Våra hjärtan blöder för obeväpnade demonstranter när de försöker störta korrupta diktaturer. I Tunisien och Egypten reste sig folket och avsatte diktatorer på egen hand. Beväpnade anhängare av Mubaraks regim gick till attack och till och med sköt mot människor på Tahrirtorget, men ett massivt undertryckande av upproret undveks när militären beslutade att inte ta parti för diktatorn.
Sedan dess har det inte varit lika enkelt. Den libyske despoten Muammar Gaddafi slog till hårt mot civila demonstranter, vilket gav möjlighet för USA och Nato att intervenera militärt genom att föra ett luftkrig och beväpna rebellerna. Idag har Assad-diktaturens massiva repression i syriska städer som revolterat utlöst oro för en västintervention även där.
Är det någonsin berättigat att ersätta principen om nationell suveränitet med militär intervention för att skydda medborgarna från deras regering?
På senare år har principen om nationell suveränitet begränsats av utbyggnaden av doktrinen om mänskliga rättigheter. Ända sedan de tragiska händelserna i Rwanda och det forna Jugoslavien i början av 1990-talet har det förekommit ansträngningar för att ytterligare begränsa principen om suveränitet för att rättfärdiga utländska statliga ingripanden när folkmordshändelser eller massiva kränkningar av mänskliga rättigheter inträffar i ett land. Detta har gett upphov till doktrinen om ”ansvar för att skydda” eller ”humanitär intervention”.
Medan länderna i norr har hyllat den nya doktrinen, har den utlöst kontroverser i syd, där stater först rätt nyligen erövrade sin självständighet från kolonial ockupation genom att resa den nationella suveränitetens fana.
De senaste interventionerna, som i Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen, visar enligt många i söder farorna med ett agerande som kan börja med goda avsikter hos dem som kräver det, men som leder till negativa följder för nationernas suveränitet, det nationella territoriets integritet och upprätthållandet av regional och global fred och säkerhet.
Tvärtemot en vanlig uppfattning i norr är det få i syd som skulle hävda att respekt för ett lands nationella suveränitet är något absolut. Många menar dock att interventioner bara kan godkännas om det finns omfattande bevis för folkmord och om åtgärder vidtas för att säkerställa att stormakternas logik inte ersätter den ursprungliga humanitära avsikten.
Natos bombningar av Serbien 1999, som genomfördes för att skydda etniska albaner i Kosovo, har kallats ett klassiskt fall av humanitär intervention. Men världen har inte råd att efterlikna det militära ingripandet i Kosovo.
Först och främst bidrog interventionen kraftigt till att urholka FN:s trovärdighet, när Förenta staterna, i vetskap om att det inte skulle få godkännande för ingripandet från säkerhetsrådet använde Nato som juridisk täckmantel för kriget. Nato blev i sin tur ett fikonlöv för ett krig som till 95 procent utfördes av amerikanska styrkor.
Även om en del av interventionens förespråkare otvivelaktigt drevs av humanitära skäl främjade operationen framför allt Washingtons geopolitiska avsikter. Det bestående resultatet av luftkriget blev inte ett stabilt och säkert nätverk av Balkanländer, utan Nato-expansion.
En viktig aspekt av Natos expansionspolitik var att säkra de västeuropeiska staternas fortsatta militära beroende av USA. Washington kunde sedan snabbt med hjälp av Natos luftkrig mot Serbien dra fördel av att de europeiska regeringarna inte lyckats fullfölja ett oberoende europeiskt initiativ på Balkan. USA kunde bevisa att Europas säkerhet inte var möjlig utan den amerikanska garantin.
Slutligen gav Kosovo ett starkt prejudikat för framtida kränkningar av principen om nationell suveränitet. Det överlägsna sätt på vilket den liberala Clintonadministrationen hade motiverat att åsidosätta den nationella suveräniteten med hänvisning till påstådda ”tvingande” humanitära problem blev en del av den moraliska och legala arsenal som skulle användas av republikanerna i Afghanistan och Irak.
När invasionen av Afghanistan ägde rum i 2001 gjorde stater i Nord föga motstånd mot USA:s beslut att driva bort talibanregeringen. Washington drog fördel av den sympati för USA som 11 september skapat och bilden av talibanregeringen som beskyddare av al-Qaida för att utesluta förhandlingar med talibanerna som ett alternativ. Med stöd av artikel 51 i Förenta nationernas stadga, som godkänner vedergällning i självförsvar, invaderade USA Afghanistan under få protester från Europa. Men för att stärka sin position använde Bushadministrationen inte bara argumentet att krossa hotet från al-Qaida mot USA. Den utmålade också sin inmarsch i Afghanistan som en nödvändig humanitär intervention för att avsätta den repressiva talibanregeringen – en som rättfärdigades av prejudikatet Kosovo..
I likhet med luftkriget om Kosovo visade kriget i Afghanistan snart den humanitära interventionens fallgropar. Liksom i Kosovo tog stormaktslogiken snart över. Jakten på bin Ladin fick vika för nödvändigheten att upprätta och befästa en amerikansk militär närvaro i Sydvästasien som skulle öppna för strategisk kontroll av både det oljerika Mellanöstern och det energirika Centralasien.
