Natoledningen vill ha ett närmare samarbete med Sverige. Det kan man förstå. Det är dyrt att föra krig. Förr handlade det mest om att slussa lättare vapen till legoknektar i Afrika eller heroinfabrikörer i Afghanistan. Idag gäller tunga grejer.
Mindre tydligt är hur man ska tolka de glada rop, med vilka vår försvarminister hälsar Natoinviten. Ett statsråds offentliga glädjeyttringar är aldrig spontana. De är alltid förankarade hos regeringschefen och uttryck för regeringens politiska hållning. Leni Björklunds glädje är en politisk signal. En annan signal kom i riksdagens utrikesdebatt nyligen. Där tonade plötsligt ett nytt begrepp fram. Utrikesministern talade om ”den atlantiska länken” i Sveriges utrikespoltik. Det var inte någon länk till Latinamerika hon menade. Uttrycket härstammar från Tony Blair. Och länken går till den supermakt som förklarat att den inte är bunden av FN-stadgan, och som förbehåller sig rätt att även använda kärnvapen för att garantera lydiga regimer i andra länder.

Regering och riksdagsmajoritet borde noga överväga sin sitution. Man kan nämligen inte gå hur långt som helst i anpassning till en aggressiv militärallians och samtidigt kalla sig ”alliansfri”. Man kan inte stödja atombombningar och samtidigt vara trogen FN-stadgan och folkrätten. Och man kan i längden inte strunta i alla människor som har hjärtat till vänster och sina rötter i arbetarrörelsens internationalism. Alltjämt hänger på många väggar porträtt av Olof Palme. Inte sällan också av Karl Marx.