Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.
I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.
Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.
Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.
Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.
Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.
Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.
Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.
Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.
Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.
Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.
Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.
Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.
Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.
Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.
Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Grassmann är en av redaktörerna för den pågående nyutgivningen av Marx och Engels samlade verk (”Mega 2”). Därmed är han i perfekt position att avslöja vad som sopats under mattan i 1900-talets utgåvor, där urvalet syftade till att bekräfta den Moskvacertifierade varianten av marxism-leninism. Skrifter med alltför vass udd mot Moskva förblev ofta outgivna, vilket satt bestående avtryck i bilden av Marx.
Ta exempelvis Sven-Eric Liedmans utmärkta Karl Marx: en biografi, som trots sina 800 sidor helt lyckas bortse från huvudpersonens mångåriga engagemang för ett fritt Polen. Under det polska upproret 1863 enades Englands liberaler och socialister i sitt stöd, om än av olika skäl. Till skillnad från liberalerna så idealiserade Marx inte den demokratiska staten, utan såg som sitt mål ett kommunistiskt samhälle utan stat. Men det betydde inte att alla stater är lika dåliga under kapitalismen. Snarare än att formulera en generell teori om ”staten” så skilde Marx, visar Grassman, mellan två slags stater: den demokratiska republiken och den auktoritära staten. Demokratin är att föredra för att där ges ett utrymme för organisering och kamp som inte ges under en auktoritär regim eller utländsk ockupation. Ett fritt Polen skulle också försvaga den reaktionära bastionen Ryssland och därmed öka utsikterna för en revolution på hela kontinenten.
Ganska snart tappade de engelska liberalerna intresset för Polen och slutade arrangera stödmanifestationer – trots att Ryssland införde nya förbud mot att tala polska och började massdeportera polacker till Sibirien. Karl Marx framhärdade däremot i att behandla Polens befrielse som en central fråga för arbetarrörelsen och arrangerade öppna möten i London, i år efter år. Deltagarna drack te, lyssnade på tal av exilpolska aktivister, samlade in pengar till kampen och sjöng Polens nationalsång.
I dag hålls liknande sammankomster för Ukraina – och arrangörerna tenderar då att vara antingen liberaler eller frihetlig vänster. Däremot brukar Ukrainasolidariteten mer sällan engagera sådana som kallar sig marxister. Visserligen var nästan alla marxister snabba att fördöma Rysslands invasion i februari 2022, även om vissa av dem skyndar att tillägga att allt egentligen är Natos fel. Många uttalar principiellt stöd för Ukrainas självständighet, men undviker helst ämnet – för att de inte trivs med känslan av att stå på samma sida som liberalerna och Nato.
Andra marxister har tydliga idéer om hur mycket territorium Ukraina borde överlåta till Ryssland – idéer som överensstämmer med Donald Trumps så kallade fredsplan. När marxistiska tidskrifter gör sina temanummer om antiimperialism eller dekolonialitet så förs resonemangen där med hänvisning till många andra delar av världskartan, medan Östeuropa förblir en vit fläck som det är bekvämast att ignorera.
Karl Marx var dock ingen marxist, något han själv påpekade. Timm Grassmanns bok belyser detta genom att visa hur han orienterade sig i utrikespolitiska frågor utan att reducera allt till kalkylerat klassintresse.
”Historiematerialismen”, som dogmen kallas inom traditionell marxism, var för Marx ingen universalförklaring, och han återkom ständigt till oförmågan hos stater att förstå och agera i enlighet med sina långsiktiga intressen. En oförmåga han samtidigt menade att Ryssland specialiserat sig på att utnyttja.
Men inte heller dess ändlösa expansionspolitik kunde ses som ett simpelt uttryck för egenintresset hos Rysslands härskande klass. Tvärtom lade Marx stor möda på att klarlägga andra motiv, även av mer irrationell art, såsom de rysk-ortodoxa fantasierna om Moskva som det ”tredje Rom”. Liknande feberdrömmar om Rysslands historiska mission spelar en roll även i dagens ryska anfallskrig mot Ukraina.
Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden.
Detta står inte i motsättning till att kriget även handlar om naturresurser, eller att militärindustrin har stora pengar att vinna på ett utdraget krig. Marx intresserade sig alltid för de ekonomiska faktorerna, men han var ingen historiematerialist om detta innebär att man ska reducera kriget till ekonomi.
