SKÖNLITTERATUR
Dagbok 1994-2003
Mircea Cartarescu.
Övers: Inger Johansson.
Bonniers, Panache, 2011.
Tzara och Lenin spelar schack
Andrei Codrescu.
Övers: Per Planhammar.
2244, 2012.
Huliganernas återkomst
Norman Manea.
Övers: Lars-Inge Nilsson, Dan Shafran.
2244, 2012.
Rumänien har haft en stormig historia och landet har drabbats av krig, invasioner, ockupationer, delningar och ständiga gränsförflyttningar. Genom sitt romanska språk – efter Trajanus erövring på 100-talet – utgör man ett udda inslag också bland sina slaviska grannar.
Rumänsk litteratur har präglats i hög grad av landets minoriteter som har frambringat många framstående författare.
Den rumänskspråkiga litteraturen har utvecklats grovt sett inom två strömningar: den episkt realistiska och den avantgardistiska, framför allt surrealistiska. Intressant nog har båda riktningarna hämtat inspiration, och kan sägas vara djupt förankrade, i samma källa, som är rumänsk folklore.
Att många böcker av rumänska författare är tillgängliga på svenska är framför allt tack vare René Coeckelberghs fantastiska förläggarinsats under 70-talet. Sedan dess har det varit ganska tyst, så när Bonniers 2002 gav ut Mircea Cartarescus Nostalgia (Övers: Inger Johansson) kändes det närmast högtidligt. Nu har man dessutom gett ut en självbiografisk trilogi av samme författare med den något mystiska titeln Orbitór. Nu finns på svenska också hans Dagbok 1994-2003. I den tar Cartarescu ett personligt, eller till och med privat, grepp på sitt eget skrivande, och sätter den i ett större konstnärligt och samhälligt kontext.
Det är fascinerande, tankeväckande, och skrivet på ett språk som lyfter till oanade höjder.
Ingen rumänsk författare har hittills fått Nobelpriset, men Mircea Cartarescu nämns sedan några år tillbaka i diskussionerna, och kan mycket väl få priset.
Avantgardismens främsta namn är förmodligen dadaismens grundare Tristan Tzara – egentligen Samy Rosenstock. Som jude representerar han också en av landets stora minoriteter, för övrigt var påtagligt många av den rumänska modernismens stora namn av judisk börd, knappast en tillfällighet.
Dadaismen föddes under första världskriget som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, som ifrågasatte allt – inte minst sig själv, vars enda fasta innehåll var den totala och ständiga skepticismen, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.
Författaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen Tzara och Lenin spelar schack om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad på väg till fronten och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.
Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”. Det sistnämnda är inte positivt menat.
Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.
Bokens titel är en smula missvisande, då det handlar nästan uteslutande om dadaismen, ”kommunismen” ägnas bara några förströdda gliringar.
Codrescus roman är precis som man kan vänta sig inte konventionell till formen. Mer än en roman är den en vindlande essä, som encyklopediskt skildrar dadaismens förgrundsfigurer, samtidigt som den är filosofiskt reflekterande. Lika spränglärd som humoristiskt underhållande, på samma gång lärorik och utmanande.
En annan rumänsk författare som också är av judisk börd och även han har levt i exil i USA är Norman Manea. Han är född 1932, och alltså betydligt äldre än den efter kriget födde Cordescu, vilket har gett honom bittra erfarenheter från den rumänska fascismens judeförföljelser.
En liten detalj belyser skarpt hela den existentiella tragiken. Alla människor har barndomsminnen som de bär med sig resten av livet, första gången man gjorde något, ofta handlar det om spännande tilldragelser. Manea minns sin första tågresa, han är fem år gammal, och familjen ska deporteras under vedervärdiga former till ett koncentrationsläger. Han skriver: ”I april 1945 var jag en åldring som skulle fylla nio år.”
Maneas roman Huliganernas återkomst är en form av självbiografi, där hans eget liv reflekterar 1900-talets våldsamma historia. Huliganerna är de rumänska nationalisterna av alla schatteringar. Det börjar med det fascistiska Järngardet på 30- och 40 talen, efter en kort flirt som kommunistisk pionjär hamnar han snabbt i konflikt med de nya makthavarna under ledning av ”Karpaternas Röde Clown”, och tvingas av Securitates förföljelser att lämna landet. Efter kommunismens fall 1989 hamnar han i konflikt med de inte alltid så demokratiskt sinnade nya demokraterna när han skriver en essä om nationalikonen Mircea Eliades fascistiska engagemang.
Rumänien plågas i likhet med andra postkommunistiska länder av högerns historierevisionism, där man inte drar sig för att hylla gamla fascister, antisemiter och Hitlerdyrkare.
Romanen är en mycket personligt hållen och insiktsfullt djuplodande och språkligt mycket rik skildring av den inre och yttre exilens villkor och förtryckets mekanismer.
