– Majoriteten av regionens vänsterregeringar bygger inte socialismen. De återupprättar bara statsapparaten och försöker ge folk bättre levnadsvillkor inom kapitalismens ramar.
Valter Pomar är generalsekreterare för Forum São Paulo och på ett snabbt besök i Stockholm i samband toppmötet mellan EU och Latinamerika, ett möte som inte gav så mycket eftersom EU domineras av konservativa regeringar. De politiska framstegen var få eftersom EU mot de latinamerikanska ländernas vilja envisades med att bjuda in Porfirio Lobo, som valdes efter statskuppen i Honduras. På det ekonomiska området hände heller inte så mycket.
– EU vill ha en frihandelsuppgörelse som liknar den USA misslyckades åstadkomma genom ALCA. Som vi ser det försöker Europa efter murens fall spela en viktigare roll i världen. I praktiken förlorar man i inflytande, ett av skälen är att EU styrs av konservativa partier.

Forumet grundades för tio år sedan när vänstern i Latinamerika var svag. Det finns ingen fast struktur, Valter Pomar arbetar på brasilianska PT:s internationella sekretariat och har som en av sina uppgifter att arbeta med forumet.
– Det är bättre om byråkratin växer fram från det som hänt konkret än tvärtom, att man börjar med en byråkratisk struktur.
Än så länge är forumet bara ett årligt möte och medlemmarna är helt enkelt de partier som deltar. Det är en ganska bred vänster, från Argentina kommer tolv partier, från Chile till och med det kristdemokratiska partiet.
I Brasilien finns fyra medlemmar: PT, PCdoB – det före detta maoistiska kommunistpartiet som numera är tätt allierat med Lula och högern inom PT.  Men där finns också det gamla Moskvatrogna partiet PPS som numera ingår i högeralliansen mot regeringen Lula och PCB som är i allians med kongressens lilla vänsteropposition.
Nu har forumet två gemensamma projekt, det första är en gemensam politisk skola för alla partierna, ett nätverk man kallar RED.
– Ett problem är att många partier inte frågar sig hur man skall närma sig socialismen och inte göra kapitalismen mindre skadlig för folket. Istället kallar de det man genomför för socialism.
Valter Pomar har just läst analyser från partier i de tolv vänsterregeringarna i Latinamerika. Kamraterna från Nicaragua skriver att de bygger socialismen för tjugonde århundradet, men när de beskriver vad de gör handlar det bara om ytterst modesta sociala reformer.
– Det finns hela tiden så många praktiska problem att lösa och man har mycket lite tid för politisk skolning. De få aktivister som finns har inte tid för det, vi lever med en mycket stor brist på skolning i regionen.
Det andra projektet inom forumet kallas Observatoriet, i Sverige skulle vi kanske kalla det ett forskningsinstitut.  Det finns vänsterregeringar i 12 länder som man talar mycket om, även i Europa, men vet ganska litet om. Tanken är att skapa en institution som sammanför de data som redan finns och skapa metoder som gör det möjligt att jämföra data från olika länder. Det handlar främst om teman som demokratisering, social jämlikhet, ekonomisk utveckling, ekologisk rättvisa, och nationellt oberoende.

Valter Pomar tar exemplet med den progressive venezuelanska ambassadören i Brasilien. Han skulle beskriva mediesituationen i Venezuela i en intervju. Den handlade om maktkoncentrationen men där stod inget om hur många TV-stationer, hur många radiostationer, som behärskades av det privata monopolet.
– Varför fanns det inte med? Jo för att det finns ett mycket ideologiserande sätt att tala om ämnet. Vår idé är att skapa indikatorer så att vi kan göra jämförelser och värdera utvecklingen.
Hur ser Valter Pomar på utvecklingen i Latinamerika i stort? Han börjar med en kort historielektion. Från 30-talet till 50-talet försökte länderna bryta sig ur beroendet av att enbart vara jordbruksexportörer till att skapa en inhemsk industri. I länder som Argentina och Brasilien skedde detta under populistiska regimer som hade ett visst folkligt stöd. Militärdiktaturerna var maktelitens försök att stoppa detta och efter dem kom de demokratiska regimerna med nyliberal inriktning under 80 och 90 talen.  
– Ser man på vad vänsterregeringarna åstadkommit under det senaste årtiondet påminner det mycket om den tidigare populismen med nationell utvecklingspolitik och breddande av sociala och politiska rättigheter.  Skillnaden är att dessa förändringar nu leds av vänsterpartier.

Högern försöker nu ta tillbaka initiativet och får visst stöd från USA. Militärt sker det genom de nya baserna i Colombia och reaktiveringen av den fjärde flottan. Politiskt försöker man hitta en ny typ av ledare, ofta framgångsrika företagare, ett slags mellanting mellan Sarkozy och Berlusconi brukar vänstern skämta.
– Just nu står det stilla, vi vet inte om vi kommer att avancera eller om utvecklingen kommer att gå tillbaka. Vi har vunnit en del på det politiska planet de senaste tio åren, men inte förändrat något i de ekonomiska maktstrukturerna.