Under året ska ungefär 500 kollektiva löneavtal som omfattar över tre miljoner arbetstagare omförhandlas. De flesta avtal löper ut under våren med början 31 mars. För de flesta stora avtalsområden har krav fastställts och bud bytts mellan parterna. Förhandlingarna sker nu förbundsvis och först ut, någon gång i mars, brukar industriavtalen komma och ”sätta märke” för hela arbetsmarknaden.
Årets förhandlingar präglas av den besvärliga ekonomiska krisen. BNP sjönk förra året med 4,4 procent men nu syns en vändning. I år väntas BNP öka med 2,7 procent och nästa år med 3,3 procent, enligt Konjunkturinstitutet. KI spår dock att arbetslösheten fortsätter att öka till nästan 12 procent 2011. Förhandlingarna ser i år ut att bli kärvare än vanlig. Även om en del tuffa utspel görs nu lär den höga arbetslösheten dämpa den fackliga konfliktviljan.
Flamman går igenom de potentiella stridsfrågorna och tipsar om hur det går.
Avtalstiden
Hur lång tid kollektivavtal gäller kanske förefaller ovidkommande men är även det en fråga om styrkeförhållanden – det handlar om hur lång tid arbetstagarparten säljer sin fredsplikt. Långa avtal, som de treåriga som numera är standard, innebär lång tid av arbetsfred och har därför ett högre pris. Årets avtalsrörelse präglas av lågkonjunkturen och kommer att ge låga löneökningar. Med en ny uppgång runt hörnet vill därför löntagarsidan se korta avtal, helst ett år. Arbetsgivarna borde vilja ha långa avtal för att utnyttja de låga löneökningarna över längre tid, och exempelvis de offentliga arbetsgivarna kräver treåriga avtal. Men åtminstone en arbetsgivarpart, Teknikföretagen, kräver ettåriga avtal.
Stalltipset: Det blir ett kort avtal på ett, högst två år. Åtminstone på industrisidan.
Bemanningsföretag
Den 20 januari visade SVT:s Uppdrag granskning ett reportage om hur företag kringgår turordningsreglerna genom att säga upp fast anställda och sedan återanställa personal – ofta samma människor – via bemanningsföretag. Det ger företagen en möjlighet att sovra bland arbetskraften och samtidigt som villkor för personalen försämras. Såväl arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som socialdemokraternas ekonomiske talesperson Thomas Östros sade i teveprogrammet att de ville se regler i kollektivavtalen som försvårar för företagen att kringgå turordningsreglerna. Östros var inte främmande för att ta till lagstiftning om parterna misslyckas.
LO kräver nu att företagens möjligheter att använda bemanningsföretag begränsas genom ett förstärkt fackligt lokalt inflytande över frågan – men motparten vägrar. Arbetsgivarna menar att bemanningsföretagen skapar sysselsättning, fungerar bra och vill, framförallt, inte få sin arbetsledningsrätt inskränkt av facket.
Frågan kompliceras av att Arbetsdomstolen relativt snart ska besluta i ett mål som rör långtidsinhyrd arbetskraft på Marabou samt att regeringen under våren ska lägga lagförslag utifrån ett EU-direktiv om personalinhyrning. LO-förbunden har tryck på sig från medlemmar och opinionen att lösa det här, samtidigt som arbetsgivarna har skäl att frukta ny lagstiftning vid regeringsskifte om inte frågan får en lösning avtalsvägen.
Stalltipset: Kanske blir lösningen en partsgemensam arbetsgrupp som ser över frågan och lägger förslag längre fram?
Industrins riktmärke
Redan innan Industriavtalet slöts 1997 mellan sex fackförbund och elva arbetsgivarförbund rådde stor enighet om att den konkurrensutsatta exportindustrin ska vara normerande för löneökningarna på hela arbetsmarknaden. Tanken är att om lönerna här ökar i samma takt som lönerna i Västeuropa rubbas inte exportföretagens konkurrenskraft.
