Nyligen publicerades en artikel i en Stockholmstidning, där polisen varnade kvinnor för att vistas i parker och utanför krogar vid stängningsdags. Trots det visar statistik från Brottsförebyggande rådet att endast tolv procent av alla anmälda våldtäkter är så kallade överfallsvåldtäkter. Fjorton procent av anmälningarna rör våldtäkter som skett i samband med fester och krogbesök.
Mona Livholts, doktor i socialt arbete vid Mittuniversitetet, har i boken Vanlig som vatten undersökt hur dagstidningar rapporterade kring serievåldtäktsmannen Hagamannen i Umeå.
– En av de saker jag reagerat på är att journalister använde ett väldigt dramatiskt språkbruk som vädjade till läsarens fantasier och rädslor. Det påminde mycket om en kriminalroman.
Tidningarna publicerade ­dess­utom ofta fotografier på platser där övergreppen ägt rum. Läsarna fick se bilder på ödsliga platser i utomhusmiljöer.

Kvinnor slog sig fria
– Effekten av rapporteringen som helhet blev att hemmet framstod som en säker plats medan det utanför blev en sträcka som man måste transportera sig genom för att komma i säkerhet.
Mona Livholts har även tittat på hur män respektive kvinnor beskrevs i artiklarna. Män framställdes som aktiva, exempelvis poliser som jagade våldtäktsmannen, eller män som agerade beskyddare till kvinnor på väg hem från krogen. Kvinnorna fick i stället svara på frågan om de var rädda. Det faktum att hälften av de kvinnor som Hagamannen attackerade slog sig fria utan att han lyckades genomföra något övergrepp, hamnade ofta i skymundan.

Gjorde mediernas agerande att kvinnor blev onödigt rädda?
– Ja, det tycker jag man kan säga. Framför allt är rapporteringen överhuvud taget väldigt ojämn. Man tenderar att belysa utomhusvåldtäkter, där gärningsmannen är okänd, i mycket högre utsträckning än våldtäkter som sker i hemmet. Samtidigt förstår jag att det är en svår balansgång, medier ska självklart rapportera om fall som Hagamannen.

”Diskutera våld i nära relationer!”
– Nästan alla tjejer jag möter förhåller sig till rädsla på något sätt, säger Nooshi Dadgostar, instruktör i feministiskt självförsvar.
Hon vill se en starkare feministisk organisering som lyfter fram frågor om kvinnovåld.

När Nooshi Dadgostar håller självförsvarskurser får hon ofta höra av deltagarna att de är rädda för att råka ut för övergrepp. De flesta har någon sorts strategi, som en sprejflaska i handväskan, eller undviker att gå ut sent på kvällen.
– Många berättar också att de är rädda för att inte bli trodda om de skulle bli våldtagna. Det finns attityder som att en kvinna som till exempel druckit alkohol får skylla sig själv om något händer henne.
Nooshi Dadgostar tror att det behövs en starkare feministisk organisering som arbetar med feministiskt självförsvar och driver frågor om våld mot kvinnor. Hon skulle också vilja se en ökad medvetenhet i stadsplaneringen för att till exempel få bort dåligt upplysta platser.
– Den rädsla som kvinnor känner är egentligen väldigt logisk, med tanke på att det sker i genomsnitt två våldtäkter i timmen i Sverige. I stället för att säga att kvinnor är irrationella, bör man ta den känslan på allvar och även utöka diskussionen till att handla om våld inom nära relationer.

BAKGRUND

Statistiken i artikeln är hämtad från Brottsförebyggande rådets kartläggning av våldtäkter som gavs ut 2005. 2007 anmäldes totalt 4 749 våldtäkter, av dessa skedde 837 utomhus. Det framgår inte av siffrorna om gärningsmannen och brottsoffret kände varandra sedan tidigare.