I slutet av sitt liv lärde sig Karl Marx ryska och intresserade sig allt mer för den sociala dynamiken i Ryssland. Men tvärtemot den bild som ibland tecknats blev han inte mer försonligt inställd till den ryska staten, utan fortsatte att argumentera för att Rysslands ”polstjärna – världsherraväldet” inte bara var oföränderligt, utan ett avgörande hot mot arbetarrörelsen i Europa.
Grassmann är noggrann med att hålla isär kompanjonerna Karl Marx och Friedrich Engels. De båda förenades i sin solidaritet med Polen och sin fientlighet mot Ryssland. Men Engels tenderade att tänka mer militäriskt och fantiserade om ett ”krig på liv och död”: demokrati mot despotism, väst mot öst, Europa mot Ryssland. Så svartvitt resonerade inte Marx, som alltid var mån om att lyfta fram auktoritära tendenser i väst, såväl som demokratiska traditioner i öst.
Anfallskrig är fel, men det är rätt att hjälpa ett grannland att försvara sig mot en invasion.
Marxister påpekar ofta – med rätta – att en rent moralisk kritik av kapitalismen är otillräcklig. Karl Marx främsta insats var hans analys av kapitalets inre motsättningar. Dessa leder å ena sidan till återkommande kriser och en eskalerande klimatkatastrof, men skapar å andra sidan förutsättningarna för ett klasslöst samhälle. Ekonomikritiken handlar inte om vem som är god och ond, utan om de skadliga incitament som skapas av vinstjakten.
Men när det däremot gällde utrikespolitik tvekade Marx inte att moralisera. Grassmann visar att Marx i grunden menade att stater borde agera mot andra stater i enlighet med ett ”kategoriskt imperativ”, på samma sätt som Immanuel Kant menade att människor borde agera mot varandra. Alltså: anfallskrig är fel, men det är rätt att hjälpa ett grannland att försvara sig mot en invasion.
Så när Frankrike 1870 invaderade Tyskland stödde Marx tyskarnas försvarskrig, inte av patriotism utan av princip. Men sedan vände krigslyckan för Frankrike och så fort tyska trupper marscherade in i Alsace och Lorraine bytte Marx fot till att stödja Frankrikes försvarskrig. I dessa fall var ställningstagandet enkelt och krävde inga avslöjande analyser om materiella intressen. För Marx räckte det med en enkel moralisk princip: du ska inte invadera din nästa.
Vissa gånger sammanföll Marx ståndpunkt med den liberala opinionen i Storbritannien. Andra gånger gick han mot den, som i stödet till Irlands republikaner och till andra antikoloniala rörelser. Det är inte ”vad medelklassen finner opportunt” som ska styra arbetarklassens utrikespolitik, argumenterade Marx år 1865. Följaktligen såg han inga problem i att tillfälligt samarbeta i sakfrågor med liberala Polenvänner.
Men han litade inte på liberalernas vackra ord, utan framhöll hur de ofta förrådde sina egna principer och gärna sprang Rysslands ärenden när det vankades lönsamma affärer. Samtidigt som han hade svårt för de självutnämnda fredsvänner som vägrade skilja mellan anfallskrig och försvarskrig, eller mellan auktoritära och demokratiska stater.
Timm Grassmann är inte marxist utan marxolog. Hans syfte är att klargöra vad Marx faktiskt menade och hur argumenten positionerade honom i hans samtid – inte att framställa Marx som ofelbar. Fast när Grassmann återger de utrikespolitiska skiljelinjerna inom Första internationalen, så tar han ändå tydlig ställning – inte främst för Marx utan mot hans motståndare. Bilden som framträder är att det faktiskt var Marx som stod för en antiauktoritär politik – i motsats till anarkisterna.
Anarkisterna i Första internationalen var ingen enhetlig skara. Där rymdes dels de franska lärjungarna till Pierre-Joseph Proudhon, dels ryssen Michail Bakunin med anhängare. Båda grupperna motsatte sig ett självständigt Polen, men av helt olika skäl.
Proudhon drevs inte av sympatier för Ryssland, utan mer av en konträr reflex. Eftersom liberalerna i Frankrike uttryckte sympatier för ett fritt Polen, intog Proudhon den motsatta ståndpunkten. Därtill företrädde han en mekanisk historiefilosofi av det slag som ofta felaktigt tillskrivs Marx. Historien var en stegvis framåtrörelse som ska kulminera i en proletär revolution. Kampen för nationellt självbestämmande hörde då enligt Proudhon till ett tidigare stadium, ett som hans Frankrike redan hade avklarat genom sin revolution. Polen hade däremot missat tåget, delats upp av de kringliggande stormakterna och försvunnit från kartan. Världshistorien hade gått in i en ny epok där det som räknades var arbetarnas strikt ekonomiska kamp. Maktbalansen mellan Europas imperier såg Proudhon som en historisk nödvändighet och en garant för fred, medan kampen för ett fritt Polen riskerade att leda till krig.