Men på senare år har industrinormen ifrågasatts från olika håll. En rapport 2006 av tio fackliga förbundsekonomer slog fast att om produktiviteten ökar snabbare i Sverige än i konkurrentländerna, vilket var fallet i många år, finns ett större löneutrymme här som arbetstagarna bör inteckna i avtal – annars tar marknaden hand om de pengarna. Rapporten kritiserade även att industrinormen uppfattades som att alla förbund skulle få lika stora löneökningar i procent, vilket omöjliggör justeringar av lönenivåerna inom det totala löneutrymmet.
Förra avtalsrörelsen 2007 gjordes normen mer flexibel genom jämställdhetspotten (se nedan) som medförde att bland annat Handels löner ökade mer i procent än Metalls. Arbetsgivarna i Svensk Handel togs då ordentligt i örat av Svenskt Näringsliv för att ha gått med på löner över industrinormen.
Men arbetsgivarna är splittrade. Medan Teknikarbetsgivarna kritiserar att industrins riktmärke inte längre är norm utan ett golv för andra avtal, för tjänstearbetsgivarförbundet Almegas VD Jonas Milton en enveten kamp mot industrinormen. Tjänstebranschen vill dumpa sina löner och helt föra ner lönebildningen till företagsnivå.
Stalltipset: Industrin sätter märke i år igen, men de kvinnodominerade förbunden lyckas ta ut något högre löneökningar.
Jämställdhetspotten
I förra avtalsrörelsen införde LO-samordningen en jämställdhetspott i syfte att börja åtgärda lönediskrimineringen. Den utformades som att 205 kronor i månaden för heltid skulle tillfalla avtalsområden i förhållande till andelen kvinnor som tjänar under 20.000 kronor i månaden. Avsikten var kombinera klass och kön för att komma åt att kvinnor både är lågavlönade och felavlönade – de tjänar mindre än män på motsvarande kvalifikationsnivå även högre upp på lönestegen – men utformningen innebar att klass vägdes tyngre än kön. LO:s industriförbund med Metall i spetsen vägrade att gå med på potten och genomförde i stället en renodlad låglönesatsning.
Det är svårt att visa effekten av just jämställdhetspotten, men ett viktigt trendbrott skedde 2007-2008 genom att arbetarlönerna i den kvinnodominerade offentliga sektorn ökade något snabbare än i privat sektor.
Även i år kräver LO jämställdhetspott – men nu är den utformad som IF Metall ville ha den, som en ren låglönesatsning. Den ska ge 125 kronor extra i månadslön till avtalsområden med en genomsnittslön under 21.300 kronor. Nog så angeläget, men det innebär att LO för tillfället ger upp kampen mot felavlöningen. Exempelvis får undersköterskor inte ut något av potten. Eftersom arbetsgivarna är emot centrala lönepåslag över huvud taget i år motsätter de sig jämställdhetspotten.
Stalltipset: Låglönebrancherna lyckas med övriga LO:s hjälp kapa åt sig ett par tiondelar mer i löneökning än industriarbetarna.
Lägstalönerna
En ideologisk kamp står kring avtalens lägstalöner. Facken kräver en höjning med hänvisning till risken för social dumpning – efter Lavaldomen får inte facken vidta stridsåtgärder mot företag med utländsk arbetskraft stationerad i Sverige för högre lön än avtalets lägsta. Arbetsgivarna kräver sänkta lägstalöner med motivet att höga ingångslöner orsakar arbetslöshet, främst för ungdomar och invandrare utan arbetslivserfarenhet. Båda har i princip rätt och valet är därför ideologiskt: Vill vi hålla ihop arbetsmarknaden lönemässigt eller öppna för rena låglönesektorer?
I praktiken är dock parterna pragmatiska. LO kräver 620 kronor i höjda lägstalöner, vilket är lägre än kravet på 745 kronor för låglönesektorerna. Arbetsgivarsidan vill gärna att lägstalönerna ska släpa efter ännu mer men tar nog knappast strid för det.
Stalltipset: Att lägstalönerna ökar något långsammare än övriga löner.
