Progressiva tankeströmningar kastar alltför ofta ut barnet med badvattnet och jag har märkt att min akademiska karriär mycket kommit att handla om att försöka råda bot på sådant. Till exempel, menar jag, behöver man som feminist inte kasta ut biologin med biologismen.
När jag nu för första gången är gravid känns detta brännande rent personligt. Jag genomlider som havande inga fasansfulla plågor men en sak är säker och det är att jag är långt ifrån på topp. Trötthet, allehanda krämpor och en hjärnfunktion under normalnivå gör att jag presterar sämre än när jag inte är gravid – om man bortser från att det är en ganska stor prestation att producera ett barn förstås. En del kvinnor har det enklare, andra har det sju resor värre. Men nu när jag själv står mitt uppe i allt detta förfasas jag över hur lite graviditetens vedermödor uppmärksammas i det offentliga samtalet.

Detta tabu, speglat i att exempelvis trötthet vid graviditet inte anses vara ett legitimt skäl för sjukskrivning – ”graviditet är ingen sjukdom!” – är ett klockrent uttryck för att vi lever i ett kvinnofientligt samhälle. Ändå är det just i många feministiska kretsar som det är som mest känsligt att ta upp problematiken. Visst, patriarkatets förfäktare älskar att uppfinna nya biologiska ”fakta” om kvinnors annorlundahet för att försvara status quo och det ska vi bekämpa. Men: det känns inte mindre patriarkalt när feministiska bundsförvanter av rädsla för dessa biologister avfärdar min högst verkliga, och konsekvensbringande, upplevelse av att vara extra virrig under graviditeten.
Borde vi inte istället bekämpa den kapitalistiska samhällsordning som privilegierar manskroppen trots att den skulle gå under utan kvinnokroppens speciella finesser? Borde vi inte kämpa för ett samhälle där man inte måste klämma in sina former i en mall stöpt i manlig form för att slippa – om man har tur – diskrimineras?