Utrikes 24 juni, 2003

Massmobiliseringar och strejker skakar Ecuador

Ecuadors president Lucio Gutierrez vänder sig mot sina egna och är på väg att förlora sin sociala bas.

BOGOTá Situationen i Ecuador, fem månader efter att Lucio Gutierrez, uppbackad som få av en folklig en genuin rörelse, erövrade presidentposten, är komplicerad. 130 000 lärare har nyligen avslutat en över 30 dagar lång generalstrejk.

Oljearbetarna i det statliga oljebolaget har strejkat i två veckor mot försök att fragmentisera bolaget för att förbereda det för en utförsäljning till de multinationella jättarna. Elektrikerna strejkar och de sjukvårdsanställda skakar om Ecuador med en över två veckor lång strejk.

Hur är det möjligt, undrar någon, att de samhällssektorer som först stödde den före detta översten Gutierrez till presidentposten är de som nu främst kritiserar densamme?
Samtidigt överöses samme man av president Bush och Colombias president Alvaro Uribe med lovord, personer som såg med skepsis hur Gutierrez vann allt större folkligt stöd under valkampanjen och som jämställde honom med Chavez och till och med Fidel Castro.

Alvaro Uribe är euforisk efter att Gutierrez övergivit sitt erbjudande om att medla i det colombianska inbördeskriget, till förmån för ett eget förslag, vilket presenterades på Riogruppens möte i Cuzco för en månad sedan. Detta går ut på att Farc-gerillan måste acceptera att FN går in och medlar eller så kommer Riogruppen att ”vidta alternativa åtgärder”, vilket Uribe genast översatte till ”militära aktioner”.

Men den politiska stormen i Ecuador handlar främst om inrikespolitiska frågor. Conaie, som organiserar ursprungsbefolkningen, har dragit tillbaka sitt politiska stöd till regeringen medan den fortfarande har kvar ett antal ministrar. I samma regering finns också ledande medlemmar från ett av världens största maoistpartier, PCE-ml, vars politiska front MPD (Movimiento Popular Democrático) menar att det är i den organiserade massrörelsens kamp som frågan om regeringens politiska väg kommer att avgöras, ”inte i vad som skrivs eller sägs”.

I konkret handling har detta inneburit, att PCE-ml samtidigt som de sitter i regeringen också kontrollerar Ecuadors största fackförbund, lärarna, samt dominerar det mest strategiska förbundet, oljearbetarna i Petroecuador. Bägge förbunden är oerhört viktiga och har bägge varit ute i generalstrejk för att klart säga ifrån vilken slags politik som arbetarklassen inte önskar.

Marcelo Larrea är lokal korrespondent i Ecuador för den brasilianska nyhetsbyrån Adital och chefredaktör för tidningen El Sucre.
Han menar att regeringen startade en våldsam och obegriplig konflikt med sina egna allierade.

– Oljearbetarnas ledare, som konfronteras med regeringen på de militariserade raffinaderierna, säger att de finansierade Gutierrez’ valkampanj och nu fängslar han dem som tack.
Virgilio Hernández, vice premiärminister från Pachakutik (ytterligare en organisation för ursprungsbefolkningen), avsade sig sina uppdrag i protest mot inre intriger i regeringen och menar att det finns ett skuggkabinett bakom Gutierrez.

De fyra landsorganisationerna och en rad andra oberoende fackförbund, förenade i enhetskommandot FUT (Frente Unitario de Trabajadores), rasar över ett lagförslag (Ley de Unificación Salarial) som skisserats av IMF och som regeringen godkänt.

Det går ut på att frysa lönerna och är ett direkt slag mot arbetarklassen, säger facken och aviserar en enad front mot förslaget.
Det politiska kapital och den sociala bas som utgjorde den avgörande faktorn när Gutierrez intog presidentpalatset Carondelet i Quito, är på väg på att förskingras, menar många bedömare, framför allt på vänsterkanten.
I valkampanjen i slutet av förra året besegrades två före detta presidenter, Ecuadors rikaste man, USA:s ambassadör och hela den maktapparat som regerat landet sedan den spanska kolonialismen besegrades.

