Det var den bästa söndagen på länge här nere i Malmö. Under eftermiddagen höll polis och åklagare presskonferens och tillkännagav att man gripit en person på sannolika skäl misstänkt för en lång rad av de skjutningar som ägt rum i staden det senaste året. Minst ett mord och sju mordförsök står på åtalslistan. Måtte man ha fått tag i rätt galning.
På kvällen bärgade så Malmö FF det allsvenska fotbollsguldet genom att besegra Mjällby hemma på nya arenan med 2-0. Jagande ärkerivalen, för övrigt mitt eget älskade, Helsingborg nådde bara oavgjort hemma mot Kalmar.

I internationell press har Malmö på sina håll fått löpa gatlopp de senaste veckorna efter att polisen tillkännagav att vi hade en mördare lös med siktet inställt på mörkhyade personer. Värst var norska TV2 som passade på att peka ut Rosengård som nordens värsta getto. Inga av skjutningarna har emellertid ägt rum i Rosengård, men det var dit integrationsminister Erik Ullenhag åkte och det var dit norska TV2 åkte. Justitieministern slant på tungan och var inte heller förvånad att det är just Malmö som det skjuts i. Även om hon nog mest tänkte på gänguppgörelser.

Ju längre bort från staden man kommer desto tydligare blir berättelsen om en dysfunktionell gangsterstad där integrationen brakat samman. En förmodad laserman anno 2010 var precis rätt ursäkt som behövdes för att berätta den historien en gång till, en stereotyp kletig berättelse som få Malmöbor känner sig bekväma med.
Att polisen nu fångat in den ensamme galningen och att stadens manliga fotbollslag (damerna i LDB Malmö tog hem sitt guld flera veckor tidigare), till stor del bestående av malmöiter med sina rötter i olika delar av världen, är bäst i Sverige, är förlösande för en stad som länge levt i rädsla. Och ett långfinger mot alla som ivrigt dömt ut staden, och förstås mot såna som jag: ”Jevla helsingborgare!”