Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.
När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins.
Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Linda Skugge kritiserar att hon, enligt egen utsago, blev av med i princip alla skrivjobb efter att hennes sågning 2021 av Kristina Sandbergs En ensam plats publicerats i Expressen med rubriken ”Blir inte konst för att man skriver om cancer”. Skugge svingar hejvilt mot de redaktörer som valde att publicera (och dra in klick!) på hennes texter, men som varken försvarade henne eller gav henne fler jobb efter att recensionen ifrågasatts. Men där andra litterära dagböcker, av personer som Lars Norén och Åsa Linderborg, tjänar mycket på sitt skvallervärde väljer Skugge att inte nämna några namn. Förmodligen smart, men också tråkigt.
Skugge har förflyttat sig långt från den feministiska analys hon hade 1999 när Fittstim kom ut, och 2001, när hon gick till attack mot Pernilla Wahlgrens utvikningsbilder. Dubbelmoral, tyckte Wahlgren (förvisso med rätta) drygt 20 år senare när Skugge själv började lägga ut porr på Onlyfans.
Linda Skugges svar på all kritik är att ställa motfrågan: Måste allt jag gör vara feminism för att jag gjorde en feministisk bok 1999?
Svaret är nej och det vet Linda Skugge. Däremot har hon och jag olika åsikter kring hur mycket vi behöver offra för att vara feminister. Personligen anser jag att det krävs mer än att erkänna patriarkatet för att vara feminist; för att inte vattna ur begreppet krävs det också att vi aktivt opponerar oss mot patriarkatet, och det kostar alltid något.
Hur ofta läser man om medelålders kvinnor som älskar sina kroppar?
Men feminismen har många inriktningar och i flera av dem går det att argumentera för att Onlyfans är av godo för att den låter sexarbetande kvinnor styra över sin arbetssituation, eller luckrar upp kristna sexualdogmer. Därtill verkar inte ens Skugge vilja vara feminist längre. Ändå är författarjaget boken igenom en martyr, men offerkoftan klär såväl Skugge som 50: Lämna mig inte bra.
I en av bokens passager beklagar hon sig över att hon är en författare som läsare inte kan relatera till. Kanske kan jag inte heller det. Kanske kan jag inte heller relatera till allt. Men det är övertygande och rörande när hon skriver: ”jag förstår att andra är intressantare och att ingen ber dem stryka det de skriver om sina liv, jag förstår att jag inte tillhör Sveriges vassaste pennor som man verkligen vill knyta till sig”. Och det har ändå något att hon som 50-åring tycker att hon själv är så fruktansvärt sexig och snygg – hur ofta läser man om medelålders kvinnor som älskar sina kroppar?
Men just när Linda Skugge fått mig att tänka så, gör hon det hon kan allra bäst: provocerar och chockar igen. Då kickar hon inte längre på att skriva om män och bestämmer sig för att bara göra det hon älskar mest: att träna. Som Skugge själv skriver: Så kul är det inte att suga balle. Och nog säger den meningen en hel del i debatten om Onlyfans.