Det var Folkens Nationella Parlament (ett parallellt folkmaktsorgan som skapats av ursprungsbefolkning, fackföreningarna och alla de sociala klasser som drabbas av Internationella valutafondens politik, en slags ecuadoriansk variant av ”sovjeter”, rådsorgan) som fattade beslutet om att störta den korrumperade president Mahuad den 21 januari 2000 och som nominerade Lucio Gutierrez till presidentkandidat i valet 2002.
Men i stället för att slåss för att erövra en politisk majoritet i parlamentet, har han försatt sig i en utpressningssituation med röstkompromisser med den politiska högern.
Han har med hjälp av olika ”mutor” skapat en parallell organisation i konkurrens med regeringspartnern och den rörelse som mobiliserar miljoner, Conaie. Detta underlättar naturligtvis inte regeringssamarbetet.

Samtidigt har man öppnat sig mot USA och Plan Colombia, med risk att dra in det lilla andinska landet i en blodig konflikt som, med dess sociala bakgrund lätt kan sprida sig i Latinamerika.

Men förhållandet till presidenten är inte helt okomplicerat. Ledaren i senaste numret av ”En Marcha” (15-dagarstidning för PCE-ml) varnar regeringskritikerna på vänsterkanten för att lämna fältet fritt för högern, som konspirerar i kulisserna, genom att lämna regeringen.
– Det korrekta är det som flera organisationer gör, att genom kamp och mobilisering av massorna ställa krav på uppfyllande av löften som han (Lucio Gutierrez) erbjöd folket.

Den enorma organiserade folkrörelse som vuxit fram i Ecuador de senaste åren har redan störtat två presidenter. Fortsätter president Lucio Gutierrez samma nyliberala politik som sina föregångare, råder det ingen tvekan om att denna rörelse kan förpassa Gutierrez till de utstöttas skara.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 12 maj, 2024

Hoppet ligger i ickevåldet

Även i Sverige protesterades det mot det riggade belarusiska valet i augusti 2020. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

I boken ”Lukasjenkas land” sammanfattar Belaruskännaren Martin Uggla 25 års arbete. Det är en berättelse om modiga människorättsförsvarare och lärdomar om det fredliga motståndets kraft.

Vid Nobelbanketten i Oslo 2022 träffade Martin Uggla den ofrivilliga belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanovskaja. Efter att hennes make Sergej Tichanovskij häktats kort före sista dagen för att anmäla sig som presidentkandidat i valet 2020 ställde Svjatlana upp i hans ställe. Häktningen förvandlades så småningom till ett långdraget fängelsestraff, och i dag tillåts han bara ta emot brev från barnen och sin mor.

Att svensken Martin Uggla (bilden) befann sig vid ett bord med belarusiska demokratiaktivister är inte märkligt. I snart 25 år har Martin Uggla engagerat sig i den belarusiska demokratirörelsens öde, och bjöds in av organisationen Vjasnas grundare Ales Bjaljatski när de tog emot fredspriset, tillsammans med ryska Memorial och ukrainska Center for Civil Liberties.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Kultur 11 maj, 2024

Småfifflartrivsel på vischan

Thomas Korsgaards skildringar av danska avfolkningsbygder har gjort honom till en av Danmarks intressantaste samtida författare. Foto: Simon Klein Knudsen.

Fäder lär söner att dricka grogg och tjejer som sminkar sig för mycket kallas ”luder”. Rasmus Landström plöjer en trilogi och spårar upp en ny litterär trend.

2021 publicerades danska Thomas Korsgaards debut Om någon skulle komma förbi på svenska. Romanen handlar om en familj småfifflare och välfärdsdrottningar i en gudsförgäten del av Jylland och beskrivs av förlaget som en ny typ av landsbygdsskildring. I centrum står Tue, på väg mot gymnasiet, och hans pappa, den charmiga despoten. Någon nyskapande roman är det knappast, men en ovanligt välskriven debut av en författare med förmågan att på samma gång framkalla stereotypa och komplexa karaktärer. I en oförglömlig scen slipar pappan en spade, bryter bort listerna och klyver panikslagna råttor på linoleummattan. Vilket är talande för hans blandning av noggrannhet och vårdslöshet. Det var som att en ung Bukowski dumpit ned i det småberusade och högerpopulistiskt ”glada” Danmark.

