Den nyvalde franske presidenten Emmanuel Macron fick alla fanfarer som man kan tänka sig. En högtidlig, närmast underdånig, ton slogs an i fransk tv när han leddes in Élyséepalatset vid presidentinstallationen. När han tog en gråtande kvinna i sina armar, under maktskiftesceremonin, så framstod journalisterna mer som ivriga anhängare än som reportrar. En sa ”han är nationens beskyddare” och en annan reporter deklarerade att ”folk har funnit skydd i hans armar”.
Macron är demokratiskt vald, om det råder inga tvivel. Men det franska folket var helt klart mindre förtjusta i deras nu ”kunglige” ledare än media. En ny studie visar att nästan hälften av de som röstade på Macron i första omgången gjorde det av taktiska skäl, för att undvika Republikanernas Fillon mot Nationella Frontens, Marine Le Pen i andra omgången. Le Pen kunde mot en sådan motståndare gjort mycket bättre resultat än vad som nu blev fallet. När Macrons väljare fick frågan om de trodde deras liv skulle förbättras med den nya presidenten svarade 61 procent nej. Den ende kandidaten, vid sidan om Fillon, där mer än hälften av väljarna svarade nej på den frågan.

Den nye presidenten, som är det yngsta statsöverhuvud som valts, innehar sitt första folkvalda uppdrag! Och han gör det med ett svagt stöd från väljarna (mindre än en fjärdedel valde honom i första hand) så han måste under sin presidentperiod övertyga fransmännen på ett sätt som han tidigare inte lyckats med.
Han presenterades som en anti-etablissemangskandidat, både av media och av sitt eget kampanjteam. Han skulle förmå lyfta Frankrike från sitt nuvarande svaga tillstånd. Men låt oss först titta på hans anti-etablissemangs-cv och kort analysera hans politik, så kan vi konstatera att han de facto är en genomgripande etablissemangs-kandidat.
Macron är utbildad vid ENA (École nationale d’administration) en elitskola vars enda syfte är att ta fram framtida topptjänstemän. Efter skolan gick Macron till det högsta jobbet i ekonomiministeriet som en nyutexaminerad från ENA kan få. Efter det fick han arbete under Jacques Attali, en före detta ekonomisk rådgivare till presidenterna Mitterand, Sarkozy och Hollande, i en kommitté för att få fart på fransk ekonomi. Hans kontakter ledde honom till ett nytt jobb i Rothschild & Cie Banque (där han blev euro-miljonär), varefter han fick jobb som vice-chef för staben i president Hollandes Élyséepalats. Sen utnämndes han till ekonomi och finansminister.
Det som imponerar med Macron är med vilken fart, en nästan Napoleansk uppgång, som han tog sig fram, etablissemangsvägen, till presidentskapet. Det står bortom allt tvivel – Macron var aldrig anti-etablissemang.

Det för oss till Macrons politik – den är som gammalt vin i en ny flaska. Macron vill att Frankrike ska uppfylla EU:s alla krav i ”stabilitets- och tillväxtpakten”, med att nå ett budgetunderskott under tre procent av BNP vilket ska ske genom att avskeda anställda inom offentlig sektor, nedskärningar inom regional/lokal förvaltning samt höjda indirekta skatter (vilket alltid slår hårdast mot de fattiga). Han säger sig också vilja göra investeringar på 50 miljarder euro, men också sänka skatterna för företagen och ge de rikaste skattelättnader. Undra hur han ska få råd med de där 50 miljarderna?
Dessutom lovar Macron att ”liberalisera” den franska arbetsmarknaden ytterligare genom att öka antalet osäkra och tillfälliga jobb på en arbetsmarknad som redan är präglad av mycket osäkra anställningsformer och villkor.
Dock säger han också att han vill förändra EU:s syn på skulderna som i dag låser fast de fattiga EU-länderna, på ett sätt så de inte kan resa sig igen. Macron påstår till och med att EU måste bli en federal union där man fördelar pengar från länder med överskott till de i periferin med underskott.
Men på denna punkt måste Macron först övertyga tyskarna, och särskilt den tyske finansministern Wolfgang Schäuble som tydligt klargjort att detta aldrig kommer att ske. Därmed måste alla underskott lösas med Macrons (och EU:s hittillsvarande) politik för nationella åtstramningar. En politik som leder till kaos och förstörelse i länder som redan inte kan lösa skuldbördan.
När vi sammanfattar ser vi att de 61 procent av hans väljare som inte förväntade sig att deras liv skulle bli bättre, verkligen tycks vara synska personer.