Den mer revolutionsromantiska anarkisten Bakunin manade däremot till kompromisslös kamp mot staten. Han skilde inte som Marx mellan auktoritära och demokratiska stater – alla stater var lika förkastliga. I stället för att tänka i historiska utvecklingsstadier, utgick hans analys från de olika folkens inneboende karaktär. Framför allt avskydde Bakunin tyskarna – enligt honom den statsbildande ”rasen” framför andra, i motsats till de fredliga slaverna. Allt dåligt med Ryssland kom egentligen utifrån: ”den ryska staten var för honom en mongolisk, bysantinsk och framför allt tysk inrättning”, sammanfattar Grassman. Han kunde mana polackerna till uppror, men inte för att återupprätta en självständig republik. Ett sådant Polen hade enligt Bakunin inte varit något framsteg, utan bara ännu en förhatlig stat, i strid med hans bild av den slaviska folksjälen.
I korthet tänker de sig Kina och Ryssland som ett ”multipolärt block” förutbestämt att leda vägen till socialism, men bara efter att USA har besegrats.
Marx såg denna hållning som önsketänkande. Ingenting tydde på att de stora massorna av bönder i Östeuropa plötsligt skulle gå samman i ett spontant uppror mot staten. Den revolution som Marx eftersträvade förutsatte att arbetarklassen organiserade sig, men förutsättningarna för organisering fanns knappast i ett Polen som förblev kuvat av det ryska imperiet.
Karl Marx kämpade i motvind inom en vänsterrörelse där många var skeptiska till ett fritt Polen. Motståndarnas argument kännetecknades av ”sekterism, frasradikalism, klassreduktionism, konspirationstänkande, whataboutism” och en ovilja att lyssna på kamrater från Östeuropa, skriver Timm Grassman. Han gör ingen hemlighet av att detta samtidigt karakteriserar den del av dagens vänster som vägrar erkänna Ukrainas rätt till självförsvar.
Somliga i 1800-talets vänster drogs mot en ”antiimperialism” som bara vände sig mot det mäktigaste av imperierna, alltså det kapitalistiska Storbritannien, medan de intalade sig att dess motståndare Ryssland skulle representera ett alternativ till kapitalismen. En liknande position intas i dag av postmaoister som Torkil Lauesen, Vijay Prashad och den anrika vänstertidskriften Monthly Review. I korthet tänker de sig Kina och Ryssland som ett ”multipolärt block” förutbestämt att leda vägen till socialism, men bara efter att USA har besegrats. Även en reaktionär diktatur som Iran förvandlas i denna analys till en positiv kraft, medan demokratirörelser – i Iran såväl som i Belarus eller Georgien – misstänkliggörs och utpekas som styrda av USA.
Torkil Lauesen tar i dag klar ställning för Rysslands seger i Ukraina och uttrycker sin förhoppning att Putins regim ska behålla makten – och lyfts samtidigt fram som en antiimperialistisk auktoritet bland annat i svenska marxistpoddar som Komintern och Apans anatomi, liksom i tidskrifter som Röda rummet och Parabol. Framför allt är det Parabol och bokförlaget Karneval – vilka båda anser sig stå bortom höger och vänster – som blivit uppsamlingsplats för debattörer som aktivt motsätter sig solidaritet med Ukraina och som visar förståelse för Putin-regimens världsbild. Dit hör inte minst fredsforskare som Ola Tunander och Frida Stranne, vilka presenterar sig som politiskt neutrala ”realister” när de argumenterar för att Ukraina ska överlåta delar av sitt territorium till Ryssland, i utbyte mot fred.
Att låta sådana fredsforskare bli vänsterns ledstjärnor är detsamma som att vägra lyssna på de socialistiska kamraterna i Ukraina – de som motsätter sig Zelenskyj-regeringens politik, men sluter upp bakom försvaret mot Rysslands invasion, medvetna om hur en rysk ockupation inte skulle tillåta vänsterkrafter att organisera sig.
Mycket går igen från debatterna om ”arbetarklassens utrikespolitik” i Första internationalen. De självutnämnda marxister som i dag vänder sig mot ett fritt Ukraina gör det ofta med samma slags argument som då användes mot ett fritt Polen – inte av Karl Marx, utan av hans motståndare.