I dagarna publiceras uppföljaren på boken, med en lika otymplig titel som debuten, En dag kommer vi att skratta åt det, i skicklig översättning av Helena Hansson. Det har mörknat i Korsgaardsland: modern mjölkar staten på pengar för en arbetsskada, har en otrohetsaffär och spelar nätpoker. Fadern har blivit demonisk av svartsjuka och våldet hänger runt honom som en atmosfär. Tue har börjat gymnasiet, dejtar män och deltar emellanåt i fylleslag i bedagade gympasalar. Det vore inte Korsgaard om allt detta sociala mörker inte sänktes ned i sommarlovets solljus, där företrädare för Danskt Folkeparti ler från höbalarna längs vägkanten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 11 maj, 2024

Kriminolog: ”Visitationszoner ger bara problem”

Poliser visiterar demonstranter i Malmö 2019. Foto: Johan Nilsson/TT.

Visitationszoner, hårdare övervakning och strängare straff är Tidöpartiernas sätt att visa väljarna att de bekämpar brottsligheten. Men deras kriminalpolitik kommer bara fortsätta att förvärra samhällsklyftorna, anser kriminologen Janne Flyghed.

Tidöpartiernas hårdare tag mot brottslighet fortsätter i och med visitationszonerna, som polisen häromveckan fick rätt att börja införa. På polisens utvalda platser kan nu vem som helst kroppsvisiteras utan konkret brottsmisstanke. Detta gäller även barn. Enda kravet är att visiteringen kan rättfärdigas efteråt.

Men lagändringen kommer att göra minimal skillnad, menar Janne Flyghed, professor emeritus vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 10 maj, 2024

Sjukvårdskrisen slår hårdast mot glesbygden

Hannes Vikberg protesterar utanför Karolinska sjukhuset i Huddinge, den 25 april 2024. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Att sätta stopp för hyrsjuksköterskorna räcker inte. Om man vill behålla den fasta personalen måste man också förbättra vårdens arbetsvillkor och löner.

Sjuksköterskan Niklas hade jobbat på kirurgen på Region Blekinge i tio år när han häromåret fick en hjärtinfarkt, bara 50 år gammal. Med åren hade Niklas sett hur belastningen på kirurgen ökat, samtidigt som hans hälsa blev sämre och sämre trots ett i övrigt hälsosamt liv. Läkaren som opererade honom konstaterade att infarkten berodde på stress och uppmanade honom att byta jobb.

”Jag älskar kirurgi och hade arbetsförhållandena varit bättre hade jag stannat. Att jag sade upp mig har räddat mig”, säger Niklas till P4 Blekinge.

Den stress och extremt höga arbetsbelastning som Niklas upplevde är tyvärr verkligheten för en stor del av landets vårdpersonal. Det är också bakgrunden till den övertidsblockad på samtliga regioner i landet som Vårdförbundet inledde häromveckan.

Det säger en hel del om läget i vården att det blir svårt att klara bemanningen bara för att personalen säger att man inte kommer att jobba övertid. Men att det blir tufft kommer knappast som någon överraskning. Krisläget i vården har byggts upp under lång tid, även om insikten har kommit alldeles för sent.

Samtliga regioner planerar nedskärningar eller avgiftshöjningar och alla regioner utom tre budgeterar för ett underskott under 2024. Och trots att sjukvården skriker efter personal tar sig nedskärningarna paradoxalt nog ofta uttryck i personalneddragningar. Över 5 000 tjänster riskerar att försvinna, enligt en kartläggning som DN gjort.

Inflationen har förvisso gjort sitt för att förvärra läget, men den ekonomiska utvecklingen för regionerna har gått åt fel håll en väldigt lång tid. Personalbrist kostar nämligen pengar.

De senaste åren har kostnaderna för hyrpersonal ökat drastiskt i många av landets regioner. I slutet av 2023 såg man en viss minskning av hyrkostnaderna på totalen, till följd av att många regioner beslutat om åtgärder som hyrstopp och nya schemamodeller. Nyligen tecknades också ett nytt nationellt avtal för hyrpersonal i vården för att få ned kostnaderna.

