Jag har på senare tid hamnat på flera fackliga konferenser där integritetsfrågan kommit upp.
Hur det är med den privata sfären på jobbet, kan ju tyckas vara mest av akademiskt intresse. Nej, och några saker visar sig av de ofta livliga diskussioner som följer. Den ena är att det inte är någon ände på arbetsgivarnas intresse att kontrollera sina anställda på längden och tvären. Hemliga kameror, godtyckliga drogtester, visitationer av folk som stämplar ut från skiftet för LO-folket. E-postövervakning, loggning av data- och telefonanvändning för tjänstemännen.
Den andra är att fackligt folk på central nivå ofta är väl med i den principiella matchen. Lokalaktiva inser instinktivt att all sådan informationsinsamling kan missbrukas – men det är mer sällsynt att man självmant driver frågorna rent fackligt.
Och från ”vanliga” anställda finns en påfallande hög grad av spontan acceptans att låta sig övervakas. Stölder är ju så hemskt, drogade arbetskamrater är en sån fara, barnporrsurfning på jobbet det värsta brottet i mannaminne.
Samma tilltro ges det allmänna så fort syftet sägs vara brottsbekämpning, helst då terrorism eller pedofili. Kartlägg oss gärna i minsta detalj, vi har ändå bjudit ut oss via dokusåpor, privatlivsbloggar och nu senast Facebookflugan. Inget att dölja, liksom. Gör husrannsakan på tidningsredaktioner och beslagta journalistdatorer bäst ni vill – ingen rök utan eld…
Sammanfattningsvis – naiv tilltro till överheten, plus godtagandet att makten har alla skäl att misstro sina egna medborgare eller medarbetare, vilka gladeligen sväljer allehanda hotbilder och vänder misstron mot varandra. Summan är Flugornas herre möter 1984. Vuxenrollen, att självständigt hantera målkonflikter, lämnas därhän till förmån för barnet, som sväljer enkla lösningar och stimuli. Undersåten.
Så vad hör jag på konferenserna: medborgaridealets sista dödsryckningar, eller dess återfödelse?