Elon Musk står i frontlinjen för en rashygienisk rörelse som vill skydda teknikmiljardärernas privilegier.
Elon Musk har varnat för befolkningsminskning och mindre familjer i flera år. I sin biografi från 2015 säger han: ”Om varje generation av smarta människor har färre barn, är det förmodligen en dålig sak.” Musk är tydlig med att ”smarta” människor behöver få fler barn – han har nio barn, som vi känner till – men går inte så långt som att säga att andra människor borde få färre. Trots allt vill han att befolkningen ska växa.
Ett av problemen med hans berättelse är att jordens befolkning växer – den nådde åtta miljarder människor förra året – liksom den amerikanska, även om tillväxttakten saktar ned. Men Musk beter sig som om vi redan vore i ett tillstånd av nedgång, vilket tyder på att han är mer bekymrad över tillväxttakten för vissa delar av befolkningen än befolkningen som helhet – vilket antyds av hans oro över fortplantningen av ”smarta” människor.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nästan lika länge som Musk har vädrat dessa farhågor har det funnits frågor om hur de återspeglas i hans politik. I mer än ett decennium sågs Musk som en liberal hjälte som bygger elbilar, men på senare år har han trätt fram som en nyckelfigur i den extrema högersvängen i västerländsk politik. Vi vet att han driver rasistiska och sexistiska arbetsplatser, och har blivit en högljudd motståndare till transrättigheter, trots att han har en transdotter som begripligt nog har tagit avstånd från honom.
2021, inte långt efter att Musk flyttade Teslas huvudkontor till Texas i jakten på lägre skatter, antog staten en otroligt restriktiv abortlagstiftning. Guvernör Greg Abbott tillfrågades hur detta kan påverka företag som flyttar till Texas, som Musks företag, på vilket han svarade: ”Elon berättar ständigt för mig att han gillar socialpolitiken i delstaten Texas.” Musk svarade i en tweet att han ”föredrar att hålla sig utanför politiken”. Detta trots att han blir allt öppnare med sådana här åsikter.
Den 17 april sände Fox News en tvådelad intervju med Elon Musk där Tucker Carlson bad om miljardärens perspektiv på dessa frågor. I ett oväntat svar hävdade Musk att preventivmedel och aborter bar skulden för att sex har separerats från fortplantning – vilket han anser är en svaghet som vi ännu inte har ”utvecklats” för att tillgodose. Han sade också att ”om vi inte föder tillräckligt många människor för att åtminstone upprätthålla vårt antal, kanske bli något fler, så kommer civilisationen att falla sönder.”
Det kan diskuteras om Musk vet vad han gör – han anser sig uppenbarligen vara mycket smartare än han är – men det är tydligt att han rentvättar stödet för rashygien och vit makt. När han säger att ”smarta” människor behöver få fler ”smarta” barn, föreslår han att IQ – ett djupt bristfälligt begrepp – främst är genetiskt betingat. När han vidare varnar för civilisationens sönderfall är det svårt att inte höra ekon av djupt rasistiska farhågor om den vita rasens nedgång som har blivit alltför vanliga de senaste åren.
Eugenik har en lång historia i Silicon Valley, och Musk är det mest synliga ansiktet utåt för dess återkomst. Dessa rasistiska idéer genomsyrar teknikindustrin, eftersom en växande institutionell grund har byggts – med finansiering av framstående industrifigurer, som Musk – för att sprida dem. Dessa organisationer finns till för att säkerställa att dagens teknikmiljardärer behåller den makt de har samlat på sig och ses inte bara som människor som har haft turen att få stora förmögenheter, utan som i sig – även genetiskt – är överlägsna alla andra. De vill att vi ska tro att de förtjänar sina positioner i toppen av hierarkin.
Berättelsen som Silicon Valley skriver om sig själv har länge distraherat oss från dess verkliga historia och inverkan på världen. När vi ser förbi de rosaskimrande berättelserna om innovativa grundare och banbrytande teknikföretag, framträder något betydligt mörkare. I boken Palo Alto: A history of California, capitalism, and the world blottlägger Malcolm Harris denna historia, och i synnerhet främjandet och till och med förespråkandet av eugenik från många av de framstående personer som lade grunden till industrin.
Stanfords universitet byggdes till exempel på en boskapsgård, där Leland Stanford ”störde” uppfödningen av tävlingshästar för att börja träna dem vid en mycket tidigare ålder, även om det innebar att fler hästar dog under processen. Dessa experiment inspirerade sedan utbildningsreformatorerna och tillvägagångssättet för att utbilda studenter vid universitetet, som alltid ville fokusera på dem som presterade bäst. Som Harris uttryckte det i en intervju med mig i februari, tog man ett ”hopp från hästkapital till humankapital.”
För att behålla sina positioner behöver de få oss att tro att de är bättre än alla andra – och det är en av anledningarna till att de omfamnar eugeniken.
