Alla är medvetna om att marknadens lagar är något vi måste förhålla oss till, något som ständigt sätter gränserna för vårt handlingsutrymme. Därför är det överraskande hur mycket känslor Søren Maus bok Mute compulsion rörde upp när den gavs ut på originalspråk i Danmark härom året. Mau, en ung, marxistisk teoretiker, har nämligen en utgångspunkt som inte borde vara särskilt kontroversiell. Med boken vill han begripliggöra någonting som de flesta, inte minst de som talar högst om friheten i kapitalismen, redan har en vardaglig förståelse för – nämligen marknaden som tvångsmekanism, där såväl arbetare som arbetsgivare tvingas agera enligt konkurrensens logik.

Beskrivningen fick marknadsliberalerna på Cepos, ett slags danskt Timbro, att sätta i halsen. I debatten som följde beskrevs Maus åsikter av tankesmedjans chefsekonom som ”det mest uhyggelige, jeg har læst” på 16 år.

Att marxistiska akademiker utlöser hätsk debatt är ovanligt. När väl det händer – som med exempelvis Andreas Malms How to blow up a pipeline – kretsar diskussionen ofta kring vilka praktiska metoder och lösningar som förespråkas. Men i Maus bok, som nu ges ut på engelska, hittar vi inte många sprängda ledningar eller förslag på krigskommunism. Boken rör sig i stället på en hög abstraktionsnivå, i kritisk dialog med en mängd teoretiker från Michel Foucault till samtida tänkare som tysken Michael Heinrich och teorikollektivet Endnotes.

Att marknadens lagar inte är naturliga har en avgörande konsekvens: det innebär att de kan upphävas.

Kanske är den ömmande punkten var Mau landar i sin analys av det stumma tvånget. Genom hela boken visar författaren gång på gång att marknadens lagar inte på något sätt är naturliga, utan tvärtom någonting relativt nytt i människans historia. Bokens beskrivning av jordbrukets utveckling är särskilt träffande: för en bonde i 1900-talets början, som levde i ett slags kretsloppsekonomi, var marknaden ett marginellt fenomen. Dagens bönder är inkastade i en sorts tvångsrelation, där de är beroende av både försäljning av grödor och inköp av konstgödsel, maskiner och patenterade fröer.

Att marknadens lagar inte är naturliga har en avgörande konsekvens: det innebär att de kan upphävas. Marknadens logik måste inte vara samhällets. Hur ett sådant upphävande ska ske är inget som Mau går in på, utöver ett konstaterande om att uppgiften blir allt mer komplex i takt med att kapitalets lagar äter sig in i den samhälleliga väven.

När Maus bok nu kommer ut för en bredare internationell publik mitt under en skenande ekonomisk kris är den än mer relevant. Men den rosenskimrande idén om en kapitalism som upphävs genom sina egna motsättningar ger författaren dock inte mycket för – kriser som den vi befinner oss i just nu, tenderar snarare att stärka och intensifiera kapitalets grepp om samhället. Det finns ingen punkt då marknaden avvecklar sig själv, och utan organiserat motstånd kommer kapitalismens eviga flerfrontskrig att fortsätta.

Slutsatsen är lika hoppfull som den är skrämmande: vad som ska hända med världen är upp till oss.