Ändå översvämmar de jorden, medan rovfåglarna – dessa perfekta krigare – är kroniskt utrotningshotade. Det var som om anarkisten Kropotkin viskade i sommarbrisen att ”inbördes hjälp” är den viktigaste evolutionära principen.

”Vänligast vinner” är dock inte en premierad devis om du är ett väldigt stort djur. Särskilt inte om du upptäcks av den blodtörstiga arten homo sapiens. Iida Turpeinens debutroman De levande (översättning Janina Orlov, Albert Bonniers förlag, 2026) är en sorts diorama över utdöda djurarter: dronter, garfåglar, vandringsduvor och Stellers sjöko. Det är också en dokumentärroman om förlusten av biologisk mångfald, berättad genom fyra historier – som mer liknar ögonblicksbilder – mellan 1741 och 1950.

I den första och viktigaste delen följer vi Vitus Bering på hans forskningsexpedition i Kamtjatka och det som ledde till upptäckten av sjövägen mellan Asien och Amerika. Det är ett misslyckat företag: sällskapet kommer inte längre än till en ö på Aleuterna där de blir strandsatta i 16 månader och tvingas överleva på utterkött. Med på resan finns den snillrika och dampiga naturforskaren George Wilhelm Steller. Han upptäcker en ny art: en vänlig sjöko som är totalt orädd och stor som en val. Steller beordrar kosackerna att ladda sina flintlåsgevär – i tidens anda vill han dokumentera anatomin – men soldaterna upptäcker att sjökons kött är mjällt som kalvens. En massaker följer.

Denna kritik – där akten att observera är ett förstadium till att döda – smetar ut skulden för den pågående katastrof vi befinner oss i.

Ganska snabbt är sjökon utrotad och i tre efterföljande historier får vi följa det vetenskapliga efterspelet. En kretsar kring Rysslands ambassadör i Alaska, som försöker återskapa en ögonblicksbild av djurlivet, samtidigt som jägare och lycksökare flockas i trakten. En vetenskaplig illustratör – Hilda Olsson – målar av sjökons skelett och väntar på sitt genombrott. Den sista utspelar sig i Finska viken där en fågelskådare kämpar för ett statligt strandskydd för fågellivet på 1950-talet. Eller rättare sagt är detta några av spåren i boken. Trots att De levande bara är 240 sidor är den otroligt informationstät. Även om den är skriven på bruksprosa får jag dricka starkt morgonkaffe för att hänga med.

Här finns ingen personpsykologi, bara händelseförlopp och ett slags precisionens poesi. På en sida kan Steller ge sig ut på en ny expedition i Sibirien och drabbas av frossbrytningar. På nästa är han död och begraven. Turpeinen öser ned facktermer i texten, vilket ger texten lyster, men emellanåt snubblar hon på språket. En konservator på 1850-talet använder uttrycket ”mammas gata” – som mig veterligen inte användes innan 1900. Att denna bok tilldelats det prestigefulla Helsingin Sanomats pris och har sålts till 28 länder framstår som rätt svårbegripligt.

Jag förstår vad Turpeinen vill gestalta. Den biologiska mångfalden är kraftigt hotad. Människan – detta idiotiska djur – vrider nacken av de sista garfåglarna och ställer dem i en monter för att visa en utrotningshotad art. Men under denna tragiska historia döljer sig en annan lömsk berättelse: om ett uråldrigt syndafall, där upptäckarlusten är själva boven. Den lyder ungefär så här: Drönarkrig började med uppfinnandet av kikaren, fossilkapitalismen med tämjandet av elden och artutrotningen inleddes med att ägg byttes på sumeriska marknadsplatser. Denna kritik – där akten att observera är ett förstadium till att döda – smetar ut skulden för den pågående katastrof vi befinner oss i. Upplysningen blir boven som skapat konsumtionssamhället.

De levande är på många sätt angelägen ekokritisk litteratur. I det rörande efterordet tackar Turpeinen de runt 380 arter som utrotats under skrivandet av boken. Det låter som en radikal aktivists ord, men romanen är snarare en konservativ betraktelse över människans eviga tragedi. Jag slår igen boken och känner att mina blåankor inte ryms i berättelsen. De vaggar runt i skymningen, bökar med sina näbbar i jorden, obekymrade över världsordningen. I deras duniga kroppar finns en förborgad sanning som Turpeinen inte riktigt kommer åt: att evolutionen premierar empati.