– Jo, skillnaden mellan mig och andra författare är att jag också är målare. På grund av att jag tecknar modell vet jag mer än de andra om misslyckandet inom konsten. Ingenting blir någonsin riktigt bra. Det blir bara halvbra. Man når aldrig ända fram. Varje försök, hur bra det än kan se ut, förblir ett misslyckande.
Så illusionsfritt uttalade sig Stig Claesson i en intervju för drygt ett år sedan om sitt konstnärskap.
På 1980-talet sa han, i en annan av sina fåtaliga intervjuer, att han skrev böcker för att kunna ha råd att måla. Men det är författaren Slas som gör sig mest påmind, med över 80 böcker på drygt 50 år. Det är med andra ord ett mycket omfattande författarskap, större än nästan alla andras, som gav honom utrymme att göra bilder. Fast man ska nog aldrig ta honom riktigt på orden, inte här heller.

Det började med konsten. Redan som nittonåring kom Stig Claesson – 1947 – in på Konsthögskolan. Han blev elev till Sven Xet Erixson och gick ut samma år som Xet slutade. De passade nog för varandra, samma heta temperament, samma underifrånperspektiv på tillvaron och lite av samma bakgrund. Jag inbillar mig att de hade också samma blick, samma utgångspunkt att se på den verklighet som blev deras motiv. Den intuitiva snabbheten att fånga in det väsentliga, att inte bry sig så mycket om petiga detaljer.
Men till skillnad från Xet fanns det hos Slas ingen romantisk uppfattning kring konstnärsroll, konstnärsbohemeri och inspiration. Även om han till fullo uppfyllde bilden och myten av en riktig konstnär och författare.
– Jag har under hela mitt djävla liv varit frilans. Man skriver för pengar. Någon ringer och vill ha en text om det eller en bild till den eller den texten. Sen är det ju bara att göra det. De som säger något annat ljuger.
Om konstnärsrollen skriver han i den underbara, men samtidigt sorgliga, romanen Utsikt från ett staffli från 1983. Första meningen lyder:
”Samma dag Erling Alfredson blev utesluten ur Svenska Teckningslärares Nykterhetsförening beslöt han sig för att bli konstnär.”
Sin karriär inledde denne Alfredson som en dyrkare av måttfullheten och gråskalan. Sedan bytte han ut måttfullheten mot tomrummet ”och i tomrummet som i allmänhet var ett kök målade han färgglada trasmattor.”

Det var enligt romanfiguren ett bra motiv, och med det menas att motivet är säljbart. Men i det ögonblick en bokförläggare hör av sig och vill att han ska skriva en bok om sitt konstnärskap och sitt liv, börjar helvetet. Sällan har skapandets villkor skildrats så ingående och samtidigt så humoristiskt! Hur ska han, som inte tycker sig kunna skriva, fixa detta? Ett otal gånger, ja i nästan hela boken, formulerar han inledningen med olika mer eller mindre sanna infall. Allt hamnar i papperskorgen. Som ofta hos Slas dråpligt, men samtidigt med djupaste allvar.
”Att mina målningar alla ser på ett håll likadana ut är bara bra, sa Alfredson. Alla stora konstnärer sysselsätter sig bara med ett efterhängset motiv. Liksom alla stora författare bara skriver om ett ämne. Bok efter bok.”
Detta är i sammanhanget både humoristiskt, klarsynt allvarligt och självironiskt. För det är onekligen en bra karaktäristik av Slas eget konstnärskap och författarskap.
Konstnären Stig Claesson förknippar de flesta med hans teckningar. De är lika spridda som hans böcker, eftersom han gjort omslag till de flesta av dem och dessutom ofta illustrerat dem.
Teckningarna och texterna har ett starkt släktskap. Enkla, korthuggna och reducerade. Med en pregnant penna, till synes nonchalant, fångar han snabbt in en helhet med några linjer och skarpa konturer.
Inte för mycket detaljer, men det som behövs för att förmedla direkta intryck och en stämning.

Är det snöfall får man som betraktare omedelbart en känsla av blöta skor och flingor som tränger ner i halslinningen. Nästan alltid utnyttjar han tomrummet och pappersarkets vithet i bilderna. Han fångar människor och mänskliga situationer med några få pennrörelser över pappret, där det som sker står fullständigt klart för betraktaren. Vi får – precis som i texterna – reda på det vi behöver veta eller behöver se, varken mer eller mindre.

Likadant med hans landskap eller stadsbilder – bort med petiga detaljer, direkt på huvudsaken. Och vi känner omedelbart igen Stockholmssilhuetten eller det igenvuxna jordbrukslandskapet och lägger själva till ur vår egen bank av erfarenheter och bildminnen.
I sina färgcollage har han samma arbetssätt där han betonar konturen, linjen, men lägger till färgen. Men här ligger bilden mer på ytan, som ju är collagets metod, och utan de branta djupen som finns i teckningarna.
Eftersom han använder sig av olikfärgade pappersklisterark är färgskalan klar och distinkt. Rött är rött och blått är blått och inga färgfördrivningar.
Här finns inte, som i teckningarna, den rörliga och känsliga handen, utan det är mer kalkylerade scenbilder till exempel från naturen eller boxningsmatchen. Jag föreställer mig att hantverket i collagen mer liknar skrivandet. Han prövar, tar bort, ändrar och lägger till.

Måhända var det i måleriet Stig Claesson kände sig friast. Här hade han nog inte behovet att kunna dra in pengar, även om han fick en hel del porträttuppdrag. Här kan han pröva sig själv, behöver inte ha ett ändamål och syfte, här stod inte uppdragsgivaren Slas i farstun för att få honom att honom att leverera ett bokomslag, en illustration. Här har han friheten på ett annat sätt att göra vad som faller honom in – landskap, modellstudier, porträtt, bilder av djur. I dessa bilder kan man känna igen hans stil, manér och motiv, men det kan också bli något annat. En lätthet, en improvisation, en chansning.

Vi tycker alla att vi känner Stig Claesson genom hans berättelser, och det är säkert sant. Men hans måleri visar också andra, och för de flesta, mer okända sidor.
Stig Claesson var en unik författare och en unik bildkonstnär. Den kombinationen – och dessutom på allra högsta konstnärliga nivå – är han nog ensam om i den svenska 1900-talskulturen.

Stig Claesson som konstnär visas i en utställning på Kristinehamns konstmuseum den 21 jan – den 9 mars 2008. Åk dit!