Nyheter/Utrikes 24 maj, 2021

Mao eller Marx? Kommunisterna konkurrerar om makten i Nepal

Mitt under brinnande pandemi skakas Nepal av en regeringskris. I centrum står två kommunistpartier som fram tills för två månader sedan var enade men nu kämpar om makten. Flamman talade med geografen och Nepal-experten Emmanuel Véron om den märkliga situationen.

 

 

Vad utlöste regerings­krisen i Nepal?

– Sedan utbrottet av coronapandemin har den nepalesiska ekonomin kollapsat. Landet är till stor del beroende av turism, och i och med att den i princip har upphört har landet slungats in i en politisk kris. Dessutom lider landet fortfarande av sviterna av den förödande jordbävningen 2015. Regeringen hade svårt att nå fram med hjälp till alla drabbade områden, vilket gjorde att dödstalet blev högt. Fattigdomen har ökat kraftigt i landet sedan dess, ett problem som har förvärrats av de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen. De två tidigare regeringspartierna strider nu om makten.

Dessa två partier är det marxist-leninistiska Nepals kommunistiska parti och ett maoistiskt parti med samma namn. Hur ser förhållandet mellan dessa partier ut?

– Det är en speciell situation. Efter flera års inbördeskrig mellan 1996 och 2006, som ledde till att monarkin störtades och en federal republik infördes 2008, enades dessa partier 2015. Sedan dess är alliansen mellan dem inskriven i konstitutionen. 2018 bildade de ett gemensamt parti. Men i december lät premiärminister Oli upplösa parlamentet och utlysa nyval, och den 8 mars i år upplöstes partialliansen då högsta domstolen beslutade att sammanslutningen inte var konstitutionsenlig. Så de kommer att ställa upp som separata partier i valet i juni.

Är dessa partier så radikala som de låter eller ska de snarare uppfattas som historiska reliker?

– De har länge stått för sin respektive ideologi. Men eftersom Nepal är ett väldigt agrart land med en stor turismsektor har de tvingats föra en relativt liberal politik. Det finns också en stor nepalesisk diaspora i världen som bistår sina släktingar och landet genom att skicka hem remitteringar. Många kvinnor hamnar också i prostitution, för att inte säga barnprostitution, som är ett stort problem i Nepal. Det är alltså en väldigt underutvecklad ekonomi. Den rådande ekonomiska krisen har dock fått dessa två partier att åter föra en mer vänsterinriktad politik.

Hur förhåller de sig till de mäktiga grannarna Kina och Indien?

– Nepal är en internationell diplomatisk tvistefråga mellan Kina och Indien. Dessa länder utövar stor påverkan på de två partierna. Historiskt har Kina stött det maoistiska partiet medan Indien har stött det marxistiska. Inför valet som är planerat att hållas nästa månad kommer Indien att stödja ett av partierna och Kina båda, eftersom de främst är måna om att befästa gränsen mot Tibet. Nepals gräns mot Indien är öppen medan den är stängd mot Kina.

Hur har pandemin påverkat situationen?

– Det finns två problem. Det första är den ekonomiska krisen som redan existerade och som bara har förvärrats av coronakrisen. Vad gäller själva smittspridningen är situationen väldigt allvarlig, speciellt med spridningen av de nya indiska varianterna. Staten har helt förlorat kontrollen. Och det kommer att få konsekvenser för valet nästa månad. De två kommunistpartierna anklagar nu varandra för korruption och för att ha misskött hanteringen.

Utrikes 10 februari, 2026

Osäker framtid när Rojavas självstyre kollapsar

En syrisk soldat är på väg ned i en tunnel som använts av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i staden Ain Issa i nordöstra Syrien, lördagen den 24 januari 2026. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT.

Det självstyrande Rojava ledde kampen mot IS och har länge framhållits som ett demokratiskt och jämlikt ideal av den internationella vänstern. När regionen nu är på väg att tas över av den syriska regeringen – bestående av tidigare jihadister – höjs både lojala och kritiska röster.

Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 februari, 2026

Socialdemokraterna triangulerar sig mot avgrunden

Personal vid Södersjukhuset demonstrerar mot utvisningen av undersköterskorna Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh till Iran. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Genom att kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik trodde Socialdemokraterna att konflikten skulle försvinna. I stället har man hjälpt SD att bana väg för ännu extremare förslag.

Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Läs mer

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 februari, 2026

Kan Epstein äntligen få monarkin att falla?

Foto: Thomas Clot/AFP.

Epsteinaffären har avslöjat hur nära Europas kungahus rörde sig maktens mörka kretsar. I Norge skakar skandalen nu hela monarkin i grunden.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Läs mer

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 februari, 2026

Varför försvarade Noam Chomsky pedofilen Jeffrey Epstein?

Den amerikanska vänsterprofessorn Noam Chomsky har lyckats landa fel i ännu en uppenbar fråga. Foto: Hatem Moussa/TT.

Minns du Noam Chomskys storhetstid?

På Sverigeturnén 2002 fick hans samtal på Bokmässan i Göteborg flyttas till sportarenan Scandinavium, där 4 000 personer samlats för hans seminarium ”Världen efter 11 september” – med Stefan Sundström som förband. Hans böcker såldes i massupplagor, och som ung socialist beställde jag hem en hel låda av hans böcker från Ebay.

Hans mest kända begrepp var ”framställt samtycke” (manufacturing consent): tesen om hur kapitalintressen formar vår världsbild via massmedierna.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik.

Nu verkar det som att han i stället hjälpt Jeffrey Epstein att framställa en helt annan sorts samtycke.

Inte för att han betraktade den dömda pedofilen som en ”högt värderad vän och intellektuell samtalspartner”. Det kan mycket väl vara sant, och Noam Chomsky har alltid hållit hårt på att prata med alla.

Redan i slutet av 1970-talet gjorde han sig djupt kontroversiell genom sin iver att nyansera massmord som begåtts av andra makter än USA. I en artikel från 1977 ifrågasatte han rapporteringen om dödslägren i Kambodja, och försvarade samtidigt i flera texter förintelseförnekaren Robert Faurisson, en fransk litteraturprofessor som påstod att gaskamrarna aldrig existerat. Följden var att inga franska förlag ville ge ut hans böcker i decennier. I början av 2000-talet var det dags igen, när han lika nitiskt försvarade författaren Diana Johnstones förnekelse av folkmordet i Srebrenica.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik. Men så länge Chomsky korrekt kritiserat USA:s utrikespolitik har hans fans låtit honom komma undan med att konsekvent ha fel om allt annat.

Med samma välvilja kan hans mejl till Jeffrey Epstein från 2016 om att ses antingen på fastlandet eller på hans privata ö ses som oskyldigt:

”[Chomskys fru] Valeria är alltid sugen på New York. Själv fantiserar jag mest om den karibiska ön.”

Läs mer

Men 2019, när Epstein åtalades för sexhandel med minderåriga, passerade Chomsky en ny gräns. Då gav han Epstein mejlrådgivning om hur han ska hantera mediestormen och beklagade sig över den ”hemska” behandling han utsattes för.

”Det bästa sättet att gå vidare är att ignorera det”, skrev Chomsky. ”Det gäller särskilt nu, när den hysteri som har utvecklats kring övergrepp mot kvinnor har nått en punkt där till och med att ifrågasätta en anklagelse betraktas som ett värre brott än mord.”

I decennier kritiserade han eliten för att ljuga för massorna. Men när delar av denna elit visade sig systematiskt ha utnyttjat minderåriga, ställde han sina retoriska färdigheter till denna elits tjänst.

Och än en gång undrar man hur han ens lyckas landa fel.

Diskutera på forumet (1 svar)
Rörelsen 06 februari, 2026

Palestina i Sverige: upphäv handelsavtalet med Israel!

