Film
Shame
Regi: Steve McQueen.
Nonstopentertainment, 2012.
Pojken med cykeln
Regi: Jean-Pierre och Luc Dardennes.
Folkets bio, 2012.
Steve McQueens spelfilmsdebut Hunger från 2008 är både ett politiskt ställningstagande och en konstnärlig triumf. Filmen följer IRA-aktivisten Bobby Sands genom hans hungerstrejk i fängelse till hans död, och innehåller många oförglömliga scener. En är när polisen liksom automatiserar våldet mot IRA-fångarna genom att bilda två led utrustade med batonger och sköldar, mellan vilka fångarna tvingas passera nakna medan poliserna slår mekaniskt. Andra visar själva döendet: avmagringen, såren och utmattningen.
McQueen, född 1969 och alltså inte att förväxla med skådespelaren från Bullit, är en av sin generations mest framgångsrika konstnärer, och har arbetat mycket med video. Så är Hunger också en visuellt kraftfull film, verkligt gestaltande på så vis att McQueen visar oss, men inte känner åt oss.
I alla fall till största delen: medan McQueen balanserade den Kristuslike Sands offerrit med ett stramt, vackert kameraarbete, så finns det några tillbakablickande scener mot slutet som tillför en lite störande och övertydlig sentimentalitet.
I McQueens andra film Shame, som nyligen haft premiär, har det draget tyvärr förstärkts, som om regissören inte längre riktigt litade på sin visuella, gestaltande begåvning. Michael Fassbender, som gjorde en storslagen insats som Bobby Sands, spelar här Brandon, en sexmissbrukande yuppie i New York. Han onanerar på jobbtoaletten, raggar, köper sex av prostituerade och sedan går han hem och slår på datorn för en avslutande porrsurfning.
Filmen ställer på ett intressant sätt Brandons beteende jämte hans chefs sexfixerade ”oss grabbar emellan”-attityd och ständiga otrohet, utan att egentligen svara på om skalan är glidande eller om gränsen är absolut.
Miljön är densamma som i Mary Harrons filmatisering av Bret Easton Ellis American Psycho – skrapor med glasfasader och skybars, snygga kostymer och 80-talshits. Men där upphör likheterna: McQueen vill berätta om självdestruktivitet, och att han pekar in i Brandons personliga historia blir tydligt när systern Sissy (Carey Mulligan) dyker upp.
Hon bosätter sig hos Brandon, bryter ner hans hårda fasad med sitt utåtagerande beteende. Hon blir också hans spegelbild: kärlekstörstande, insisterande, öppen, gränslös och suicidal.
Hon blir en övertydlig katalysator, och inte den enda klichéartade psykologiseringen i filmen. Trots strålande skådespelarinsatser och ett fantastiskt bildhantverk är Shame dramatiskt avsevärt mer konventionell än Hunger. Här finns flera övertydliga scener, bland annat en där Brandons oförmåga till kärlek gestaltas i att han blir impotent tillsammans med en kvinna han tycker om – och här finns det klassiska, frigörande sammanbrottet.
En annan ny film på repertoaren som däremot är helt befriad från både dramatiska stereotyper och överdriven sentimentalisering är de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes film Pojken med cykeln.
Den handlar om elvaårige Cyril. Han är ett sådant där barn som är i ständig rörelse: han springer, klättrar och cyklar genom livet, eller kanske bort från allt det som är outhärdligt i det. All rörelse som fyller filmen är ett strålande intelligent och känsligt grepp för att berätta vem pojken är – här behövs varken psykologisering eller något närgånget frosseri i trauman. Filmen flyter vackert med i pojkens sätt att röra sig i världen. Och vi förstår honom. I Thomas Dorets nyansrika gestaltning blir han fullständigt trovärdig.
Bröderna Dardenne visar kort sagt återigen sin storhet efter en lång rad filmer av vilka Barnet (2005) och Rosetta (1999) vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes.
Cyrils pappa har lämnat honom på ett barnhem för en kortare tid som successivt blivit längre och längre. När pappan slutar svara i telefon vägrar Cyril acceptera att han blivit övergiven. Han rymmer till lägenheten där pappan och han bodde, och när barnhemspersonal kommer för att hämta honom klamrar han sig fast vid en kvinna i väntrummet på en läkarmottagning dit han flytt.
Här sker ett av de mirakel som filmen på sätt och vis handlar om: kvinnan glömmer inte Cyril utan söker upp honom på barnhemmet. Samantha, som hon heter, blir Cyrils fosterförälder, som han ska bo hos på helgerna.
Det är ingen dans på rosor. Cyril är full av besvikelse, sorg och ilska som tar sig obstinata och våldsamma uttryck. Han dras till ett kriminellt ungdomsgäng i kvarteret där Samantha bor och driver frisersalong, han bråkar, sticker sin väg och låter sig varken uppfostras eller bli omtyckt.
Men Samantha är uthållig och – ännu ett mirakel – hon tycker om Cyril i alla fall. Cécile De France spelar henne som en klok, modig och samtidigt alldeles vanlig människa, som ser sitt öde knytas samman med Cyrils efter ett smärtsamt möte med pojkens pappa.
Att han spelas av Jérémie Renier länkar i sin tur filmen till tidigare filmer av bröderna Dardenne. Renier har varit med i flera, och tankarna går till hans roll som en alltför ung och impulsiv far i Barnet – är detta en möjlig fortsättning på den historien?
Men Pojken med cykeln är en ljus film. Det är något nästan bibliskt över de gnistrande, avgörande ögonblick som gång på gång bär den framåt, samtidigt som stilen är realistisk. Är Samantha en
ängel? Måste man vara det för att gripas av och känna ansvar för någon annan? Efter att ha sett Pojken med cykeln stiger ett hopp om att det räcker att vara mänsklig.
