Hur hamnade vi här? Tänk om man berättat för fackföreningskämpar som gått före oss, att Landsorganisationen i Sverige skulle låta sin ordförande hålla pressträff om att man kan tänka sig att sänka lönerna för arbetare? En och annan hade fått sig en rejäl avhyvling – varför bryter ni det fackliga löftet? Här har vänstern och facken försökt kämpa för högre löner, att en större del av vinsten ska gå till dem som producerar den och istället så har utvecklingen gått bakåt.
Från kamp för högre löner, till kamp för ”tillfälliga” lägre löner. Steget till sänkta löner för alltid är inte särskilt långt. I och med LO:s positionsförflyttning i samband med att de lanserande de så kallade utbildningsjobben så kunde man förvänta sig att näringslivet skulle applådera, men icke. De tror att man kan putta LO ännu längre höger ut – det har ju varit en effektiv strategi hittills. Vi vet inte än hur förslaget kommer se ut. Dels för att det är omöjligt att säga hur det blir innan avtalen är skrivna, och det är trots allt medlemsförbunden i LO som skriver dem. Men man kan ändå fråga sig varför LO gör på detta vis?
Tyvärr så finns det enligt LO bara två alternativ:
1. Låta den olagliga, svarta delen av arbetsmarknaden växa och befolkas av dem ur arbetsstyrkan som inte har gymnasieutbildning (framförallt nyanlända) och därmed undergräva den svenska avtalsmodellen.
2. Få in denna växande grupp på arbetsmarknaden men till ett lägre pris. Antingen genom förändrade villkor för anställningen, genom offentliga subventioner och sänkta skatter eller genom att sänka den faktiska lönen, så att arbetsgivarna ”vågar” anställa dem.
Uppgivenheten är total från LO:s sida. Istället för ett tredje alternativ, som skulle kunna vara ett krav på att regeringen snabbt ska hjälpa dessa personer framåt och uppåt (genom storskaliga satsningar på Komvux, SFI och yrkesutbildningar), så ska LO nu istället bidra till att ställa om arbetsmarknaden så att några alltid ska behöva göra några riktigt dåliga år, eller ett helt arbetsliv, på botten av arbetsmarknaden.
Arbetarrörelsen och vänstern borde använda den här dramatiska förändringen på arbetsmarknaden (att vi nu har en stor andel outbildad arbetslös arbetskraft) som hävstång för radikal politik. Status quo räcker inte, futtigt pillande är inte nog när förutsättningarna förändras kraftigt. LO ger högern rätt genom att signalera att nu när det är ett sånt här tufft läge, så är det högerns lösningar som fungerar.
Från kamp för högre löner, till kamp för ’tillfälliga’ lägre löner. Steget till sänkta löner för alltid är inte särskilt långt
LO har rätt i att det krävs extrema åtgärder för att motverka ett låglöneproletariat som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, men vem har sagt att den extrema lösningen måste vara borgerlig? Här finns utrymme för en extrem socialistisk lösning. De två scenarion som LO målar upp som de enda alternativen är dessutom falska. Det behöver inte vara antingen svarta jobb eller sänkta löner. Det måste snarare handla om omfördelningar på arbetsmarknaden, eller är det plötsligt för radikalt för våra fackförbund? De fackförbund som ska försvara våra rättigheter, inte försvaga.
Så vad behöver vi göra för att förstärka människors position på arbetsmarknaden?
I dag har vi en migrationspolitik som i princip puttar in människor på en otrygg och ibland svart arbetsmarknad. För att få uppehållstillstånd ska du ha arbete, och falska arbetsintyg riskerar också att säljas dyrt på marknaden. Alternativt dumpar det villkoren. Det är den här utvecklingen LO måste jobba för att stoppa. LO, som fram tills nu känts som arbetarrörelsens verkliga politiska gren, som alltid kunnat dra sossarna åt vänster i stället för att ge upp inför högerns världsbild. Den kampviljan måste finnas kvar, både för nya och gamla svenskar.
