USA har beskrivit tillfångatagandet av Saddam Hussein som en kombinerad seger av högteknologi och gammal hederlig spionlist. Men rapporter från Mellanöstern och ”off-the-record”-intervjuer pekar i en helt annan riktning än den hittills kända.
Sedan tillkännagivandet den 14 december att Saddam gripits av amerikanska styrkor, har olika versioner kring gripandet framhållits som sanning; först från USA och senare från kurderna.
Men som så ofta ligger sanningen någonstans mittemellan och innehåller i båda fallen vissa undanskymda fakta.

Ett av dessa faktum handlar om hur en medlem av familjen al Muslit – förtrogna släktingar och bundsförvanter till Saddam – i juli blev tillfångatagen av USA:s 4:e armé. Detta startade en händelsekedja, som slutade i att Saddam förråddes och drogades – i en plan som enligt uppgift inspirerats från USA.
Kurderna inom PUK har rapporterats agera som mellanhand i förhandlingarna gentemot de amerikanska myndigheterna. Men samtidigt hade de egna mål i sikte och uppnådde en egen seger genom att röva bort Saddam Hussein ur händerna på hans fångvaktare. Detta skedde med misstänkt stöd från Iran.
Det centrala gripandet i juli gällde Adnan Abdullah Abid al Muslit, känd som en av Saddams närmsta samarbetspartners och tillika livvakt. En dryg vecka innan hade den tyska tidningen Suddeutsche Zeitung rapporterat om USA:s misstanke att Saddam reste tillsammans med en grupp på tre män. Efternamnet al-Muslit nämndes vid detta tillfälle.
SZ nämnde Khalil Ibrahim Omar al Muslit som Saddams chaufför och hans bröder som Saddams livvakter.

Att gripandet av Adnan Abdullah Abid al Muslit var en nyckelhändelse, kan konstateras genom vad den jordanska dagstidningen Al-Arab Al-Yawm skrev den 18 december. Enligt Al-Arab var det Khalil Ibrahim Omar al Muslit, en av Saddams livvakter, som hade drogat den forne diktatorn och lämnat information till amerikanska styrkor vilka ledde till tillfångatagandet.
Betydelsen av just denna rapport försvann in i dimman av all övrig information. Det är däremot vida känt och i media rapporterat om hur tillfångatagna och deras familjer sätts under kraftigt tryck.
Enligt artikeln i Al-Arab hade Mohammed Ibrahim Omar al Muslit kontaktat de amerikanska styrkorna via en släkting. Den USA-inspirerade planen att droga Saddam beskrivs som en följd av denna kontakt.

Kurdiska källor har medgivit att Saddams eget folk var en nyckelfaktor för att få tag på honom. Ett flertal senare rapporter har låtit påskina att det var kurderna som knep honom, men frågorna är många kring hur det faktiskt skedde.
Kurdisk närvaro har rapporterats i områdena kring Tikrit, där Saddam tillfångatogs. Denna närvaro har, enligt Guardian, bekräftats av en medlem i Iraks styrande råd.
Närvaron blev märkbar ett par, tre veckor innan Saddam greps – ungefär samtidigt som al Muslit ska ha drogat honom. Underrättelsekällor pekar på att detta skedde under andra halvan av november.
Den kurdiska gruppen, ungefär 50 man stor, leddes av Kosrat Rassul.
Han är chef för den av PUK:s underrättelsetjänsts enheter som var huvudaktör under operationen. Rassul är också ställföreträdande för Jalal Talabani, som är medlem i det Styrande rådet och ledare inom PUK.
Nyheten om Saddams gripande släpptes först av den iranska nyhetsbyrån IRNA. Enligt ett flertal källor kom denna information från Talabani.

Det finns en annan tråd som löper genom historien. Och den illustreras genom en kommentar från en irakisk motståndsledare, Jabbar al-Kubaysi. Tillfrågad om en kommentar kring Saddam Husseins gripande, sade al-Kubaysi att “det hade inte varit möjligt utan hjälp från den iranska underrättelsetjänsten”.
En talesman för Irans utrikesdepartement, Hamid-Reza Asefi, förnekade Irans inblandning, men för många kvarstår frågan.
Rassul lär ha utvecklat kontakter med några av de centrala ledarna i Tikritområdet. Därmed fick han en förhandlingsposition i en förhandling där Saddam Hussein var föremålet.
Det kan också noteras att Rassaul var den som grep Iraks före detta vice-president Taha Yassin Ramadan.
PUK anses också ha spelat en avgörande roll för att kunna lokalisera Saddams söner Uday och Qusay.

Brittiska Sunday Express rapporterade den 21 december att kurdiska styrkor hade hållit Saddam Hussein i förvar under en obestämd tidsperiod.
Med en brittisk underrättelseofficer som källa, angav Sunday Express att Saddam – på vars huvud USA utfäst en belöning på 25 miljoner dollar – hölls fången av PUK, som köpslog med USA inför överlämnandet av den drogade diktatorn.
Artikeln i The Express hävdade att Saddams gripande inte skedde “som resultat av något amerikanskt eller brittiskt underrättelsearbete”.
Ytterligare en rapport kring gripandet av Saddam Hussein kom från DEBKAfile, som enligt uppgift har nära kontakter med den israeliska underrättelsetjänsten.
DEBKA har ett utbrett rykte om sig att avslöja korrekta uppgifter. Men också motsatsen har konstaterats; med andra ord finns anledning till skepsis eftersom DEBKA alltså blandar sanningar med rena falsarier som den israeliska underrättelsetjänsten önskar få spridda.
Bara ett par timmar efter tillkännagivandet av Saddams tillfångatagande, lät DEBKA meddela att han de facto hållits fången ett par veckor eller mer. Bilden som här tecknades sammanflätade och bekräftade flera av de andra berättelserna kring gripandet, men särskilt den tråd som handlar om kurdernas relation till Saddam Husseins fångvaktare.
Enligt DEBKA hade Saddams eget folk vänt sig emot honom under andra halvan av november. Kurder från PUK hade, på uppdrag av USA, förhandlat med fångvaktarna. För dem som höll Saddam låg belöningen i vågskålen – för kurderna handlade det om politisk trovärdighet och ära.
Samtidigt fanns en annan aktör; en grupp med trolig iransk anknytning, som hade vissa underrättelseuppgifter om var Saddam Hussein befann sig. Därigenom höll man på att skaffa sig ett trumfkort i förhandlingsprocessen – möjligheten att helt enkelt gripa Saddam själva.
Det iranska intresset att ställa Saddam inför rätta är känt sedan länge, och Talabanis PUK är väl känt för sina goda kontakter med Iran och dess underrättelseväsende.