Det finns inom svensk arbetsmarknad ett finurligt ord man inte ofta tänker på: dispositivitet.
Att lagen ger en ram, som får frångås men bara om bägge parter är överens. Då kan facket tillåta långa scheman som bryter mot arbetstidslagen – men förstås se till att ta betalt för det i form av lön, OB och kompregler. Klassisk förhandling. Köp och sälj.

I förra veckan gav LO-ledningen, under vissa förbunds starka våndor, klartecken till en mycket viktig förhandling, den om ett nytt huvudavtal. Parterna – två-tre toppfigurer från vardera LO, PTK och Svenskt näringsliv – har berett marken genom ”samtal” under ett halvår.
Den formella strejkrätten står inte på agendan, om någon trodde det. Dock förhandlingsordning och regler kring HUR man tvistar. Den frågan äger parterna själva och är – precis som på 1930-talet – närapå det enda arbetsgivarna vill diskutera.
Men denna gång har man flera industrifackförbund med sig.

Sålunda är allehanda element från Industriavtalet kvar bland det som ska förhandlas. Däribland principen att retroaktiva löneökningar uteblir ifall det blivit konflikt. Mer funktioner för medlarna. Hårdare och snabbare tidsplan för förhandlingar; de ska helst vara klara innan föregående avtal löpt ut – vilket betyder under fredsplikt. Med mera.
Vad ville LO då? Jo, inför samtalen sades att parterna borde hitta former för att hindra avtalsshopping, byte av kollektivavtalsområde för att sänka lönerna. Det är inte aktuellt längre. LO ville också öka den fackliga insynen kring bemanningar. Borta.

Faktiskt knappt en enda LO-fråga finns kvar på förhandlingsbordet, förutom sådant av relativt sekundär art såsom hur man ska finansiera skyddsombudsutbildningar.
Så det är alldeles uppenbart vad LO är på väg att sälja. Men åtminstone jag ser inte vad man tagit betalt. Har konfliktvapnen redan gått från något dispositivt till (obs: EU-vits) disposable?