Genom hela sin historia har Stanford varit ett hem för framstående eugeniker där de utveckalt och hyllat sin tro. Universitetets grundare och första föreståndare, David Starr Jordan, var ”en av det tidiga 1900-talets mest framstående eugeniker.” Han anställde inte bara andra rashygieniker, utan utformade universitetet till ”en härd för socialdarwinistisk och eugenisk ideologi”. Bland hans rekryter fanns Ellwood Cubberley, som 1916 skrev att ”våra skolor är, på sätt och vis, fabriker” där eleverna skulle formas för samhället, vilket skulle kräva ”utplånandet av avfall” och en ”kontinuerlig mätning av produktionen”. Han jämförde utbildning med jordbruk, där människors potential kunde bedömas utifrån deras ärftlighet – om deras föräldrar var ”smarta”, så att säga, så skulle barnen också bli det.
Cubberley rekryterade Lewis Terman till universitetet, som reviderade IQ-testet Stanford-Binet för att förbättra mätarbetet med studenterna. Testet gjorde anspråk på att kvantifiera intelligens, men som Ben Maldonado har förklarat, ”togs det fram under antagandet att icke-vita raser var underlägsna.” Utifrån resultaten argumenterade Terman för att ursprungsbefolkningen, mexikanska och svarta i sig var mindre intelligenta än vita, och testet användes senare för att avgöra vem som skulle steriliseras av staten. Dessa män stödde raskriterier för invandring och att vissa raser skulle behandlas som underlägsna vita människor. Terman var särskilt fokuserad på att identifiera ”sexuell avvikelse” och de som inte överensstämde med traditionella könsroller för att främja deras ”eugeniska utrotning”, som Maldonado uttryckte det, och skydda den vita, heterosexuella familjen.
William Shockley, som var med och uppfann transistorn och utan tvekan satte ”kislet” (från latinets silicium) i Silicon Valley, var också professor vid Stanford på 1960- och 70-talen, och höll liv i denna rashygieniska tradition. Han varnade för ”evolution i omvänd riktning” eftersom människor med lägre IQ (ickevita) fick fler barn än de med hög IQ (vita). Återigen trodde han att intelligens och andra egenskaper var genetiskt nedärvda och var ”oroad” över att människor som han inte hade stora familjer medan ”de med minst intelligens fick flest barn”. (Låter det bekant?) Han föreslog också att den amerikanska regeringen skulle betala svarta människor för att låta sig steriliseras. Förra året publicerade Science en ledare som gjorde upp med sitt misslyckande med att påtala Shockleys rasism med början 1968, och för att upprepa ”den välbekanta tropen att Shockley helt enkelt ställde frågor om rasens roll för intelligens”.
Dessa åsikter är inte förpassade till historiens skamligare kapitel. De har haft en lojal följarskara under de gångna decennierna och är nu mitt i en renässans, när en uppsättning världsbilder som drivs och finansierats av några av världens mäktigaste människor återför eugeniska idéer till mittfåran. Triaden av effektiv altruism, ”longtermism” och pronatalism är centrala för detta projekt, och även om inte alla deras anhängare är eugeniker, så går det inte att förneka hur dessa rörelser återupplivar en uppsättning idéer som inte har någon plats i den moderna världen.
Låt oss börja med effektiv altruism. I grunden är det en övertygelse om att filantropi är det bästa svaret på världens problem, men också att dessa filantroper behöver använda data för att så effektivt som möjligt distribuera sin rikedom. Under lång tid utgjorde det grunden för idén ”tjäna för att ge” (earn to give), där rörelseledare sade till medlemmarna att sluta arbeta i den ideella sfären med sina hjärtefrågor och i stället förflytta sig till höginkomstsektorer och skänka pengar. Det mest anmärkningsvärda exemplet på detta är Sam Bankman-Fried, den vanärade grundaren av FTX, som planerade att börja med djurrättsaktivism, men efter ett samtal med den effektiva altruisten William MacAskill när han var student bestämde han sig i stället för finans och så småningom kryptobedrägerier. Det gick alltså som det gick.
Den här typen av välgörenhet kan framstå som godartad eller rentav nödvändig, men om vi backar ett steg ser vi hur skadligt tänkandet faktiskt är. Att se rika människor som skänker bort sin rikedom som medlet för att lösa globala utmaningar är ett sätt att lägga beslutsfattande makt i deras händer, i stället för i händerna på regeringar eller allmänheten. Dessutom rättfärdigar det de oförlåtliga nivåerna av ojämlikhet i många av våra samhällen. Den effektiva altruismens organisationer har kritiserats för att vara rasistiska och antidemokratiska, medan deras sätt att mäta effektivitet avskräcker många investeringar som kan bringa långsiktigt välstånd i det globala syd, i stället för att bara ta itu med kortsiktiga problem. Tanken är kort sagt att personerna i toppen vet bäst och ska fatta besluten åt alla andra.
Detta perspektiv sträcker sig in i konceptet longtermism, som växte fram ur den effektiva altruistiska rörelsen. Om effektiv altruism handlar om hur rika människor kan göra störst inverkan här och nu, så förlänger longtermism tidslinjen till mänsklighetens hela framtida existens. Den tillmäter en person i dag samma värde som en person som skulle kunna existera när som helst i framtiden. Det innebär att minimeringen av riskerna för en potentiell utrotning av mänskligheten i framtiden kan ha en mycket större effekt än att lösa verkliga utmaningar i nuet. AI-forskaren Timnit Gebru har sagt att longtermism är ”eugenik under ett annat namn”, medan filosofen Émile Torres har undersökt de mest framstående förespråkarnas historia för att illustrera de rashygieniska idéer som ligger till grund för deras filosofier.
