Kultur 22 mars, 2018

“Maskarna ska ligga i gräset”

På sena rasten i personalrummet på förskolan Lugnet läser jag högt ur Nej är inte nog av Naomi Klein. ”Lyssna på det här” väser jag upprört:
”Vi har Trumps utrikesminister Rex Tillerson, tidigare vd på Exxton Mobil, världens största privata oljebolag. Det företag han ledde finansierade och blåste i årtionden upp skräpforskning om klimatet och lobbade bakom kulisserna starkt mot alla meningsfulla internationella klimatåtgärder, samtidigt som de försökte klura ut hur de skulle kunna profitera på en varmare värld”
”Du är så söt när du är arg”, säger Mona och biter i en finsk pinne.” Ta en du också, du behöver lite extra socker”, ler Madde uppmuntrande.

För ett år sedan blev vår kommun involverad i ett projekt som döptes till Ekologisk känslighet och hållbar utveckling. Jorden har feber. Den håller liksom en snögubbe på att smälta bort. Världen är nedskräpad av saker vi tröttnar på och kastar på sophögen. Om vi fortsätter i samma takt behöver vi fyra och en halv planet till. Naomi Klein varnar för katastrofen medan klockan tickar.
I höstas gick Lugnet till en utflykt i närmiljö. På myrstigen i vår skogsglänta hittade vi en begagnad Metro, två enorma plastförpackningar efter hamburgaremenyer och fyra ölburkar utslängda. ”Någon har haft picknick här och inte städat efter sig”, konstaterade barnen.

En liten fågel kan få näbben igenklistrad av ett utspottat tuggummi och dö av svält, en hare kan skära sin tass på en trasig glasbit. Barnen vet att man kan lägga gamla tidningar i pappersinsamlingen, att man kan panta glasflaskor, aluminium- och plastburkar och få en slant för besväret. Återvinning är smart, säger barnen som härmar miljömedvetna vuxna.
På förskolan ser vi ofta hur ekologiskt medvetna barnen är, hur mycket empati de har för naturen, när de efter en regnig dag räddar maskar från asfalten för att inte bli nedtrampade. ”Maskarna ska ligga i gräset”, menar barnen.
Vi behöver en ny berättelse, en ny framtidstro. Vi behöver barnens hjälp. Världen kan räddas om vi är empatiska, om vi drar vårt strå till stacken. Vi behöver agera medan jorden värms upp likt en istapp av vårsolen.

För ett tag sedan läste jag att Donald Trump hånade den globala uppvärmningen. Jag undrar om han någonsin skulle komma på idén att böja på ryggen, drabbas av medlidande och lyfta bort en halvdöd daggmask från en farlig väg, ge den en chans att vila och återhämta sig innan den fortsätter sitt arbete under markytan. Bryr sig ”världens mäktigaste gubbe” och hans administration över huvud taget om daggmaskarnas insatser för vår existens och planetens feber? Det undrar fröken forever. Barnen på min förskola gör det.