Det är alltid med viss vånda jag ser filmatiseringar av böcker som jag älskat, gripits av eller ansett vara litterärt fulländade. Revolutionary Road var allt detta, så ni förstår att det var med stor skepsis jag bänkade mig till förhandsvisningen.
Men, mina fördomar kom på skam. Filmen lyckades förmedla känslan av instängdhet och förtvivlan över att vara fången i ekorrhjulet, desperationen hos människor som upptäcker att de hamnat där de inte ville vara.
Filmen handlar om Frank och April Wheeler, ett ungt vackert amerikanskt par som tror sig vilja lite mer än alla andra. De har drömmar, de vill se världen, de vill leva. Men Frank hamnar som kontorsslav på Manhattan, på samma firma där hans far var anställd hela sitt liv. April blir, i stället för skådespelerska, hemmafru i en förort och tar hand om familjens barn. De vantrivs.
Scenen när alla husfäder kommer in med olika förortståg från de gröna kullarna runt New York för att arbeta på olika kontor, när de väller genom Grand Central Station, alla klädda i kostym, vit skjorta, slips och hatt, är fenomenal. Kameran står i gatuplanet och alla kostymmännen kommer från perrongerna. Först kommer hattarna, sedan resten. Hela trappan utför blir full av kostymklädda konforma män, alla lika uttråkade.
Likheten med Chaplins inledningsbilder till Moderna tider är slående, den när fårskocken omvandlas till blåklädda arbetare.
Både Leonardo DiCaprio och Kate Winslet gör storartade tolkningar av rollerna och som tur är har manusförfattaren Justin Haytee inte gjort våld på den fulländade romanen. I stort sett är dialogen författad av Yates själv.
Jag kan bara säga till er att gå och se filmen! Och läs boken! De blixtbelyser det västerländska samhällets förljugenhet. Man måste inte leva efter lagen som säger att ”alla ska sträva efter att bli lyckliga genom arbete och konsumtion”. Det är riktigt, riktigt bra!
