Att säga att attacken den 8 januari i Brasília, då demonstranter stormade högsta domstolen, parlamentet och presidentpalatset, skakade om politiken i Brasilien vore en underdrift. Bolsonaros anhängare överträffade till och med förebilden Trumps nästan exakt ett år tidigare. Däremot råder delade meningar om hur stormningen ska tolkas.
Emir Sader, en framstående brasiliansk vänsterintellektuell, skriver till exempel att den misslyckade kuppen bara resulterat i ”ett enhälligt fördömande från medierna, alla politiska krafter och delstatsguvernörerna”, att de militanta demonstranterna ”lämnats politiskt föräldralösa” och att Bolsonaro till följd av kuppförsöket försvagats än mer än han redan gjort efter valförlusten.
Andra har påpekat att Lulas regering, förutom att hantera en oppositionsmajoritet i parlamentet, nu också måste anpassa sig till ett hot om framtida kuppförsök eller militär- och polismyterier. Detta sedan Fernando Haddad, Arbetarpartiets (PT) förlorande kandidat i förra presidentvalet och nu finansminister, under sitt besök på World Economic Forum bland annat förklarade att eftersom ”oppositionen består av extremister” måste ”hastigheten med vilken vi implementerar vårt program noggrant övervägas… för att undvika att bli föremål för fejknyheter och upplopp”. Han nämnde specifikt höjda skatter för höginkomsttagare som en ”svår” reform att genomföra.
Det verkar också finnas olika uppfattningar om vad som faktiskt hände den 8 januari. Ignacio Ramonet skriver i Le Monde diplomatique att händelserna i Kapitolium och Brasília representerar något nytt i världshistorien: en ”fascistisk folkresning”, medan tidigare dylika maktövertaganden skett genom militärkupper, politisk-juridiska kupper eller paramilitära aktioner. Han ser i detta ett uttryck för en ny politisk epok, av ”post-sanning”, där sociala medier blivit den viktigaste arenan för opinionsbildning och olika sorters konspirationsteorier den nya erans ideologier.
Det må vara en korrekt beskrivning i allmänhet, men frågan är om det är rimligt att beskriva stormningen i Brasília som en egentlig ”folkresning”. Antalet deltagare verkar som högst uppskattas till 10 000, men ligger troligen närmare 5 000. Ett antal stödaktioner hölls samtidigt på andra håll i landet, bland annat en motorvägsblockad utanför São Paulo, men något egentligt uppror är ändå svårt att se det som.
– Det man kallar bolsonarismen är en spräcklig koalition, bestående av fundamentalistiska kyrkor, militärer, och poliser, företagare, jordägare, och fascistiska och nynazistiska grupper. De uppgifter som finns hittills om personerna som deltog i demonstrationen pekar på att majoriteten var något av ett ”trasproletariat”: arbetslösa och egenföretagare, en del tidigare anställda i Bolsonaros valkampanj, politiska bloggare, en del poliser och militärer, en del med vanliga arbetaryrken eller hemmafruar, säger Lia Pinheiro Barbosa, statsvetare vid forskningsinstitutet Consejo latinoamericano de ciencias sociales (CLACSO).
Enligt en opinionsundersökning av institutet Quaest gjord dagarna efter stormningen var bara åtta procent av de tillfrågade brasilianarna ”glada” över stormningen, medan negativa reaktioner som ”sorg”, ”rädsla” och ”avsmak” tillsammans utgjorde nära 90 procent. Företaget analyserade också två miljoner sociala medie-inlägg och fann 90 procent negativa mot tio procent positiva. Det verkar finnas ett stort gap mellan Bolsonaros mest radikala anhängare och hans genomsnittliga väljare.
Attackernas tillfälliga framgång möjliggjordes av en kombination av tidstypisk konspirationism och mobilisering via sociala medier , samt den latinamerikanska fascismens särskilda karaktär: dess starka koppling till polisen och militären, men också till den ekonomiska makten och delar av den traditionella eliten. Att protesten bara möttes av en delvis symbolisk insats, där många poliser undvek konfrontation för att i stället fastna på bilder när de uppmuntrade protesterna eller anslöt sig, förstärkte förstås skandalen.
