Även om den avhoppade ryske agenten Alexander Litvinenkos mördare ännu inte identifierats tyder mycket på att det var ett politiskt mord. Men samtidigt var det en vanlig privatperson som mördades, en människa som efterlämnar inte bara en skrämd och upprörd allmänhet utan också sörjande anhöriga.

Det blev jag påmind om när jag i italienska la Repubblica den 27 november läste en intervju med Litvinenkos bror Maxim, en 24-årig man som av politiska skäl tvingats lämna sitt hemland och sedan fem år tillbaka lever i Italien. Denne Maxim studerar på universitet och finansierar studierna genom att arbeta som kock på en restaurang.

På frågan varför han inte genast satte sig på planet till London när han fick höra att brodern var sjuk, svarar han att han saknade pass och därför inte kunde resa. Han hade sedan flera år ansökt om att bli erkänd som politisk flykting i Italien, men utan resultat.
När han nu åter kontaktade de italienska myndigheterna och förklarade att han måste få åka till London för en eventuell ryggmärgsdonation till sin döende bror fick han till slut sina handlingar. Då var emellertid Alexander Litvinenko redan död. ”Men nu kan jag i alla fall resa till London och delta i min brors begravning”, säger Maxim i intervjun.
När Alexander Litvinenko reste till Italien för samtal med den italienska parlamentskommission som undersökte den ryska säkerhetstjänstens förehavanden i landet ville han alltid ha sin bror som tolk. Han litade inte på de ryska tolkarna. Därför blev även Maxim invigd i känsliga ärenden. Denne säger sig ändå inte vara rädd, även om brodern ett par dagar före sin död varnade honom på telefon: ”Jag har blivit förgiftad och även du bör se upp.”

Som tolk åt sin bror lärde även Maxim känna den italienske säkerhetskonsulten Mario Scaramella, alltså den man Alexander Litvinenko träffade på en sushibar och som också smittats av det radioaktiva ämnet. Men Maxim tror inte att Scaramella har något med förgiftningen att göra. Han tror snarare att brodern förgiftades tidigare, exempelvis under en tefrukost med några ryssar, och sedan själv, oavsiktligt, förde det radioaktiva ämnet med sig från hotellet till sushibaren.

Maxim Litvinenko beskriver sin bror som en ”patriot” i kamp mot Putins terrorvälde, en man som ville få väst att inse att mer än hälften av ministrarna i den ryska regeringen är KGB-folk med erfarenhet av spioneri och attentat, javisst, men med desto mindre erfarenhet av ekonomi och känsla för demokrati. Putins göranden och låtanden handlar idag, enligt Maxim Litvinenko, mycket om att eliminera personer som hotar hans maktställning, så att han vid valet 2008 kan framstå som den ende räddaren i nöden. 

Alexanders bror beskriver hela familjen Litvinenko som demokratiförkämpar förföljda av regimen. Fadern, som är läkare, har misshandlats liksom tidigare Alexander själv. Maxim Litvinenko hävdar att ”de” (han preciserar inte vilka han avser) även hotade broderns minderårige son och att det främst var det som fick denne att lämna Ryssland.
Jag kan naturligtvis inte värdera Maxim Litvinenkos uppgifter.

Jag vet inte vilka som bär ansvaret för morden på Alexander Litvinenko och Anna Politkovskaja.
Men vad jag tror mig veta det är att omvärlden, tydligare än idag, måste tala klarspråk om Putin-regimens odemokratiska karaktär, om kriget i Tjetjenien och situationen i Ryssland för regimkritiker och oppositionella.