En av de viktigaste frågorna när barn begår brott är att föräldrarna tar ansvar, enligt justitieminister Beatrice Ask, som den 1 juli 2010 vill göra föräldrar betalningsskyldiga för sina barn.
Den bespottade politiska termen populism brukar betyda att politiker spekulerar i opinioner och mot bättre vetande lägger förslag som man tror ska gå hem i stugorna.
Men egentligen handlar det mindre om budskapet än vem som framför det.
Moderaterna har aldrig kallats populister, inte ens när de var gamla och föreslog horribelt stora skattesänkningar i namn av frihet eller när de som nya genomför nästan lika stora i namn av arbete.

Inte ens när de föreslog svenskkontrakt för invandrare var de populister, trots att begreppet också brukar betyda att politiker exploaterar/förstärker motsättningar i samhället.
Men i klassisk högerretorik ställs alltid exempelvis ansvarsfulla människor mot dem som inte tar ansvar, de moraliskt defekta. Och den nuvarande borgerliga politiken har dessutom också slagit in en kil mellan dem som har arbete och de som är arbetslösa eller sjuka.
För vad som är populism bestäms av dem som har makt/problemformuleringsprivilegiet – alltså är fördelningspolitik alltid populism, medan sänkt skatt och hårdare tag är realistisk politik.

Men nu har den politiska verkligheten snurrat ett varv till och Anders Borg är inte längre Sveriges främste bonusbekämpare, han har också blivit europaledande i grenen.
Han är vidare arbetslinjens främsta vän, statsbudgetens försvarare och välfärdens garant utan vara populist och utan att ens äga en tv-kanal.
Och nyss försökte Göran Hägglund exploatera vänsterns klassiska mark – sprickan mellan eliten och resten. Hans utspel om verklighetens folk var en testballong som sprack av ett mycket vasst skäl. Det folk han ville ta ställning för känner sig inte illa behandlade av någon obegriplig kulturelit eller överkörda av några postkoloniala queerteoretiker, eftersom de inte ens vet vad queer är för något och än mindre läser kultursidor.

Däremot finns det en grupp som verklighetens folk faktiskt avskyr mer än kulturskribenter, nämligen de priviligerade, de som har mycket och som har fått mer för varje politiskt beslut sedan 1980-talet. Risken finns att Sverigedemokraterna är den enda politiska kraft som faktiskt talar för dem. I varje fall så de hör. Oppositionens skuggbudget, som presenterades idag (läs: tisdag), innehöll förvisso massor av fördelningspolitiska åtgärder men i avsaknad av en levande kraftfull populistisk retorik så uppfattade både medierna och dess publik det som om politiken bara handlade om några miljarder mer eller mindre. När Socialdemokraterna lade fram sitt skatteförslag och sin skuggbudget på DN-debatt (09-01-01, 09-10-06) så saknades också en retorisk storvulen glöd som skulle ha gått som ett sjungande ackord genom inläggen.

De progressiva budskapet inramades istället av ord som kärvt, allvarsamt, ansvarstagande och prioriteringar. Fördelningspolitik kommer alltid att svärtas ner, till och med historikern Tom Holland avfärdar i Rubicon bröderna Gracchus jordreform i det antika Rom som populism.
Men jag tror det enda sättet att bryta igenom den borgerliga mediedominansen och det ständiga informationsbrusandet går genom en politisk sprudlande maffig retorik.
Genom äkta väns­terpopulism fångar man in massor av grupper som inte har någon röst och inte minst alla dem som inte märker av skillnader mellan blocken. Slåss inte om begreppen ”ansvar” och ”prioriteringar” utan fläska på med musik.
/Ann Charlott Altstadt