Det är inte alla debutanter som föräras förstadagsrecensioner i storstadspressen, än mindre ges hela förstasidan med bild och allt i Dagens Nyheters kulturbilaga. Det är möjligt att 20-åriga Amanda Svenssons roman Hey Dolly (Norstedts) är just så bra som kritikerna hävdar. Kunde Jonas Hassen Khemiri så varför inte Amanda Svensson? Att hennes far är kulturchef på Expressen har förstås sina poänger.

Men frågan är om inte vår (och mediernas) jakt på den eviga oförstörda ungdomen är viktigare. Ung, fräsch och gärna bildskön kanonföda i upplagekriget. Och förlagens marknadsavdelningar vet att spela med.
Frågan är om dagens unga kvinnliga författare riskerar samma öde som kvinnliga skådespelare, det vill säga inga stora roller efter 40. Visst kan Kerstin Ekman, Aino Trosell, Heidi von Born, Bodil Malmsten och andra sägas vara bevis på motsatsen. Men ingen författares väg är spikrak. Kommer de som idag debuterar (kvinnor som män) tillåtas vandra hela den vägen?

I mitt arbete läser jag stundom manus åt ett av våra medelstora förlag. Då och då stöter jag på manuskript av äldre, företrädesvis manliga författare. Hederliga romaner och essäsamlingar fyllda av den klokhet och språkliga lyhördhet ett långt liv gett. En gång etablerade författarskap men nu inte längre välkomna på sina gamla förlag. (Vad det betyder för det ständigt diskuterade problemet med mäns läsande kan man skänka en tanke.) Visst tillåter den nya tekniken att de ger ut sina manus på eget förlag. Men ett författarskap är som regel (undantag finns) en planta som behöver vårdas, även när den vuxit sig stor. Omvärldens uppmärksamhet – och förlagets roll i den utvecklingen kan inte underskattas.
Men ingen skugga över Amanda Svensson, jag ser fram emot att läsa hennes bok.