Film
Melancholia
Regi: Lars von Trier.
Medv: Kirsten Dunst, Alexander Skarsgård, Stellan Skarsgård, Kiefer Sutherland, Charlotte Gainsbourg m fl.
Distr: Nordisk film 2011.
I Nils Thorsens biografi Geniet (Politikens förlag) berättar Lars von Trier om sin tidiga fixering vid undergång och död. Som barn frågade han ofta sin mor, vid sängdags, om han skulle dö i natt. Eftersom Triers mamma var en principfast kvinna, och precis lika neurotisk som sonen, svarade hon inte med några lugnande ord, utan med att sannolikheten visserligen var liten, men visst skulle han kunna få blindtarmsinflammation. Och visst skulle någon av de 6 000 missiler som i detta nu stod riktade mot Danmark kunna avfyras av misstag under natten.
Regissören föreställer sig fortfarande alla möjliga katastrofer hela tiden, men säger i boken att han i gengäld hoppas att han när den dagen kommer är mer redo än de flesta andra och kan hälsa sin egen död med viss lättnad över att den äntligen inträffar efter alla dessa år av oro och ångest.
De här tankegångarna lever starka i Triers nya film Melancholia, där han konfronterar en liten grupp människor med inget mindre än jordens undergång.
Filmen hade förtjänat en mer intelligent marknadsföring än den Lars von Trier ägnade sig åt i Cannes häromveckan, när han på en presskonferens kungjorde att han var nazist – vilket ingen givetvis trodde på. Melancholia är nämligen magnifik. Den är mer avklarnat insiktsfull än Antichrist, och mindre utstuderat manipulativ och dubbelironisk än hans tidiga filmer, vilket förstås inte är ett värde i sig, men ändå ett annorlunda slags mod.
Här har regissören en ovanligt kärleksfull blick på människorna. Åtminstone vilar den blicken på de två kvinnorna i centrum: systrarna Claire och Justine, två krävande, hyperintressanta karaktärer att spela. Hur skicklig och modig Charlotte Gainsbourg (Claire) är visade hon redan i Antichrist, men Kirsten Dunst gör en av sitt livs roller som Justine, och belönades med en Guldpalm i Cannes. De två är omgivna av en strålande ensemble med John Hurt, Charlotte Rampling och Kiefer Sutherland i viktiga roller: skådespelarmässigt är Melancholia en fröjd.
Desto mörkare är dess tema, för det handlar om människans bistra predikament, medvetandet om dödens oundviklighet, och det ack så fåfängliga i allt vi företar oss. Denna medvetenhet präglar Justine så till den grad att hon knappt kan leva, även om hon inledningsvis försöker.
Filmen börjar med den ultimata sociala ritualen: en bröllopsfest. Här ska människor bindas samman i ett avtal, och bidraget till släktets jublande fortlevnad är liksom en av poängerna.
Gud vet varför bruden, Justine, har haft sin syster att iscensätta en lyxig jättefest på sitt slottshotell, för ingen är mer malplacerad i sammanhanget än hon. Hennes lättsläckta blick kontrasterar mot det myllrande överdådet och de vibrerande förväntningarna. Det krävs bara en äktenskapskritisk kommentar från systrarnas hårda, batikklädda mamma (Rampling) för att alltings meningslöshet ska drabba henne, och slunga henne in i en ekande, ensam tomhet.
Trier har sagt att det finns mycket av honom själv i Justine. Han skildrar hennes depression med kritiska ögon, men med ett utsökt bildspråk och till tonerna av Wagners storslagna, tragiska Tristan och Isolde. Det är en fantastisk, mångtydig skildring av ångest och depression, en legering av filmisk poesi och analys.
Den existentiella avgrunden är en plats för självupptagna, och Trier visar precis hur tungt Justine lutar sig mot den som tar emot. Hennes tungsinne suger mening ur livet runt omkring henne. Hon bryter alla sociala kontrakt om vad som är viktigt och riktigt, och dränerar sin egen bröllopsfest på innehåll.
I filmen är det Claire som får försöka staga upp sin syster, för föräldrarna är alldeles för upptagna med sina egna identiteter som skön gammal vivör respektive frigjord cyniker. De mer sensitiva, exempelvis brudgummen (Alexander Skarsgård), hotar att hjälplöst sugas in i mörkret från Justines svarta sol. Det är ju trots allt sant att vi alla ska dö, och katastrofer kan inträffa när som helst. Justine blir en gripande ställföreträdare för alla ”normala” människor som kör på i hjulspåren, och håller sin föreställningsförmåga i strama tyglar. Här lurar en romantisk idé om konstnärens roll i samhället, men som för att ta udden av den låter Trier Justine vara copywriter på en reklambyrå.
Ett tag efter bröllopsfesten står dock även de normalt fungerande inför ett bryskt uppvaknande. Efter att ha gömt sig bakom solen dundrar planeten Melancholia nu rakt mot jorden. Inför den hotande apokalypsen byts rollerna om. Den praktiska, känsliga Claire blir alltmer panikslagen, medan hennes man (Sutherland) underhåller deras lille son med teleskop och vetenskapliga beräkningar – en parallell till Willem Dafoes roll i ”Antichrist”, som ihärdigt klamrade sig fast vid det rationella medan regissören inte utan skadeglädje lät naturen slå ned på honom med full kraft.
Under Melancholias växande skugga lever Justine upp. Det ska visa sig både vem som viker först, och vem som är något att hålla i när åskan går för kanske sista gången. ”Jorden är ond och ingen kommer att sakna den”, säger Justine. ”Du har det lätt du, som alltid föreställer dig det värsta tänkbara”, svarar Claire.