Men trots det nya hyravtalet är det uppenbart att regionerna ändå inte har jämlika förutsättningar att hantera det monster som hyrberoendet har blivit.

För de regioner som har svårare att rekrytera personal blir det också svårare att bryta sig ut ur den onda spiralen. Även om totalkostnaderna för hyrpersonal som sagt gått ned något det senaste halvåret finns det ett tydligt mönster kring vilka regioner som fortsatt kämpar.

Glesbygdslänen har svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.

I Stockholm, Västra Götaland och Skåne var hyrkostnaderna dryga 2 procent av de egna personalkostnaderna under 2023. I Västernorrland, å andra sidan, är andelen 18,3 procent. Där vittnar hyrpersonal till Sundsvalls Tidning om att man inte ens ser det som ett alternativ att ta en fast tjänst hos regionen för att villkoren är så mycket bättre som bemanningsanställd, medan regionrådet Elina Backlund Arab (S) menar att regionen blivit ”utpressad” av bemanningsbolagen.

Även i regioner som Norrbotten, Gotland, Jämtland Härjedalen och Gävleborg är hyrberoendet påtagligt. Flera av dessa regioner har också, tvärtemot den nationella trenden, haft ökade hyrkostnader under sista kvartalet 2023, enligt en kartläggning från SVT.

Att det ser ut så här är ingen slump. Trots att hälso- och sjukvårdslagen har mål om en vård på lika villkor för hela befolkningen kämpar glesbygdslänen med andra förutsättningar, som längre avstånd, lägre skatteintäkter och en äldre befolkning.

Framför allt har glesbygdslänen svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.

Det är i slutändan det här som Vårdförbundets blockad handlar om: Att sätta ljuset på hur förödande personalbristen är för sjukvården. För att inte Niklas i Blekinge, och hans kollegor över hela Sverige ska behöva offra sin hälsa, så måste villkoren och arbetstiderna bli bättre. Det kräver ett omtag för hur välfärden finansieras.

Men ett sådant omtag kräver också en insikt om att glesbygdslänen i dag betalar det högsta priset för kompetenskrisen i vården. Annars blir ambitionen om en jämlik vård en önskedröm.

Utrikes 10 maj, 2024

Svenska matkedjor på tvärs med årets ”gröna Nobelpris”

Nötkött från bolag som anklagas för att bidra till illegal avskogning hittas även i svenska charkdiskar. Foto: Fernando Martinho.

Goldmans prestigefyllda miljöpris går i år till kampen mot köttindustrins avskogning av Brasilien, en kamp som fått flera europeiska livsmedelskedjor att sluta sälja brasilianskt kött från storföretaget JBS. Men i Sverige fortsätter köttet att säljas av de största matkedjorna.

Den brasilianska biffens väg från betesmarkerna till din lokala köttdisk är lång och hemlighetsfull. Men genom att bygga upp ett oberoende spårningssystem tillsammans med brasilianska urfolk, jordbruksarbetares fackförbund, satellitbildsgranskare och frivilliga spanare i Europa, har den brasilianska journalisten Marcel Gomes lyckats avslöja hur kött från illegalt avskogade områden säljs till europeiska konsumenter.

Det handlar om avskogning av såväl Amazonas regnskog som den enorma Cerrado-savannen och den tropiska våtmarken Pantanal, som alla präglas av en stor artrikedom och fungerar som viktiga kolsänkor för klimatet. Granskningen har fokuserat på det brasilianska företaget JBS som är världens största köttförädlingsföretag och står för en tredjedel av Brasiliens nötköttsexport.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 09 maj, 2024

Kannibalen på balen

John Galliano i Kevin Macdonalds dokumentär ”High and low”. Foto: Nicholas Matthews.

Underbarnet Galliano tog sig fram i modevärlden som en bankrånare på ladd, men porträttet av modeskaparen fångar inte bara geniet, utan en hel tidsanda.

