Det sägs att den andra boken är svårast att skriva. Var debuten lyckad har man något att leva upp till, var debuten svag har man något att bevisa. Titti Persson befinner sig nog i ett mellanläge, hennes Sju sköna snubbar var varken magplask eller succé. Det var en småtrevlig men rätt ordinär och halv-slarvigt skriven historia om unga människor i ett kollektiv i Lund. Avkopplande strandläsning snarare än en läsupplevelse för livet.
Nya Skaver är mer ambitiös och seriös i sitt upplägg. Den skildrar en hel skolklass’ väg från tidigt åttiotal fram till år 2000, då de gamla klasskamraterna ses igen på en återträff. Persson beskriver med stor omsorg sina många figurer; på de 267 sidorna ryms det mesta som kan finnas i en normalsvensk uppväxt – och en del annat också. Det handlar om trevande kärlek, mobbning, vänskap, svartsjuka – och en våldtäkt (en av bokens starkaste och obehagligaste partier). Kanske har författaren försökt pressa in väl mycket i sin tämligen snåriga historia, man får bläddra en del fram och tillbaka för att kunna skilja på de många figurerna.
Det är först i slutkapitlet ”Återträffen” som romanen verkligen får fart. Alla som någon gång varit på en dylik tillställning kan nog känna igen sig: de spända leendena, de sårande kommentarerna efter ett par glas vin, viljan att framstå som snygg och lyckad. Livet har varit nyckfullt mot de forna klasskompisarna från dalabyn Skaver. Tönten har blivit bonde, den tysta tjejen en alldaglig sjuksköterska och mobb-offret chef i London. Det är triumfer, revanscher och nederlag på en gång. Och Persson lyckas knyta ihop det hela snyggt i det överraskande slutet.
Ändå läser jag Skaver med en växande känsla av trötthet. Visst, detta är en hyfsat välskriven och genomarbetad roman, men den förmår sällan lyfta till något starkt och engagerande. Personerna och händelserna är för allmänna, för lättigenkännliga och därmed förutsägbara. Persson är ingen Ninni Holmqvist, Jerker Virdborg eller Cecilia Davidsson, hon saknar den där avgörande intuitiva fingertoppskänslan som gör en text mer än medelmåttig.
Med andra ord: detta författarskap tycks i maklig takt fortsätta framåt i den breda vägen mellan magplask och succé.