Curtis har svårt att sova. Han drömmer mardrömmar och det han drömmer – att en kollega angriper honom, att främlingar skadar hans dotter, att en dödlig storm ska komma – blir kvar i hans känslor och förståelse av vardagen när han är vaken.
Håller han på att bli galen som sin schizofrena moder? Eller är det ett varsel han måste ta på allvar?
Detta är grundackordet i en film som överraskande letat sig upp på svenska biografer. Take shelter är ett två timmar långt, eller snarare två timmar långsamt och lågmält existentiellt drama av amerikanskt independentsnitt (tänk John Cassavetes snarare än Eternal tokrolig film of a spotless mind). Filmen, skriven och regisserad av 34-årige Jeff Nichols, är definitivt inget för tittare med klena nerver – det är som att se en våldsam bilolycka i extrem slowmotion.
Curtis burar in familjens hund, han ber chefen att flytta kollegan han drömt om ur hans arbetslag – och han bygger ut ett stormskydd på baksidan av tomten. Samtidigt blir relationen till hustrun Samantha allt mer ansträngd. Hon försöker förstå vad som händer, och – som en fallstudie i den manliga könsrollens logik – blir Curtis allt mer sluten och förskjuter Samantha. Med aggressivitet försvarar han sin förändring, stänger av sina känslor för att inte behöva se in i sig själv och känna vad han utsätter sin fru, dotter och omgivning för.
Det är plågsamt att se.
Och, eftersom det är på film, finns dessutom hela tiden möjligheten att Curtis har rätt. Att en ödeläggande storm ska komma och bringa död och förintelse över det vidsträckta Ohiolandskapet.
Ingen tror förstås honom.
Take shelter är ett filmexempel på det som den brittiska författaren China Mieville kallar för weird fiction, alltså en korsning av genrer. Mievilles egna böcker kombinerar science fiction, fantasy, urban fantasy och skräck. Take shelter kombinerar en handfull genrer. Är det en katastroffilm? Apokalypsfilm? Ett psykologiskt drama? En kammarspelsartad studie i en långsamt söndervittrande familj?
Vidare ingår filmen i en tendens som inte är direkt ny, men som tilltar i styrka; att genrefilmen gifter sig med en smalare filmestetik. Sådan som vinner Sundance- och Cannespriser snarare än Oscars. Giftermålet kanske är nödvändigt om genrefilmen ska överleva när blockbusterproduktionerna från Hollywood dammsuger populärkulturens alla skrymslen och vrår i jakten på kassasuccéer. Idag, med Harry Potter, True Blood, The Walking Dead, Game of Thrones och en superhjältebonanza som inte tycks avta på biodukarna är det lätt att glömma att det för ett eller två tiotal år sedan var tunnsått med påkostad genrefilm och -teve.
De dominerade i alla fall inte industrins inkomstlista. Då.
Nu ser det som sagt annorlunda ut. (Och det finns något ironiskt – eller fullkomligt logiskt – i att det massmediala och akademiska intresset för att, som det heter, ta populärkulturen på allvar firar stora triumfer samtidigt som den mesta populärkulturen blir allt mer mallad, klonad och dränerad på ett innehåll som vågar närma sig lite svårare frågor än ”Vad ska hända i nästa scen?”.)
Take shelter kopplar upp sig mot samtiden symboliskt. De hot om (för vissa) och reella konsekvenser av (för andra) ekonomiska kriser, politiska kriser, klimatkriser och energikriser är lätta att läsa in i den apokalyptiska storm som Curtis får varsel om.
Men – och det är här är nog den här textens poäng – filmen går också att se som en utforskning av en människas rädsla för sitt (psyko-) sociala arv, en studie i hur tystnad istället för öppenhet kan döda en kärleksrelation, en symbolisk betraktelse över vad upplevelsen av ett (eventuellt) påhittat hot kan göra med en människa. Skala upp det där sista och filmen kan vara en illustration av USA post-9/11.
Dess konstnärliga kvalitet ligger i att den är mångfacetterad.
Det är inte en vild gissning att i en fet Hollywoodproduktion á la Michael Bay skulle Curtis gå en våldsam storm till mötes, och han skulle besegra den efter två timmars adrenalinstint fajtande. Kul på sitt sätt. Men inget som lämnar utrymme för reflektion eller tolkning. Take shelter lever därmed kvar i ens system efteråt. Uttryckt i ekonomiska termer: mer film för biljettpengen – men mindre cash till de stora filmbolagen.
