Vänsterns påstått låga trovärdighet var blott en mediebild, samtidigt som den borgerliga alliansen vann valet på en medvetet suddig politik, som aldrig utsattes för granskning.
En sak som påstås ha bidragit till att vänstern förlorade valet var låg trovärdighet. Detta gällde framförallt Mona Sahlin, men även Lars Ohly. De flesta känner inte Sahlin eller Ohly så de bör inte yttra sig i frågan. Undersökningar visar att många människor inte ens kan skilja partiledarna åt. De som följer politiken får sin bild genom massmedia. Det är alltså den bild som media skapat som folk yttrar sig om.
De som svarar om partiledares trovärdighet påverkas sannolikt starkt av uppgifter om vilka ledare som enligt opinionsundersökningar minskar i trovärdighet. Utan att veta mycket om partiledaren eller det parti hon/han företräder svarar människor med ledning enbart av vad de hört om nedgång eller uppgång. Medias uppgifter om trovärdighet är fejk från början till slut.
En orsak till att Lasse anses ha låg trovärdighet är att han som ny partiledare svarade att han betraktade sig som kommunist. Med kommunist menade han en person som är emot klassamhället. Detta trollades dock bort i debatten. Istället hamrade media in bilden av en person som egentligen gillade Sovjetunionen. Ärlighet blev alltså ett tecken på låg trovärdighet.
Hade Gudrun Schyman hög trovärdighet? Helt klart vann hon på att öppet tala om sina alkoholproblem, men hur var det med de dubbla skatteavdragen? Det var inte skatteavdragen i sig som gjorde att partistyrelsen gav Gudrun ett ultimatum utan det faktum att hon inte kunde framträda offentligt utan att media jagade henne med frågor om avdragen. Detsamma har gällt många andra politiker, särskilt kvinnor. Den bild media skapar har mycket litet med verklig trovärdighet att göra.
En del tycker att V ska lansera andra som partiledarkandidater. Gärna det, men det skulle inte förvåna mig om Jan Josefsson eller andra snart skulle gräva fram något komprometterande uttalande för att riva ner alla föreställningar om deras trovärdighet.
Det sorgligaste av allt i detta apspel är att partiernas politik – det vill säga det som verkligen betyder något – hamnar i bakgrunden.
Är Vänsterpartiets politik trovärdig? Hur människor tänker kring den frågan beror på hur de uppfattar samhällets sätt att fungera och om de anser det möjligt att genomföra V:s politik i praktiken. Konstigt nog verkar det som om många väljare uppfattar det krisande kapitalistiska samhället som relativt väl fungerande medan de uppfattar ganska modesta förslag till styrning av kapitalismen som riskabla. Aldrig någonsin tidigare har Vänsterpartiet gått till val på så beskedliga krav på ingripanden mot ett orättvist samhällssystem. Trots detta valde väljarna att gå till höger.
De borgerliga gick till val på ett antal suddiga slagord som dolde deras verkliga politik. De driver igenom ett avskaffande av hyresregleringen, men medierna behandlar frågan ganska förstrött. De har ingen miljöpolitik värd namnet, men den frågan försvann från huvudrubrikerna. De borgerliga tänker fortsätta med privatiseringar, men säger inte det offentligt. Kan man tänka sig en politik med mindre trovärdighet?
