Jamie Woodcock är kanske en av Englands mest intressanta forskare just nu. Hans debutbok Working The Phones (Pluto, 2017) var ett slags operaismo-skrift för det tjugoförsta århundradet. Med utgångspunkt i arbetarundersökningarna som en grupp marxistiska teoretiker gjorde på Fiat- och Olivetti-fabrikerna i Turin på 1960-talet, tog Woodcock ett marxistiskt grepp på callcenterfenomenet. Resultatet är mycket angelägen och ibland direkt obehaglig läsning – framför allt när Woodcock beskriver sina egna erfarenheter av att jobba på ett callcenter i London. Boken går att ladda ner lagligt och gratis på det digitala biblioteket JSTOR.
I uppföljaren Marx at the Arcade (Haymarket) riktar Woodcock sin marxistiska blick mot tv-spelstillverkning, tv-spelande, tv-spelskultur och tv-spelens historia. Låter det sökt, nästan lättsinnigt? Det är det inte. Som Woodcock själv poängterar i bokens avslutade kapitel om ”why videogames matter”, är tv-spel dels en lins genom vilken vi kan studera samtida kapitalism, dels ett medium som kan användas till att ”föra fram obekväma sanningar, demaskera sociala svagheter, uppmuntra till motstånd och även presentera alternativa framtider”.
Personligen levde jag för tv-spel i slutet av 1980-talet, och ett kort tag ingick jag till och med i en (tämligen blåögd) piratkopieringsliga. Men de senaste decennierna har mitt intresse för dem varit rent teoretiskt, vilket betyder jag då och då läser längre artiklar om tv-spelstillverkares fruktansvärda arbetsvillkor och tittar på videor med tv-spelsinnehåll på YouTube.
Marx at the Arcade borde dock läsas av alla som någon gång styrt ett gäng pixlar över en skärm. Mest överraskad blir jag i de tre kapitel som diskuterar tv-spelsindustrin. Själv hade jag till exempel ingen koll på det nybildade och mycket lovande tv-spelsfacket Game Workers Unite (GWU) och inte heller har jag tidigare, måste jag tyvärr erkänna, ägnat några vidare tankar åt militärindustrins roll i tv-spelens utveckling.
Woodcocks grundinställning är att tv-spel och spelande i sig inte är något dåligt, men att det finns mycket som är problematiskt med dem i dag. Han väjer inte för att belysa riktigt negativa tv-spelsföreteelser, som att sexism, mångfaldsbrist, sekretessavtal och exploatering går som röda trådar genom tv-spelsvärlden.