”Jag älskar Hitler, folk som du skulle vara döda och dina föräldrar skulle ha gasats ihjäl.” De orden, avfyrade på fyllan i en bar i Paris 2011, sätter punkt för en av de mest glimrande karriärer som modevärlden sett, John Gallianos. Episoden, fångad med kornig mobilkamera tjänar som inledningen till dokumentären om honom High and low.  Regissör är Kevin Macdonald, som står bakom dramer som Last king of Scotland (2006, om Idi Amin) och dokumentären om Whitney Houston (2018). Med andra ord, en expert på dödsrace från bombastisk framgång till avgrund. En fårad Galliano med vattnig blick tittar således rakt mot oss i biomörkret: ”Jag ska nu berätta allt.” 

John Galliano är historien om Juan Carlos, född i Gibraltar 1960, en stökig liten kille som tidigt visste att han älskade pojkar och som för detta straffades med faderns kyla och hårda knytnävar. Utanförskapskänslan främjar ett rikt inre liv, en fantasivärld som är betydligt behagligare än den verkliga världen. Enda glädjeämnet är att stänga in sig i badrummet med mammas smink eller den hudnära perfektionen i en vitstärkt skolskjorta. Chansen att få spräcka denna bubbla och leva ut den inre festen i verkligheten är Saint Martins modeskola i London. Livet kan börja, men det gäller att vinna, segra eller dö. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 08 maj, 2024

Vad gör du på jobbet som ingen känner till?

En sjuksköterska kontrollerar blodtrycket under ett hembesök. Foto: Andreas Hillergren/TT.

Jag läste just den mysigaste tråden på länge.

Det är Kommunal som på Facebook bad sina följare att nämna en viktig arbetsuppgift som de tror att få känner till, ”viktiga, roliga eller oväntade arbetsuppgifter från vardagen”.

Ewa-Lill, som är måltidsbiträde i förskolan, berättar om vikten av att stimulera alla sinnen. Hon brukar fråga barnen hur många färger de lägger på tallriken, för att uppmuntra till lärorika samtal.

Marie, som är undersköterska inom äldreomsorgen, berättar om en rad uppgifter: fiska upp saker i toaletten, installera nya tv-kanaler, städa, lista ut varför Ester har slutat äta, avhjälpa ångest, träna gymnastik, laga mat för att göra vardagen festlig. ”Jag skulle kunna fortsätta. Det är mycket vi gör som inte syns.”

Sebastian hade ansvar för äldreboendets LP-spelare.

Mjölkpigan Jennie Sallin berättar om vikten av att en ko får rätt sintid (vila) inför nästa kalvning. En nyfödd kalv behöver råmjölk inom en timme för att stimulera sugreflexen, och inom sex timmar för att bygga upp sitt immunförsvar. ”Kunskap som efter 20 år sitter i ryggmärgen.”

Marie är en specialistutbildad sjuksköterska inom njurmedicin, som åker hem till multisjuka äldre och ger dialys, antingen tre gånger dagligen, eller via en maskin som de kopplar upp sig mot över natten. På så sätt slipper 80-plussare åka in till sjukhuset flera gånger i veckan.

Uppskattar du Flamman?

Det gör inte Tidöregeringen. Sedan december har de fryst presstödet,
både för oss och för andra vänstertidningar.

Vill du ge oss en skjuts?

Teckna en prenumeration på Flamman, digitalt eller på papper.
Swisha en gåva till oss på 123-441 76 30
Vidarebefordra det här mejlet till en kompis som gillar socialism.

Tack för ditt stöd!

Bibbi säger att hon som undersköterska även har uppgifter som hör till andra professioner, som ”kurator, fysioterapeut, arbetsterapeut, fotvårdare, sjuksköterska, elektriker, rörmokare” med mera. Renee beskriver undersköterskor som ”allkonstnärer”. Katarina säger något liknande om livet som boendestödjare, att hon är allt från kurator till chaufför och frisör.

Hiro säger: ”En av de viktigaste saker jag gjort är att tvätta och fläta en gammal och sjuk kvinnas hår. Hon var så tacksam, kände sig så fin och dog i sömnen under natten.”

Läs gärna hela den inspirerande tråden hos Kommunal.

