Social housing blir bostadspolitik när vi accepterat att människor inte har råd att bo. Judith Kiros om hur företagens intressen dikterar villkoren för bostadspolitiken.
I november förra året lade Boverket fram ett förslag om att regeringen, för att hantera bostadskrisens konsekvenser framförallt för nyanlända flyktingar, borde satsa på så kallad ’social housing’ – på svenska skulle det kunna betyda sociala bostäder. Fenomenet ’Social housing’ handlar i korthet om att att bygga billigare bostäder för de med låg inkomst.
Sedan dess har begreppet förekommit desto oftare i debatten om hur man bör lösa bostadssituationen för de mest utsatta. Senast i januari argumenterade Dagens Industris PM Nilsson för boendeformen med argumentet att det inte behöver innebära ”socialt elände”. ”Tänk studentkorridor”, uppmanar han. Runt samma tid menade Expressens ledarsida att politikerna måste vara beredda på ”att slakta sina heliga kor” och satsa på bland annat ”marknadshyror och social housing”.
Propsandet på social housing är under nuvarande omständigheter förståeligt. Vi befinner oss i en situation då nyanlända tvingas betala stora summor för att få tillgång till svarta kontrakt, då folk med låg inkomst har svårt att hyreskontrakt och fast boende. Och i det läget kan det mycket väl framstå som i bästa fall naivt att hålla fast vid idén om att man bör bygga för alla.
Men den föreställningen är väl det enda som står mellan oss och en bostadspolitik som inte helt domineras av marknaden. För faktum är ju att, som Anna Herdy skrev i förra veckan, den bostadskris som utmålas som naturlig i högsta grad är frammanad för att öka privata företags vinster. Istället för att utmana och tvinga tillbaka den politik som försatt oss i en krissituation uppmanas vi nu att hantera den genom att (så att säga) bygga runt den. För vad ska vi annars göra?
Vi hamnar här ganska ofta: plötsligt är vi i en av företagens agerande frammanad krissituation och tvingas anpassa oss efter den så fort som möjligt. Det påstås inte finnas tid för systemkritik, inte nu, utan kanske i framtiden. Språket ändras för att mildra realiteten (snart kommer nog ’social housing’ genomgående kallas för det lite finare ’affordable housing’ istället). De framtida konsekvenserna får folket (konsumenterna) bära, den underliggande ideologin osynliggörs, och utrymmet för en kritik från vänsterhåll krymper. Så har det sett ut med skolan, vården och nu bostadskrisen.
Vi hamnar här ganska ofta: plötsligt är vi i en av företagens agerande frammanad krissituation och tvingas anpassa oss efter den så fort som möjligt.
Visserligen behöver social housing inte nödvändigtvis innebära sämre kvalitet på bostäderna (som i Storbritannien) eller ökad socioekonomisk segregation (någonting vi redan har nog av i de svenska storstäderna) – men faktum är att det finns ett värde i att kunna välja sitt hem istället för att bli tilldelad ett boende utifrån inkomst. Bostadsbidrag och lån för satsning på hyresrätter är sätt att tillgängliggöra bostäder till de som behöver dem; istället uppmuntrar man företag bygga dyra (och segregerade) områden för de som har råd att betala.
Dessutom kan man undra inte social housing också är en inkörsport för de från Liberalernas håll hett eftertraktade marknadshyrorna. För om det finns en lägre prissättning på vissa öronmärkta bostäder, varför inte då släppa hyrorna fria på den övriga marknaden?
Det finns vissa frågor som blir särskilt symptomatiska för läget vi befinner oss i – ett läge då företagens makt i och över samhället normaliseras och framställs som oproblematisk, som omöjlig att göra någonting åt. Social housing kan komma att bli en sådan fråga. För bostadspolitiken måste reformeras i grunden – att vi ska anpassa en redan sargad välfärdsmodell efter en konstruerad krissituation är ohållbart.