Invasionen skapade också till sist en politisk och humanitär situation som i många avseenden var sämre än under talibanerna. En av de grundläggande funktionerna hos en regering är att tillhandahålla ett minimum av ordning och säkerhet. Talibanerna kunde, trots all sin bakåtsträvande praxis på andra områden, ge Afghanistan dess första säkra politiska regim på över 30 år. Däremot misslyckades den utländska ockupationsregimen som efterträdde dem kapitalt i detta test. Enligt en rapport från Center for Strategic and International Studies, ”har säkerheten faktiskt försämrats sedan återuppbyggnaden började i december 2001, särskilt under sommaren och hösten 2003.” Så illa är det med den grundläggande fysiska säkerheten för vanliga människor att en tredjedel av landet har förklarats omöjligt att beträda för FN-anställda och de flesta frivilligorganisationer har dragit bort sitt folk från merparten av landet.
Även om det huvudsakliga skälet till USA:s invasion av Irak var Saddams påstådda innehav av massförstörelsevapen var ett viktigt understödjande motiv att åstadkomma regimskifte av humanitära skäl. När Bushadministrationen inte lyckades visa upp några massförstörelsevapen rättfärdigade den i efterhand sitt ingripande med humanitära skäl: att bli av med en repressiv diktatur och införa demokratiskt styre.
Resten är historia. Dagens Irak är en bas för USA:s geopolitiska kontroll av det oljerika Mellanöstern. Det är en stat som stöttas av USA:s militärmakt och dess oljeresurser och rikedom inriktas nu i första hand på att tjäna väst. Med ett drastiskt försvagat statsskick hotas landets enhet av de centrifugala krafter som har sitt upphov i etniska och religiösa konflikter. Sekulära värderingar och kvinnans ställning har urholkats av fundamentalism. Skenande brottslighet och terrorism har genererat en stor fysisk otrygghet. När det gäller ekonomin är per capita-produktion och levnadsstandard långt under nivån före invasionen och befolkningen lever i ett tillstånd av ständig osäkerhet. 55 procent av irakierna saknar tillgång till rent vatten och en miljon människor saknar tryggad livsmedelsförsörjning.
Humanitär intervention har försatt vad som brukade vara ett av Mellanösterns mest framskridna länder i detta beklagliga tillstånd.
Det libyska fallet kommer kanske att gå till historien som ett av de värsta missbruken av doktrinen om humanitär intervention. Till en början utvecklades händelserna rätt likartat
de i Egypten, med ett folkligt uppror som till synes var på väg att avsätta en korrupt diktatur. Men diktatorn, hans militära styrkor och hans sociala bas höll sig kvar, slog tillbaka med militär makt, orsakade civila offer och begick i det sammanhanget utan tvekan brott mot mänskliga rättigheter. I det läget urartade situationen till ett inbördeskrig. Utanför Libyen lyckades avhoppare från Gaddafiregimen få FN:s säkerhetsråd att utfärda en resolution om en flygförbudszon över en stor del av Libyen, som USA, England och Frankrike kastade sig in för att genomföra med Tyskland, Kina, Ryssland och andra länder som avstått från att rösta för säkerhetsrådets resolution som förskräckta iakttagare.
Den libyska interventionen grundades inte på faktiska folkmord, ja inte ens på potentiella folkmord utan på ett retoriskt hot om hämnd som gick runt som virus i media. I sitt tal 11 mars uppmanade Gaddafi sina anhängare att ”inte visa någon nåd” och gå från ”hus till hus” i Benghazi, vilket president Barack Obama tog fasta på för att varna om ett förestående folkmord. Faktum är, som många kommentatorer har noterat, att Gaddafis ord syftade på beväpnade rebeller, inte på civila, och i samma tal lovade han amnesti åt dem ”som kastade sina vapen.”
Efter att Nato redan gått i krig meddelade också Human Rights Watchs och Amnesty Internationals utredare att de inte funnit några bevis för folkmord, avsiktliga attacker mot civila, flyganfall mot demonstranter och folkmassor eller massvåldtäkt. Därmed inte sagt att det inte förekom brutala åtgärder från Gaddafis trupper. Men det fanns inga bevis för folkmord och massiva och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter som utgjorde förevändningen för intervention.
Dagens humanitära interventioner lider av tre primära defekter. Stormaktslogiken överskuggar snabbt de humanitära skälen för intervention. Sådana ingrepp förvärrar ofta dåliga situationer. Och humanitär intervention skapar ett mycket farligt prejudikat som kan användas för att motivera framtida kränkningar av principen om nationell suveränitet. Natos ingripande i konflikten i Kosovo bidrog till att rättfärdiga invasionen av Afghanistan, och motiveringarna för båda insatserna användes i sin tur för att legitimera invasionen av Irak och Natos krig i Libyen.
Regeringarna ska naturligtvis utöva tryck på regimer som förtrycker sina medborgare. Stopp för militär export som gör att en regim kan slå ned sitt folk är helt legitima, liksom ekonomiska sanktioner och diplomatiska ansträngningar för att fördöma och politiskt isolera en repressiv regim. Men dessa åtgärder är något helt annat än att invadera ett suveränt land eller bomba dess regering, militära styrkor och supportrar för att åstadkomma ett regimskifte.
I det exceptionella fall där en regering är i färd med att begå ett folkmord måste ett militärt ingripande göras med stor försiktighet.
Kanske finns det inget bättre sätt att sammanfatta den tragiska odyssé som doktrinen om humanitär intervention beskrivit än att åberopa det gamla talesättet att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.