– Det hade varit omöjligt för manifestationen att närma sig Praca dos Tres Poderes (”De tre maktgrenarnas torg”, kring vilket alla byggnaderna är samlade) utan aktiv hjälp från Brasílias delstatspolis, säger Lia Pinheiro Barbosa.
I undersökningen har bland annat också framkommit att presidentpalatsets dörrar var oskadda, och alltså måste ha öppnats för demonstranterna snarare än slagits in.
Den första att pekas ut som politiskt ansvarig blev delstaten Brasílias guvernör, bolsonaristen Ibaneis Rocha, som stängdes av från sitt ämbete under tre månader av högsta domstolen samtidigt som den federala regeringen tog över kontroll av delstatspolisen. Djupare och mer direkt inblandad tycks delstatens säkerhetsminister Anderson Torres och polischef Fabio Vieira vara, som inte bara sparkats från sina poster utan också gripits misstänkt för ”kriminellt samröre”.
– I koalitionen bakom Bolsonaro finns egentligen ingen gren som helt kan sägas ta avstånd från antikonstitutionella metoder. Det finns de som aktivt deltog i attacken, och de som hållit sig i bakgrunden, som de evangeliska megakyrkorna. Det har framkommit att det läger demonstrationen utgick från (som i två månaders tid ockuperade mark framför det nationella arméhögkvarteret med krav på att militären skulle ogiltigförklara valet) finansierats av jordägarintressen, och att företag betalat för de bussar som transporterade in anhängare från runtom i landet, säger Lia Pinheiro Barbosa.
Hittills har tillgångar för motsvarande runt 20 miljoner frysts hos misstänkta finansiärer.
Men trådarna verkar leda längre än så. Den federala regeringen hade också befogenhet att skicka in säkerhetsstyrkor, men verkar inte ha förvarnats om planerna, trots att de cirkulerats helt öppet i sociala medier i veckor före attacken.
I en intervju med tidningen Folha de São Paulo några dagar efter upploppet, kom president Lula da Silva själv med några anmärkningsvärda avslöjanden. Han berättade där att regeringens information från den nationella säkerhetstjänsten beräknade att bara ”150 personer” deltog i protesten. Han avslöjade också att armén stoppat försök att gå in i protestlägret och gripa ansvariga under natten. En annan tidning, Metrópoles, hävdar att under tidsfristen innan lägret till slut upplöstes fick aktiva och tidigare militärer hjälp att fly, och att bland dem ska släktingar till en högt uppsatt general ha funnits.
Lula berättade också att han avslagit förslag från sin egen försvarsminister, José Múcio Monteiro Filho, om att utlysa undantagstillstånd och skicka in trupper, som redan stod beredda utanför huvudstaden. Lula framställde det som om han i det fallet hade riskerat att tappa kontrollen över landet: ”då hade kuppen som en del önskade sig inträffat, då hade Lula upphört att vara regeringen och någon general blivit regeringen”.
– Det finns en stor ömsesidig misstänksamhet mellan militären och Arbetarpartiet. En viktig fråga är att sedan diktaturens dagar har militären fortfarande en särskild kontroll över Amazonas, och de stora ekonomiska intressen som finns där. Den började avvecklas under den första Lula-regeringen i början av 2000-talet. Bolsonaro fyllde också myndigheter med tidigare officerare, vilket är en position de är missnöjda med att förlora nu, säger Pinheiro Barbosa.
Efter kuppförsöket har Lula bland annat bytt ut arméchefen och två militärer i Nationella säkerhetsrådet, samtidigt som regeringen förberett sig på att ta direkt kontroll över underrättelsetjänsten. Samtidigt har han behållit sin kritiserade försvarsminister.
– Lula verkar följa en plan om gradvis avbolsonarisering av statsapparaten, säger hon.
Men allt som allt tror hon att det misslyckade kuppförsöket har stärkt Lulas ställning:
– En större del av allmänheten har slutit upp kring honom och han kan också visa på det enhälliga internationella stöd han fick. Men vilka de politiska följderna blir beror också mycket på vad som kommer fram i utredningen. Samtidigt har han fått komplicerade frågor att hantera. Många folkrörelser är oroliga för att resultatet kan bli hårdare lagar mot alla former av protester, men de kräver också att inga kuppmakare ska få amnesti för vad de gjort.