Det första jag kände när jag läste är förstås tacksamhet för alla som håller välfärden igång. (Vissa av er läste kanske intervjun med min mamma, som jobbat 50 år i vården.)

Det andra är att yrken är mer komplicerade och svårfångade än vad vår tids mätbarhets (fattar ni, mätbarhet + hets?) kan fånga. Det är svårt att förklara för högerns räknenissar alla småuppgifter som ett jobb innebär, och som försvinner när man skär ned för att ”effektivisera”. Att om du ska hinna med allt fler patienter, hembesök, elever, så kommer mycket av det osynliga att behöva försvinna. Att fläta någons hår, leta efter någons fjärrkontroll, trösta ett barn.

Högertankesmedjan Timbros senaste hjärtlösa utspel var att ifrågasätta skolbibliotekens nytta. Detta är förstås ett direkt beställningsjobb från skolkoncernerna, som har färre bibliotek, mindre skolgårdar, sämre utbildade lärare, mindre undervisning på svenska, och så vidare – som skär bort allt som lagen tillåter för att maximera sin vinst. ”De kan nog vara barn utan bibliotek ska du se”, sade Timbros chefsglädjedödare Fredrik Kopsch. Men svaren var desto mer stärkande. Skolbibliotekarien Jonna Bruce var en av många som svarade intressant på X, bland annat: ”Nu har jag precis haft fyra klasser här som lämnat tillbaka och lånat böcker inför långhelgen. I runda slängar 80 elever som inte alltid pratar svenska i hemmet. Tröskeln var närmast nedgrävd.”

På en gammal bild i Upsala Nya Tidning hittar jag faktiskt mina gamla kollegor Freweini och Ibrahim! Beklagar upplösningen.

På en gammal bild i Upsala Nya Tidning hittar jag faktiskt mina gamla kollegor Freweini och Ibrahim! Beklagar upplösningen.

De flesta av oss har lyckligtvis fantasi nog att förstå att det ligger mer arbete bakom ett yrke än vad som syns utåt. Men de andra behöver bli ständigt påminda. Så låt oss göra det.

Jag syns mer än nog just nu så det ska jag inte plåga er med. Men i mer än fem år jobbade jag deltid eller helg på Akademiska sjukhusets centralkök i Uppsala. Det bestod av fyra pass: diska gårdagens middag, laga och servera lunchbrickor, diska lunch, servera middag.

Här fanns alla Uppsalas invandrargrupper representerade – på den tiden många greker, juggar, samt en och annan iranier. Min pappa jobbade i liknande kök i många år när han kom till Sverige.

Vi tilldelades en plats vid ett rullband – lägga upp brickor och ta bort skräp, spola av tallrik eller bestick eller glas och lägga i maskin. Allt gick superfort och de som hade jobbat länge kunde få ledskador, inte minst de kvinnor som lagade maten i gigantiska 100-litersgrytor.

Serveringen fick alla olika saker att lägga upp: bricka med ifylld meny, tallrik med undertallrik, bestick och servett, kolhydrater (potatis, ris, pasta), huvudrätt (allt möjligt), råkost, samt locka och lägga brickan i vagnar som sedan körs till avdelningarna.

Ingenting av detta syntes utåt. 2010 stängdes köket och maten beställdes i stället in från en privat leverantör. Fem år senare beslutades om att bygga ett nytt ”matpalats” med kök, personalrestaurang, kunskapscentrum och konferenscenter. I februari skrotades planerna igen och maten kommer fortsatt att transporteras från Västerås. Anledningen är att det saknas pengar. Akademiska sjukhuset gick nämligen med en miljard i underskott förra året, och i år förväntas man gå back 870 miljoner. De ständiga sparkraven sätter spår överallt.

Apropå det har Flamman ännu inte fått besked om årets mediestöd. Absurt va? Prenumerera gärna och ge oss en skjuts, varför inte digitalt?

Vad gör du på jobbet som inte syns? Mejla [email protected] och berätta.

(Om du inte vill att svaret ska synas i nästa veckobrev kan du skriva det!)

