Eftersom Sverige har gett upp om att ställa krav på matjättarna återstår bara två verktyg: önsketänkande och förmynderi.
Den svenske myndighetsbyråkraten i syntetkostym som slår i SCB:s årsbok är en stereotyp som vissa (jag) glorifierar och många (högern) förlöjligar. Filmaren Roy Andersson har odödliggjort figuren som samtidigt ömkansvärd och i stånd till stor grymhet. I bilden ingår att denna tjänsteperson är omutligt verklighetsgrundad och obligat fantasilös.
Två nyliga utspel från Livsmedelsverket respektive Konsumentverket avvisar stereotypen med emfas. Nog kan myndigheterna tänka utanför boxen och fantisera fritt bortom verklighetens trista ramar.
I slutet av förra året kom en glädjeprognos från Konsumentverket: matkostnaderna förväntades sjunka med hela 20 procent under 2026.
När politiken abdikerar återstår inget annat än att påverka individen.
Sex procent av minskningen förklaras med matmomssänkningen. Men resten? Sänkta råvarupriser, hoppas ni? Nej nej nej – Konsumentverket har beräknat matkostnaden inte efter vad svenskar äter i verkligheten utan efter vad vi skulle äta om vi följde Livsmedelsverkets rekommendationer till punkt och pricka.
Vi skulle förstås äta mindre kött. Men inte nog med det, tyckte Konsumentverket. Vi rör oss också för lite, och behöver alltså färre kalorier. Så om alla minskar portionerna – och äter havregrynsgröt till frukost fem dagar i veckan och lyxar till det med lättyoghurt till helgen, enligt myndighetens föreslagna matsedel som får antas vara inspirerad av Lena Andersson – blir maten plötsligt billig. Den nya beräkningsmodellen fick oförtjänt lite kritik. Det här är inte harmlöst. Matkostnadsberäkningarna används av kommuner när de ska beräkna normer, exempelvis för försörjningsstöd. Glädjesiffrorna riskerar därför att öka pressen på resurssvaga hushåll.
Kort därefter kom ännu ett glädjebesked, denna gång från Livsmedelsverket, som gratulerade svenska småbarnsföräldrar till att ha skurit ned på småbarnens sockerkonsumtion. Underlaget? En enkät där bara en av tio svarade.
Det stoppade inte myndigheten. I stället antog man att de 90 procent som inte svarat skulle ha svarat likadant som de tio procent som gjorde det. Detta trots att lågutbildade, utrikesfödda och låginkomsttagare var underrepresenterade bland de svarande.
Här någonstans blir det intellektuellt plågsamt. Vi som inte jobbar på Livsmedelsverket anar nämligen att den tiondel som svarar är Instagrammorsor som ger sina barn chiapannkakor och sockerfria mellanmål.
Livsmedelsverket medger förvisso efter kritik att undersökningen ”kan ge en glädjebild” (DN, 15/2), men avpublicerar inte nyheten.
Sedan när bygger våra matmyndigheter sina slutsatser på rent önsketänkande?
Det handlar knappast om inkompetens. Experterna vet mycket väl att människor inte spontant minskar sina portioner för att de missat sina 150–300 minuters rekommenderade träning en vecka. De vet också att vi inte kan dra några säkra slutsatser om barns sockerintag baserat på självrapporterade data från den präktigaste tiondelen av föräldrarna.
Ett möjligt svar framträder om man tittar på andra länders livsmedelsmyndigheter. Med Chile i spetsen har snart sagt hela Latinamerika valt att fokusera på matproducenterna snarare än mot konsumenterna, med kännbara sockerskatter, tydliga varningsmärkningar och förbud livsmedelsreklam riktad mot barn.
I Sverige är det tvärtom. Här finns fortfarande en nyliberal fobi mot regleringar, som gör oss oförmögna att ställa krav på matjättarna. Varje debatt landar i att ”frivilliga överenskommelser är bättre”, utan att några sådana faktiskt syns till.
När politiken abdikerar återstår inget annat än att påverka individen. Då glider analysen lätt över i klassblind matmoralism riktad mot konsumenten. I brist på verktyg väljer man kartan framför verkligheten, och vandrar rakt ut i lala-land.