Förespråkare för longtermism anser att de måste kartlägga mänsklighetens framtid från deras chefskontor och elfenbenstorn eftersom deras rikedom ger dem ett längre perspektiv som människor med mer omedelbara bekymmer inte överväger. Men det perspektivet är snarare ett som tjänar deras egna intressen, samtidigt som de inte tar itu med våra akuta utmaningar – till och med att tona ned risken med klimatförändringarna. I stället förespråkar de en kolonisering av rymden och utvecklandet av en ras av ”postmänniskor” som är superintelligenta, odödliga och helt enkelt kan vara digitala ”varelser” som existerar i datorsimuleringar etablerade på olika himlakroppar i närheten av jorden. Men det betyder inte att de har slutat bryr sig om vem som skaffar barn – och vilken sorts barn de får.
En av de mest framstående förespråkarna för longtermism är Nick Bostrom, filosof vid Oxfords universitet och chef för det Musk-finansierade Future of Humanity Institute. Han skrev så sent som 2017 om hur alltför många personer med lägre IQ får barn i ”moderna samhällen”, och tidigare i sin karriär varnade han för att färre ”intellektuellt begåvade individer” avlar ”intellektuellt begåvade” människor. Hans arbete har citerat många rashygieniska tänkare i det förflutna, och 2014 hävdade han att genom att ”välja embryon med de genetiska markörerna för överlägsen intelligens, skapa nya embryon av dem (via stamceller) och sedan upprepa denna process 10 gånger, kan man skapa IQ-ökningar på upp till 130 poäng”, förklarade Torres.
Detta leder oss naturligt över till pronatalism. I november kallade Insider-journalisten Julia Black den för en ”en tyst men växande rörelse som slår rot i rika teknik- och riskkapitalistiska kretsar”. Pronatalister tar intresset för mätbarhet i den effektiva altruismen och longtermism och tillämpar den på fortplantning, och uttrycker inte bara en oro över sjunkande födelsetal – särskilt bland rika och intelligenta människor, och med ekon från vita nationalisters språkbruk – utan också en önskan att välja sina ”främsta” embryon för att föda upp en högre klass av människor. Paret Black som porträtterades i artikeln tänkte många generationer in i framtiden och trodde på predestinationen: grundsatsen att ”vissa människor är utvalda att vara överlägsna på jorden och att den fria viljan är en illusion”.
På ett liknande sätt som longtermism vill se till att de rika och mäktiga formar mänsklighetens framtid, finns det en tydlig önskan bland pronatalister att göra något liknande genom att sprida deras gener – som de tror är överlägsna – över hela den mänskliga befolkningen. En anonym källa som pratade med Black sade att Musk talade så tidigt som 2005 om att ”befolka världen med sina avkommor” och var besatt av Djingis Khan, vars DNA enligt uppgift fortfarande finns i en stor del av den mänskliga befolkningen. Jeffrey Epstein ville göra något liknande.
Många av de tekniska genier som blivit sagolikt rika under de senaste två decennierna blev det inte på grund av skicklighet utan tur. De råkade födas i rätt ögonblick och komma in i en bransch precis när den tog fart. De byggde inte skeppet eller styrde det, utan åkte bara med en bit – och det sista de vill är att vi andra ska inse det. När vi gör det blir det tydligt att de inte förtjänar att bli berömda eller att ha ofattbart stora förmögenheter som tillåter dem att omforma vår politik och vårt samhälle för att tjäna sig själva. För att behålla sina positioner behöver de få oss att tro att de är bättre än alla andra – och det är en av anledningarna till att de omfamnar eugeniken.
Många av de tekniska genier som blivit sagolikt rika under de senaste två decennierna blev det inte på grund av skicklighet utan tur. De råkade födas i rätt ögonblick och komma in i en bransch precis när den tog fart.
Genom effektiv altruism, longtermism och pronatalism försöker de få oss att tro att de tänker ta ansvar, och att vi bör låta dem staka ut kursen för vår gemensamma framtid. Tanken är att eftersom de har byggt stora teknikföretag och samlat på sig betydande banktillgångar så är de bäst lämpade att fastställa samhälleliga prioriteringar. Ingenting kunde vara längre från sanningen – något som allt fler människor inser.
Under de senaste åren har allmänheten vänt sig mot teknikeliten. Mark Zuckerberg blir ständigt utstkrattad, Jeff Bezos är föraktad, Elon Musk har fallit i onåd, och till och med Bill Gates försök att använda sin förmögenhet för att rentvätta sitt rykte fungerar allt sämre. Det är därför de allt mer intensivt försöker sälja in tanken om sin överlägsna intelligens och naturliga plats i toppen av hierarkin. Låt oss inte gå på det.
Översättning: Leonidas Aretakis.
Artiklen är tidigare publicerad i bloggen Disconnect.