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 maj, 2024

Kommunisten som blev världens bästa borgmästare

Elke Kahr från kommunistiska KPÖ delar ut flygblad inför lokalvalet. Foto: Gabriel Kuhn.

Gabriel Kuhn återvänder till Innsbruck för att hjälpa det österrikiska kommunistpartiet KPÖ att sprida valsuccén vidare från Graz. Det lyckas, men den största utmaningen kvarstår: att ta plats i det nationella parlamentet.

En lördagsmorgon i april i min uppväxtstad Innsbruck. Solen skiner och det är 24 grader varmt. Folk i t-tröjor bär skidutrustning till bussar som ska ta dem till alpernas bergstoppar, där det fortfarande finns tillräckligt med snö för att åka slalom. Jag har precis klivit av tåget efter en 28 timmars resa från Stockholm och ringer min gamla vän Gregor. ”Ta spårvagnen och kom till partilokalen”, säger han. Jag frågar om jag får ta en dusch först. ”Okej. Men sedan kommer du!”

Jag har känt Gregor i mer än tjugo år. Vi träffades i Innsbrucks autonoma vänstermiljö som kretsar kring ett självstyrt kulturcenter, ständiga kampanjer om allt från X till Y, och flummigt definierade antikapitalistiska värderingar. När Gregor gick med i KPÖ, Österrikes kommunistparti, för ett par år sedan lovade jag hjälpa med valrörelsen om partiet ställde upp i valet till kommunfullmäktige 2024. Det var oklart om det skulle hända, vid det senaste valet 2018 fanns KPÖ inte med. Men nu var partiet det och jag var på plats. Ett löfte är ett löfte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Gabriel Kuhn
Skribent och översättare.
Rörelsen 08 maj, 2024

Släpp målet om ett narkotikafritt samhälle

Elin Holmen och Maria Schütt jobbar med ett naloxonprogram för sprututbyte på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Foto: Jessica Gow/TT.

Vänsterpartiets styrelse avslog motioner om att släppa målet om ett narkotikafritt samhälle, och om trygga brukarrum.

Vänstern har varit pådrivande i en mängd viktiga frågor inom narkotikapolitiken. När socialutskottet under åren 2014–2018 drev narkotikafrågan hårt stod vi vid fronten, vilket resulterade i två viktiga utredningar: Samsjuklighetsutredningen och Narkotikautredningen. Båda har plockat upp mycket av det som vänstern har drivit utifrån vår politik, vilket är en bekräftelse på att den ligger nära forskningens och professionens syn.

Om grunderna i vår nuvarande politik är vi överens i Vänstern. Nu måste vi gå vidare. Och inte som socialdemokraterna gräva ned oss i moralism.

När Sverige kriminaliserade narkotikabruk 1988 var det utifrån den ideologiska tron på det narkotikafria samhället. Syftet med lagstiftningen var att visa samhällets avståndstagande från ”knarket”.

Under perioden 1993–2022 har antalet anmälda narkotikabrott gått från drygt 40 000 till över 100 000 per år. I dag utgör över 90 procent av de anmälda narkotikabrotten innehav och eget bruk. Hajarna högst upp simmar däremot fria.

Det finns inga data som tyder på att kriminaliseringen följts av minskat och dyrare utbud av narkotika, färre öppna drogscener, minskat bruk i befolkningen, färre människor med problematiskt narkotikabruk, minskat vårdbehov, eller påföljder som lett till ökade rehabiliteringsinsatser. I stället är det tvärtom. Särskilt allvarligt är att alla tillgängliga mått på utvecklingen av narkotikadödlighet pekar på en kraftig och långvarig ökning.

Dagens nivåer innebär hundratals fler döda varje år jämfört med läget vid slutet av 1980-talet. Sverige bör lämna den straffande och ineffektiva narkotikapolitiken och i stället satsa på vård, prevention och skademinimering. Detta samtidigt som vi lägger energin på skarpare tull- och polisinsatser som gör skillnad högre upp i maffiahierarkin.

Ett av Narkotikautredningens många förslag är överväga att föreslå riksdagen att ändra målet för narkotikapolitiken som helhet från ”ett samhälle fritt från narkotika” till ”ett samhälle med minskade skador av narkotika”. Det förslaget borde vi göra till vår paroll.