Löneutrymmet
Den stora kampfrågan i varje avtalsrörelse är förstås hur mycket lönerna ska öka. Om man kan kalla det för en kampfråga längre – numera finns åtminstone i teorin en gemensam syn löneutrymmets storlek. Om prisnivån stiger med två procent och rationaliseringar gör produktionen två procent effektivare kan lönerna stiga med fyra procent utan att det ”kostar” företagen något. Enligt teorin ger större löneökningar än inflationen plus produktivitetsökningen bara luft eftersom den långsiktiga kvoten mellan löner och vinster bestäms internationellt, av den globala klasskampen.
En tung uttolkare av löneutrymmet är statliga Konjunkturinstitutet. I 2009 års Lönebildningsrapport gör KI bedömningen att lönerna bör öka med mellan 1 och 2,5 procent årligen 2010-2012. En för hög löneökning leder till arbetslöshet och lägre tillväxt, menar KI, men även en för låg löneökning är riskabel eftersom deflation då hotar att förlama ekonomin. Eftersom inflationen väntas vara låg leder dock även låga löneökningar till reallöneökningar, tror KI. LO-ekonomerna resonerar ungefär likadant som KI men kommer fram till ett större löneutrymme på 2,5-3,5 procent.
Löneökningar
Trots likartade teoretiska uppfattningar kommer parterna alltid fram till olika procentsiffror. Svenskt Näringsliv förespråkar i år en ”lönepaus” i de förbundsvisa avtalen – alltså ett nollbud. Det innebär inte att alla löner kommer att frysas utan att de själva vill förfoga över det löneutrymme som finns i stället för att inteckna det i avtal. LO-samordningens krav är 2,6 procent eller 620 kronor per månad och heltidsanställd plus jämställdhetspott. Kraven innebär 745 kronor i löneökning för dem som tjänar upp till 21.300 kronor, 620 kronor för dem som tjänar mellan 21.300 och 23.800 kronor och 2,6 procent för dem som tjänar därutöver. På individnivå kräver LO en garanterad löneökning på 430 kronor. Sammanlagt beräknas LO:s krav kosta 2,9 procent i ökade arbetskostnader. Det är LO:s lägsta krav sedan Industriavtalets tillkomst och kan jämföras med att lönerna ökade med 4 procent 2007 och 3,5 procent 2008.
Stalltipset: LO brukar få ut cirka 75 procent av sina lönekrav, så en central löneökning på 2 procent i industrin och något högre för lågavlönade avtalsområden är troligt – trots motpartens nollbud.
Rätt till heltid
Kravet på rätt till heltidsjobb har drivits länge av Kommunal, med 65.000 deltidsarbetslösa som vill jobba mer. Efter att ha misslyckats avtalsvägen och efter att den förra regeringen länge tvekat med lagstiftning är frågan nu tillbaka hos parterna. Nu finns positiva exempel från bland annat Nynäshamns kommun som visar att en heltidsreform kan fungera, men arbetsgivarna är fortsatt ytterst kritiska – inte minst de offentliga. Ingela Gardner Sundström, ordförande för Sveriges Kommuners och Landstings förhandlingsdelegation, avvisar såväl Kommunals löneanspråk på 3,5 procent som kravet på heltid. De vill, föga överraskande, hellre se lokala uppgörelser än centrala regler. Rätten till heltid är de kvinnodominerade förbundens motsvarighet till bemanningsfrågan: Angelägen, svår att få igenom avtalsvägen men möjlig att genomföra politiskt, och Mona Sahlin har lovat lagstiftning vid regeringsskifte.
Stalltips: Kommunal får hoppas på en ny regering i september.
Öppningsklausuler
Ett av de mest offensiva kraven från arbetsgivarparten är så kallade öppningsklausuler som skulle göra det möjligt att lokalt förhandla bort väsentliga delar av de förbundsvisa överenskommelserna. Det är inte första gången kravet ställs men har hittills alltid tillbakavisats – utom när IF Metall 2008 gick med på ett krisavtal som gav lokala klubbar rätt att gå med på lönesänkningar i syfte att rädda kvar jobb. Arbetsgivarna är angelägna om en fortsättning på krisavtalet och påstår att det räddade 10.000 jobb. Men IF Metall vägrar förlängning och övriga LO-förbund förstår fortfarande inte hur IF Metall kunde gå med på att sänka lönerna – det är det sista en fackförening bör göra.
Stalltips: Inga nya öppningsklausuler i avtalen
