Hon har gjort det igen, Mådan, hotat den svenska arbetsrätten. Farit ut mot fackets självklara rätt att agera mot salladsbaren i Göteborg som vägrade kollektivavtal. Mådan hänvisar till de av EU-omhuldade proportionalitetsprinciperna, hon menar att fackets blockad mot salladsbaren ska bedömas utifrån i vilken proportion den skadat verksamheten. En helt annan proportionalitetsdiskussion rinner till i sinnet, nämligen hur stor skada Mådan tillfogar alliansregeringen, som ju spelar uppslutning kring den svenska modellen.

I hagelskurarna från fackets fiende nummer ett finns det anledning att blicka bakåt. För 75 år sedan i juli föll skotten i Sandarne. På 1930-talet var det hårda tider och arbetsgivarna förhandlade med Pappers om lönesänkningar. Konflikten utvidgades snart till hela massaindustrin. Arbetsgivarna försökte hålla igång driften med hjälp av strejkbrytare. De strejkande blev rasande och poliser öppnade eld mot en folkmassa. Skotten i Sandarne och Ådalen hade förmodligen kunnat undvikas om man avstått från att anlita strejkbrytare. Jack London beskrev svartfoten som en som istället för sitt hjärta bär på en tumör av ruttna principer. Efter dramatiken i södra Norrland präglades tiden framåt av arbetsfred.

Det så kallade Saltsjöbadsavtalet som Mådan tycks avsky la grunden för ordning och reda på svensk arbetsmarknad. I samband med det etablerades också principen att parterna ska respektera varandras stridsåtgärder, det har gjort att de konflikter som ändå blommat upp inte har lett till öppet våld. Något som gynnat bägge parter på arbetsmarknaden. Jag vill gärna tro att fördelarna med Saltsjöbadsandan är så uppenbara att de inte skulle komma att ifrågasättas. Men nu har vi Mådan, Svenskt Näringslivs egen vokalissa i regeringen. Historien om skotten i Sandarne är inte bara en nostalgitripp, den berättar hur den svenska modellen växte fram, den säger oss hur vi ska agera. Det är vi skyldiga dem som kämpade så hårt i Sandarne för 75 år sedan.