En dag köper Jackie och hennes bästis Nova (Maja Waessman) en laddning tabletter – ett slags gravöl för vännen Timmy som ska in på ungdomsanstalt. I en talande scen står Jackie och Nova i hästhagen och sjunger en barnramsa med pillren hoppande mellan fingrarna: ”Hur många barn får jag när jag blir stor?” Inga, blir svaret för Nova, som dör när hon tar ett rosa piller. Resten av filmen skildrar Jackies sorgeprocess. När hon skolkar från skolan och glider runt med de livsfarliga medicinerna som ett tjechovskt gevär i fickan.

Det är knappast ofarligt att använda ett poetiskt bildspråk när man skildrar misär. Barn som dansar med pupiller stora som golfbollar under en brinnande stjärnhimmel har inget romantiskt över sig. Regissören bör ha fingertoppskänslan hos en Andrea Arnolds (Fish tank) för att bilderna inte ska landa fel. Det har Sahlin, och bildspråket, dialogen och rollprestationerna är oklanderliga. Vid ett tillfälle får vi veta att den sockersöta Jackie är döpt efter en travhäst, men i hennes namn finns också divan Jackie Onassis. Jag förstår dubbeltydigheten som att dessa ungdomar är ämnade för något större, men samhället har lämnat dem ensamma på kapplöpningsbanan.

Problemet är att filmen är alldeles för kort (knappast ett vanligt problem i dag). På 77 minuter lyckas den varken fördjupa karaktärerna eller skildra något egentligt sammanhang. Som tittare får man känslan av att ungdomarna är ensamma satelliter i ett samhälle där staten har retirerat.

Jag har inget emot att en story spetsas till eller stiliseras, men på slutet förfäras några klasskompisar över att Jackie hoppat av gymnasiet. Det ger en antydan om att Sahlin kanske inte ville flyga in hillybillys från Appalacherna till Västernorrland – utan berätta en större historia om det specifikt svenska rostbältet. Men som det är nu blir filmen tyvärr inte mycket mer än en stilövning. Bye bye boredom är ett stycke mörker brutet ur mörker – som lämnar mig iskall i själen.