Tretton år och med döden inom räckhåll. Hon kunde se den från fönstret – hur andra judar upptäcktes av SS och fördes bort till koncentrations- och förintelselägren. I två år gömde sig Anne Frank och hennes familj på vinden i ett bostadshus i Amsterdam. Också de hämtades så småningom för att skickas till gaskamrarna.
På Forum för Levande Historia i Stockholm visas just nu utställningen Anne Frank och jag. Den tar sitt avstamp där, i vinden där en trettonårig flicka försökte gömma sig undan sina bödlar, och lyfter sedan för försöka förklara det komplexa flöde av händelser som gjorde det möjligt, att mörda miljoner människor.
Stora skärmar visar historien i kronologisk ordning. Hitlers maktövertagande och Nazitysklands framväxt. Först inskränkningarna och senare fråntagandet av judars rättigheter. Parallellt visas familjen Franks öde, sammanvävt med den samhällspolitiska utvecklingen: Annes världsberömda dagboksanteckningar, kopior från listorna som tecknades av nazisterna när hon fördes bort, citat från fadern – den enda ur familjen som överlevde.
Utställningen vill också få besökaren att ta ställning, eller åtminstone reflektera kring sin egen roll i situationer som kräver att man tar ställning. I ett mindre rum visas en film där svenska ungdomar får besvara frågor som ”ska Sverigedemokraterna få informera om sitt parti på skolor? Ska nazistiska grupper få göra det?” Det är som en slags filmatiserad fyra hörns övning. Tonåringarna tvekar, väger orden. Meningen är inte att ge ”sanna svar” utan uppmuntra till eftertanke. I stora utställningshallen kan besökarna själva svara på liknande frågor. En film rullar och berättar om hur det nazistiska Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) i Tyskland demonstrerat utanför stora synagogan i Berlin. Ska de få göra det? Några av besökarna har greppat kontrollerna man röstar med och riktar dem mot skärmen. Efter några sekunder visas deras svar: nej, anser 79 procent.
Att lyfta fram en människas livsöde för att förstå en komplex och grym historia är pedagogiskt, för att inte säga nödvändigt. På övervåningen har barn ritat teckningar som illustrerar Annes historia. Porträtt, sorgset men omsorgsfullt målade, i dov vattenfärg.
Anne Franks korta liv fortsätter att fascinera oss, oavsett ålder och även om utställningen kanske i första hand riktar sig till yngre besökare. Tonåringarna. Högstadiekidsen. De som kommer att bli vuxna när de sista ögonvittnena från Förintelsen har gått bort.