Stefan Löfven öppnade upp för mer ”flexibilitet” på arbetsmarknaden redan innan han fick sonderingsuppdraget att bilda regering. Att ge upp innan förhandlingen börjat är en erkänt usel förhandlingsstrategi, skriver Anna Herdy.
Det vore fel att inte förvänta sig mer, trots att mycket pekat på det som händer nu. Löfven har sedan han tillträdde sin post öppnat för en mittenregering. En regering som bryter upp den borgerliga idégemenskapen som kallats Alliansen och förflyttar liberaler av olika blå färg mot mitten. Det är en önskan som saknar en politisk vision, som saknar en idé om vad som kan åstadkommas. En mittenkoalition är enbart en inbromsning i samhällsutvecklingen och demokratin. Status quo.
Det här är det som är socialdemokrati i dag. Ett parti som omprövar grundtanken i hela partiets historiska identitet och existensberättigande – redan innan det finns en förhandling. Hur kan en Socialdemokratisk statsministerkandidat annars stå och säga att “det svenska näringslivets behov av flexibilitet att hantera upp- och nedgångar” går att förena med “det behov den enskilda löntagaren har är att känna trygghet på arbetsmarknaden”? En av grundstenarna i konflikten mellan arbete och kapital, slängd över bord.
Som förhandlingsstrategi för att få ihop en kommande mittenregering är detta en usel sådan. Man tror att man får respekt av de borgerliga partierna för att man offentligt berättar vad man kan tänka sig att kompromissa om. Detta leder bara till att C och L sätter sådana eventuella krav högst upp på önskelistan. ”Så detta gick de med på jätteenkelt, alltså kan vi börja diskutera frågor som att kriminalisera arbetslöshet? Bra!”
Hur kan en Socialdemokratisk statsministerkandidat annars stå och säga att “det svenska näringslivets behov av flexibilitet att hantera upp- och nedgångar” går att förena med “det behov den enskilda löntagaren har att känna trygghet på arbetsmarknaden”?
”Den brända jordens taktik” framhålls ofta som en anledning till att i alla fall göra upp med högern i en status-quo-regering. Det är svårare att regera efter att en borgerlig regering har raserat och förstört försäkringssystemen ytterligare och privatiserat stora delar av staten, menar sossevänstern. Vi måste stoppa det värsta i alla fall. Det finns poänger i ett sånt resonemang. Det är arbetarklassen i det här landet man offrar om man släpper fram en moderatledd regering. Men samma sak gäller om S kompromissar om arbetsrätten i en mittenregering. Resonemanget bygger dessutom på en felaktig premiss: att en av världens starkaste arbetarrörelser inte skulle kunna styra samhällsutvecklingen på något annat sätt än genom regeringsmakt. Men utan väljarstöd får man heller inget väljarinflytande.
Jag är den förste att beklaga att Socialdemokraterna inte har mer fantasi, integritet och stolthet än så här.