Men när vi föreslog det (A92) inför kongressen fick vi avslag från partistyrelsen med två reservationer. Det är synd. Ett mål om ”ett samhälle med minskade skador av narkotika utifrån en restriktiv syn på narkotika” innefattar allt vi står för. Vi ska hålla fast vid vår linje nära forskning och evidens. Gå framåt i stället för att sossifiera vår narkotikapolitik. 

Samsjuklighetsutredningen är ett svar på anhörigas vädjan om att göra något för våra barn. Låt dem inte dö. Utredningen vill bland annat se ett försök med hälsocentral med brukarrum där det går att inta droger på ett säkert sätt samtidigt som andra hälsofrämjande insatser ges. En möjlighet till att erbjuda sjukvård och hälsofrämjande åtgärder till personer som det annars är svårt att etablera kontakt med. Verksamheten bör ha sprutbyte, lämna ut naloxon, erbjuda behandling av hepatit C och ge utbildning om hur preparatet används och hur skaderisken vid narkotikaanvändningen kan minska. Specialistsjuksköterskor i psykiatri, distriktsköterskor, kuratorer och barnmorskor kan vara möjliga kompetenser på hälsocentralen.

Försöket skulle förutsätta en tidsbegränsad förändring av den straffrättsliga regleringen av innehav för eget bruk och eget bruk av narkotika. Straffriheten omfattar en brukardos narkotiska medel som injiceras. Narkotika som ska användas i brukarrummet ska uppvisas för personalen. Ett uppdrag inom ramen för en utredning kan vara att föreslå hur straffrättsliga regleringar kan anpassas så att det är möjligt att genomföra ett försök med brukarrum. Försöket skulle kunna vara treårigt och bedrivas av en myndighet på uppdrag av regeringen där intresserade regioner ansöker till myndigheten om att få bedriva försöket som följs upp och utvärderas. Folkhälsomyndigheten, IVO och  Socialstyrelsen är för att testa brukarrum som utredningen föreslår. 

Danmarks brukarrum är en av orsakerna till varför danskar som brukar droger mår bättre, enligt forskning från Malmö universitet. Utvärderingar visar att brukarrum inte ökar brottsligheten och minskar offentliga utgifter för sjukvård. De uppmuntrar heller inte till ökad droganvändning. De som använder brukarrum är personer med etablerad användning och inte ungdomar, vilket är ett annat argument som ibland förs fram av kritiker. Ibland hävdas även att brukarrum är förbjudna enligt FN:s konventioner om narkotika, vilket dock inte stämmer. Brukarrum finns i dag i ett femtontal länder på fyra kontinenter, bland annat i våra grannländer Norge och Danmark.

Även den här motionen (A93) avslogs av partistyrelsen med två reservationer. Litar vi inte på Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och IVO?

Karin Rågsjö, ledamot i socialutskottet och en av undertecknarna till motionerna.

Karin Rågsjö
Hälsopolitisk talesperson i Vänsterpartiet.
Kultur 08 maj, 2024

Farligare att vara bög än oppositionell i Belarus

Poeten Artur Kamarouski tror inte att han kommer att återse Belarus. Foto: Paulina Sokolow.

Den belarusiska poeten Julij Taubin mördades på Stalins order 1937. Nu ger han namn åt ukrainska och belarusiska dissidentförfattares röster i exil. ”Förtrycket av Belarus oppositionella får inte glömmas”, säger poeten Artur Kamarouski.

En iskall decemberdag i Minsk, mitt under pandemin 2020. Poeten Artur Kamarouski befinner sig på sin sedvanliga marsch på gatorna. På grund av restriktioner går de i små grupper. Två och två, tre och tre. Inga plakat, det är för riskabelt. Ibland har de hållit i blommor. Men den här dagen händer något. De blir jagade av polisen. Artur och hans kamrater får fly med andan i halsen. De kommer undan, men upplevelsen påverkar honom på djupet.

– Jag fick utslag över hela kroppen och attacker av hjärtklappning. Efter det beslutade jag och min pojkvän oss för att lämna Belarus.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]