Det fria skolvalet diskuteras efter den blixtbelysning av problemet som gjordes av Uppdrag granskning för en tid sedan. Miljöpartiet skäms för att de släppt fram friskolorna och socialdemokratin vill inrätta en gemensam kö för friskolor och kommunala skolor. Även friskolorna själva och deras anhängare inser att något måste göras för att rädda systemet. När det gäller att lappa och klistra är uppfinningsrikedomen stor. Men det är inte det fria skolvalet som är det avgörande politiska problemet och det är framför allt inte den sortering som görs av skolorna själva som är den viktigaste faktorn bakom en allt mer segregerad skola. En betydligt viktigare sortering sker när föräldrar väljer skola åt sina barn. Alla undersökningar visar att det är föräldrar med ekonomiska, sociala och kulturella resurser som väljer först och mest. Denna möjlighet att välja har i praktiken funnits ganska länge. Mina föräldrar valde redan på 1950-talet att skriva mig hos min farfar som bodde på Norrmalm för att jag skulle få gå i ett riktigt läroverk, Norra Latin.

Ändå menar jag att vi inte bör frånta föräldrar möjligheten att välja skola. Det är nog få föräldrar som inte skulle vilja ha möjligheten att välja bort den skola där deras barn far illa i kamratgruppen, vantrivs och kanske mobbas. Sådana konflikter kan vara svårlösta och då måste möjligheten finnas att välja någon annan skola. Om valfriheten gällde dessa påtvingade val vore den inget stort kvantitativt problem. Det är friskolesystemet och den växande skolmarknaden som gjort valet till en allt viktigare fråga. Det är först nu som skillnaderna mellan skolorna blivit så stora att vi kan tala om A- och B-lag på skolans område, om attraktiva skolor och förlorarskolor. Och här går inte gränsen mellan friskolor och kommunala skolor. De finns alla på samma marknad och påverkas av och måste anpassa sig till marknadens spelregler. Det är denna skolmarknad som gör valet så viktigt. Avskaffar vi den, och därmed de stora skillnaderna mellan skolor, minskar behovet att välja.

Vi kan se hur vissa skolor i främst förortsområden arbetar i ständig motvind och töms på resurser, medan andra skolor i attraktiva, ofta centrala stadsdelar, områden fylls på med resursstarka och motiverade elever. Här finns bostadssegregationen med som en avgörande faktor. Det brukar hävdas att valmöjligheten motverkar segregation genom att förortselever med höga betyg nu kan välja populära innerstadsskolor. Ett korn av sanning finns i det påståendet, men huvudeffekten är att även detta val medverkar till att förstärka segregationen. Det blir än tydligare att vissa av dessa skolor i förorterna är verkliga förlorarskolor.

Det fria skolvalet segregerar, men det är privatiseringen av skolan, skapandet av en skolmarknad, som är det problem som politiskt måste angripas i första hand. På denna punkt har Vänsterpartiet hamnat helt rätt med sitt förbud mot vinster i skattefinansierad verksamhet. När vi nu tonar ned orealistiska förslag om betygs- och läxfritt kan skolfrågan bli en vinnarfråga för Vänsterpartiet.