Vid förra sekelskiftet turnerade komikerduon Bert Williams och George Walker över hela USA. De var de första framgångsrika svarta komikerna, på CV:t står bland annat Broadway. Framgången ledde dock inte automatiskt till respekt utan förutsatte att duon verkade inom de ramar som konstruerade svarta amerikaner som andra klassens medborgare.
Framförandena var en smärtsam balansgång där den vita publiken på parkett skulle behagas och den svarta på balkong inte skulle känna sig allt för förolämpad. Efter att ha sett sina namn på samma affischer som hund- och apdressyrnummer var det naturligtvis en stor framgång för Williams och Walker att istället se dem i neon på Broadway. Fallhöjden från deras nya sociala ställning var hög och rädslan att förpassas från de fina salongerna ständigt närvarande. Därför fortsatte Williams, trots kritik från färgade kollegor, att svärta sitt ansikte med bränd kork och spela den ”lufsande, patetiske dumbommen” som de uttryckte det.
Williams efterlämnade varken brev eller dagböcker vilket lämnat relativt stort tolkningsutrymme för Phillips. Dans i mörker är inte en biografi utan en roman som bygger på en verklig gestalt. Dess behållning ligger inte heller i detaljerad information om Williams, även om det senkomna upprättandet av hans person inte saknar intresse. Den egentligen allmänpolitiska dimensionen och den existentiella frågan om hur vi konstruerar oss själva är minst lika viktig. I ett rasistiskt samhälle är det omöjligt att bortse från färgen på vår hud, eftersom denna anses säga någonting om vem vi är. Samtidigt begränsar denna falska förförståelse också förutsättningarna för de vi kan vara.
Dans i mörker är en melankolisk roman där slaget är förlorat från första sidan. Williams destruktiva inre kamp mellan viljan att utöva sin profession och ångesten som detta medför gör honom inbunden och frånvarande överallt utom på scenen. Detta visar sig bland annat i det äktenskap han ingår med dansaren Lottie i början av romanen och som visar sig bli tämligen distanserat och passionslöst. Andras förakt tenderar att slutligen slå över i självförakt. Det är också detta som i Phillips historieskrivning är det som slutligen bryter Bert Williams.