Övergreppen i Gaza fortsätter. Därför behöver EU visa kraft bakom orden. Foto: Jehad Alshrafi /AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Som medlemmar ur den breda solidaritetsrörelsen med Palestina i Sverige välkomnar vi förslaget från den europeiska vänsteralliansen i EU om ett upphävande av unionens handelsavtal med Israel. Initiativet, om än med en beklaglig fördröjning med förödande resultat, går i linje med de krav som redan tidigare ställts av European Coordination of Committees and Associations for Palestine och den globala BDS-rörelsen.

Förslaget är även förenligt med rekommendationerna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Specialrapportören beskriver åtgärden som ett nödvändigt steg för att säkra ett palestinskt självbestämmande och rättvisa. Om förslaget röstas igenom innebär det en faktisk möjlighet för unionen att reparera sitt misslyckande i att efterleva sina mest fundamentala värden som självuttalade människorättskyddare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 februari, 2026

Nazister eldade Prideflagga – åtalas för hatbrott

Symbolen Fru Justitia i Stockholms tingsrätt. En film visar hur NMR-aktivisterna trampar på regnbågsflaggan. Foto: Henrik Montgomery/TT, Polisens förundersökning.

Förra veckan väcktes åtal mot två nazister för hets mot folkgrupp, efter att ha eldat upp en regnbågsflagga i centrala Stockholm. Felix König, tillförordnad generalsekreterare för RFSL, ser flaggbränningen som ett oroande tecken i tiden – men välkomnar att fler åtal väcks för hatbrott mot hbtq-personer.

Två nazister åtalas för hets mot folkgrupp, efter att ha bränt en Prideflagga i centrala Stockholm.
Det var under Pridefestivalen i Stockholm i början på augusti förra året som ett antal nazister från Nordiska motståndsrörelsen samlades på centrala Sergels torg. Med sig hade de en regnbågsflagga.

En 38-årig ledande aktivist i gruppen höll tal ståendes på flaggan. I talet beskrev han homosexuella bland annat som ”degenererade” och ”perversa”, och menade att nazistgruppen var på plats ”för att promota kärnfamiljen, före dekadens och bögerier”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 februari, 2026

Möbler för de många

I augusti 2024 slog Ikea i Älmhult världsrekord i kategorin flest antal personer i tvådelad pyjamas på samma plats, med 2 052 mot tidigare rekordet på 1 879. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ingvar Kamprad gjorde folkhemsdrömmen en lysande affär. Men när Ikea nu genomgår sin största kris någonsin, framstår de sociala ambitionerna som avlägsna. ”Det enda radikala alternativet vore att stänga ned hela Ikea”, säger företagets gamla ”designminister” Lennart Ekmark.

Året är 1968 och vänstervågen hittar ända in i Ikea. Inte minst vid Kungens kurva i Stockholm, som sedan öppnandet tre år tidigare är världens största varuhus.

Den upproriska ungdomen ska flytta hemifrån och storsäljaren är lagerhyllan Ivar. Den lyfts in i vardagsrummet och proppas med vänsterböcker, dekoreras med Che Guevara-affischer, och några år senare ska Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper spelas i bollhavet. Katalogens omslag det året pryds av en kommuniströd läderfåtölj.

Så ser i varje fall mytologin ut. Centrala för omdaningen är de unga vänsterradikalerna Lennart och Mary Ekmark. Han var under många år Ingvar Kamprads högra hand och ”designminister”, och hon har formgivit många klassiska interiörer.

Socialist. Lennart Ekmark började jobba på Ikea efter majrevolten 1968, och var hjärnan bakom företagets estetiska vänstersväng. Hans maoism var aldrig ett problem för Ingvar Kamprad. Foto: Leonidas Aretakis.

– Alla var vänster då, med Vietnamrörelsen och Gärdesfesterna, man fick nästan inte vara något annat. Särskilt med vår bakgrund, säger Mary Ekmark och syftar på uppväxten i södra Stockholms fattiga närförorter.

