Det är något av det mest hjärtlösa jag läst i en hjärtespalt, eller vad man nu ska kalla den, Bengt Ohlssons rådgivning i tidningen Amelia. Bengt Ohlsson är en kulturell mångsysslare som gjort sig känd för sin outtröttliga kamp mot väderkvarnar (kulturvänstern, Imperiet och södermalmsproggare). Han tycks betrakta sig själv som en svensk sovjetdissident och orädd sanningssägare, och kanske var det detta som renderade honom positionen som hjärtespaltsrådgivare.
I december besvarar Ohlsson hursomhelst en fråga från signaturen Jocke, under rubriken ”Inga tjejer vill ha mig för att jag är arbetslös”. Det framgår att Jocke tidigare både haft flickvänner och däremellan träffat tjejer via Tinder, haft dejter och bra sex. Men sedan han blev uppsagd på grund av arbetsbrist och börjat leva på a-kassa har det blivit omöjligt att få en dejt: ”Det känns som att jag blir helt osynlig för tjejer så fort jag nämner arbetslösheten”, skriver Jocke. Han undrar vidare: ”Hur kan arbetslöshet vara så skrämmande och frånstötande? Vill tjejer bara ha rika killar som kan bjuda på resor? Jag har allt annat i ordning även om jag inte har så mycket pengar just nu.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Man förväntar sig ett svar som innehåller något peppande element. Eller kanske ett slugt svar om att helt enkelt hålla tyst om arbetslösheten i dejtingsammanhang (förmodligen det bästa rådet Jocke kan få). Men Ohlsson svarar hårt, och kryddar med formuleringar som är förlöjligande nålstick: ”Att bli sittandes hemma och rulla tummarna kan tolkas som att man har svårt att komma på fötter igen, att man sjunker ner i depression och håglöshet. Och sånt är inte särskilt attraktivt, varken hos män eller kvinnor. […] Arbetslöshet är synonymt med tomrum och stillstående.”
Vill man använda ett mer politiskt ord än ”obarmhärtig” är fascistisk inte fel, i bemärkelsen att människans existens-berättigande beror på nyttovärdet.
Han beskriver målande hur ingen vill ha en kille som ”löser korsord eller spelar tv-spel i väntan på att hon ska komma hem” för ingen vill ha ”ett sånt kvävande ansvar”. Efter att sålunda grundligen ha etablerat att arbetslöshet verkligen är en frånstötande losergrej kommer så Ohlssons råd: Jocke bör genast ta ett jobb vilket som helst, exempelvis ”som cykelbud med matlåda på ryggen”, då skulle han bli mer attraktiv på dejtingsajterna. Problemet löst.
Ohlsson ansluter sig till synen på mannen som bokstavligen värdelös utan en plats på arbetsmarknaden, eller snarare: utan en lön. Det är en normal uppfattning, bara sällan uttalad i sådan klartext som i hjärtespalten ovan. Särskilt intressant är Ohlssons oförmåga att köpa Jockes beskrivning att andra delar av hans liv faktiskt funkar bra, att problemet specifikt är brist på pengar, och sekundärt på Tindermatchningar. Ohlsson accepterar inte det, han problematiserar automatiskt Jockes hela person och drar in sådant som depression, håglöshet och tumrullande. Och även om Ohlsson på ett ställe skriver ”varken män eller kvinnor” så har jag svårt att tro att en kvinna med Jockes problem skulle få ett så hårt svar och det usla rådet att genast ta ett Foodora-gig i syfte att bli mer attraktiv på dejtingsajter.
Året är 2024, jag har två 16-åriga söner här hemma med … ja, låt oss kalla det sviktande studiemotivation, och jag förundras över hur obarmhärtig synen på män utan lön fortfarande är. Vill man använda ett mer politiskt ord än ”obarmhärtig” är fascistisk inte fel, i bemärkelsen att människans existensberättigande beror på nyttovärdet. Med tanke på den utbildningsklyfta som med rasande hastighet vidgar sig mellan män och kvinnor ser man en social katastrof i vardande om uppfattningen att män utan lön inte förtjänar sex eller ens gnutta empati förblir dominerande. Då blir det inga barn gjorda, vilket är just vad vi anar i SCB:s befolkningstrender.
