– Hade detta hänt i något annat europeiskt land som leds av en illiberal, auktoritär president hade de flesta varit överens om att fördöma det som brist på respekt för demokratin, fortsatte hon.

Den tidigare EU-kommissionären Barnier tillhör Republikanerna, Frankrikes moderater, som kom på fjärde och sista plats i valet. Störst blev vänsteralliansen Nya folkfronten – i vilken De okuvade, Socialistpartiet, Ekologisterna och Kommunistpartiet ingår – som Macron alltså bestämde ska förbigås. Det demokratiskt brukliga hade varit att utse vänsteralliansens kandidat Lucie Castets till regeringsbildare, men Macron vägrade att ge henne uppdraget med hänvisning till att det skulle hota ”institutionernas stabilitet”.

Den nya folkfronten saknar absolut majoritet i parlamentet och risken var därför uppenbar att en vänsterregering skulle ha fällts om högerpartierna – Macrons mitten-högerparti Renässans, Republikanerna och Marine Le Pens extremhöger – hade gått samman i en misstroendeförklaring.

Kanske har den franska presidenten även inspirerats av den svenska Tidömodellen

Men som mittentidningen Le Monde framhöll på ledarplats är det inte presidentens sak att föregripa den parlamentariska politiken. Macrons eget parti har regerat utan majoritet de två senaste åren, och det kunde inte uteslutas på förhand att också vänsteralliansen hade lyckats. Det var i själva verket just den risken Macron ville avvärja. En vänsterregering skulle ha varit ett hot mot Macrons nyliberala bygge.

Att hans kringgående av valresultatet skulle vara föranledd av omsorg om de politiska institutionernas ”stabilitet” saknar trovärdighet. Detta inte minst med tanke på att Macron för ett år sedan drev igenom försämringen av fransmännens pensionsrättigheter genom dekret, över huvudet på parlamentet där en majoritet motsatte sig reformen.  

– Valet har stulits, dundrade Jean-Luc Mélenchon, ledaren för det vänsterradikala partiet De Okuvade i ett tal. 

”Den demokratiska förnekelsen har drivits till spets,” skrev Olivier Faure, ledaren för Socialistpartiet, i ett inlägg på X. Men vänsterledarnas upprördhet gäller inte bara det faktum att Macron ignorerar valutgången och åsidosätter de demokratiska spelreglerna. De pekar också på att Macron genom att utse högerpolitikern Barnier till premärminister i praktiken öppnar för en underförstådd allians med extremhögern.

Att välja en företrädare för Republikanerna är inte i första hand uppseendeväckande för att partiet kom sist i valet, utan framför allt för att det signalerar en önskan att ackommodera extremhögern.

– Jag måste understryka situationens allvar, och att jag är mycket orolig, förklarade ekologisten Tondelier i ett känslosamt videoinlägg på X. 

Hon påminde om att Republikanerna – sitt namn till trots – inte anslöt sig till den republikanska front som vänsterpartierna, och motvilligt även Macrons högerliberaler, formerade i valets andra omgång för att avvärja en seger för extremhögern.

– Det här är en premiärminister som utsetts med Nationell samlings tillstånd, och kanske på dess förslag, förklarade Mélenchon.

Det kan visa sig vara en välgrundad spekulation. Högerextremisten Marine Le Pen välkomnade nämligen Barnier som premiärminister:

– Michel Barnier förefaller uppfylla minst ett av våra kriterier [för att inte förklara misstroende mot den nya premiärministern], en vilja och förmåga att förhålla sig till Nationell samling, förklarade Le Pen.

Mycket riktigt utlovade den nyutnämnda premiärministern ”skärpt invandringspolitik” i sitt första uttalande.

Macron framhöll Sverige som en förebild när han som en av sina första åtgärder avskaffade förmögenhetsskatten. Kanske har den franska presidenten även inspirerats av den svenska Tidömodellen med regeringssamarbetet mellan moderat och nationalistisk höger.

Men det symbiotiska förhållandet mellan högerliberalismen och högernationalismen, vars motsatser bara är skenbara, demonstrerades redan för sex år sedan, när Macrons regering släppte lös ett polisiärt övervåld som man inte hade sett maken till i en västerländsk demokrati i modern tid mot de gula västarna som krävde rättvis fördelningspolitik och förstärkt demokrati. Minst hälften av de gendarmer och poliser som Macron förlitade sig på för att kväsa folkupproret hade röstat på Le Pen i presidentvalet 2017. Mönstret är välbekant från historien: högernationalister som kapitalets stormtrupper.

Historiskt har den franska staten utmärkt sig genom ett ofta brutalt ställningstagande mot vänsteraspirationer. Den franska revolutionen fick ett dystert efterspel under det påföljande århundradet: ingen annanstans i Västeuropa var klassmotsättningarna så hårda, ingen annanstans var statens repression av arbetarklassen så våldsam.

Att den franska demokratin är skadeskjuten – och det av självaste presidenten – råder det inget tvivel om

Under en kort parentes – från 1945 till mitten av 1980-talet – eftersträvade staten i Frankrike, liksom på andra håll i västvärlden, en balans mellan arbetet och kapitalet.

Men på 1970-talet oroade sig likväl dåvarande franske socialistledaren François Mitterrand för en högerkupp vid en socialistisk valseger:

– Högern, och det som den står för, pengarnas makt och klassdiktatur, erkänner inte någon annan lag än sin egen, oskrivna, men oåterkalleliga, lag, påpekade Mitterrand.

Socialisterna och kommunisterna tilläts visserligen komma till makten, men sedan dess har den franska statseliten – socialistregeringar lika väl som konservativa – sett till att skifta tillbaka balansen till kapitalets fördel.

Macrons styre är det hittills mest målmedvetna och kompromisslösa försöket att riva upp välfärdsreformismens landvinningar. Men Macron går ännu ett steg: han kringgår, till och med underminerar demokratin. Journalisten Romaric Godin, författare till boken Klasskriget i Frankrike, har myntat begreppet ”auktoritär demokrati” för att beskriva Macrons nyliberala regim; i sin bok, som utkom 2019 (i svensk översättning 2020), uttryckte Godin tvivel på att den franska demokratin var i trygga händer. Även historikern Emmanuel Todd såg en auktoritär utveckling framför sig i Les luttes des classes en France au XXIe siècle (Klasstriderna i Frankrike i tjugoförsta århundradet) från 2020.

– Vilket budskap sänder Macron till fransmännen som slöt upp i valet för två månader sedan i ett rekordstort deltagande när han flagrant ignorerar dess utgång, undrade Marine Tondelier oroligt i sitt videoinlägg på X.

Tondelier efterlyste ”mindre brutalitet, mer dialog, ökad respekt för parlamentet, fackföreningarna, för demonstranter,” från en president som satt i system att ignorera uttryck för social oro och manifestationer av folkviljan.

– Vi har nu inträtt i en regimkris, förklarade Socialistledaren Olivier Faure.

Att den franska demokratin är skadeskjuten – och det av självaste presidenten – råder det inget tvivel om. Men Macron kan också vara i färd med att begrava föreställningen om liberalismens demokratiska pålitlighet.