Lennart Ekmark tar vid:

– Ingvar visste att jag var maoist och kallade mig ofta det. Han tyckte att det var bra, att jag hade koll på folklighet. Han var väldigt intresserad av min ensamstående mamma och hur hon levde också.

Jag är på besök i deras lägenhet i Bananhusen på Södermalm, även de en 60-talsklassiker som uppfördes på en tidigare sockerfabrik. Där serveras jag inte bara ostmackor med gurka och utsikt över Årstaviken, utan ett unikt stycke svensk välfärdshistoria, om hur historiens snålaste smålänning blev mångmiljardär på folkhemmets löfte om ett gott hem för alla.


I november samlades Ikeachefer från hela världen i småländska Älmhult för att diskutera hur man ska rädda möbeljättens skälvande världsherravälde.

Bloomberg rapporterar att försäljningen stannat av i konkurrens med nätbutiker som Amazon, Shein och Temu. Som svar har man sänkt priserna, vilket fick fjolårets vinster att rasa med 26 procent. Sanktionerna mot Ryssland har dessutom lett till skenande timmerpriser, medan bolagets inköp av känsliga skogsmarker i Östeuropa fick föreningen Jordens vänner att i fjol nominera bolaget till ”årets greenwashare”.

Nu utlovar ledningen den ”största omställningen i Ikeas historia” – ett löfte som dock återupprepats sedan 2019. På mötet valdes också för första gången en ickesvensk vd.

Ikon. En Ikeaanställd skriver sin kondoleans efter att företagets grundare Ivar Kamprad gått bort 91 år gammal. Foto: Anders Wiklund/TT.

Den lilla postorderfirman som grundades 1941 av en 17-årig Ingvar Kamprad har blivit världens största möbelbolag. I dag har man 504 butiker, en försäljning på 473 miljarder kronor, och en bolagsstruktur mer svårbegriplig än deras monteringsanvisningar. Det sägs att var tionde europé blir till i en Ikeasäng.

Men man har också en socialdemokratisk historia. ”Per Albin Hansson byggde Folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det”, hette det på 1960-talet, och hans slogan om att ”betjäna de många människorna” har ekat hos upprorsmakare som den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn.


– Det är som det alltid är. Man är 17 år och blir attraherad, säger Mary Ekmark och visar med handen mot de färska tekakorna.

– Han jobbade på samma avdelning. Han var upptagen då, vet du. Men till slut fick jag loss honom.

Lennart Ekmark fyller i:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 februari, 2026

Mathias Wåg: Svaret ett år efter Risbergska är ”odjur” och ”pack”

Minnesplats utanför skolan ett år efter våldsdådet på Campus Risbergska. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Hela massakern utspelar sig på en kvart. När gärningsmannen Rickard Andersson kliver ut från komvuxskolan Campus Risbergskas toalett och börjar skjuta är klockan 12.31 den 4 februari 2025. Han är amfetaminpåtänd, militärklädd och beväpnad till tänderna. Under tio minuter hinner han skjuta 70 skott och kasta flera rökgranater. När polisen anländer efter tio minuter ligger tio studenter döda och fem svårt skadade. Eller är de döda ännu? Gärningsmannen öppnar eld mot polisen, som drar sig tillbaka. Fem minuter senare har han tagit sitt liv i en skolsal. Men det vet inte poliserna som retirerat.

I den grävande journalisten Frida Sundkvists Efter skotten. Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (Ordfront, 2026) beskriver polisen Daniel Lenart ett fruktansvärt scenario av när han träder in i ovissheten i de rökfyllda korridorerna, och försiktigt går fram bland de fallna kropparna. Överallt ser han blinkande mobilskärmar. De ringer och ringer. Det kommer upp hjärtan på skärmen. Anhöriga och närstående försöker desperat få kontakt med sina kära i skolan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)