För vänsterpartister går det att hitta tusen anledningar till att inte ta resultatet i EU-valet på allvar. Valdeltagandet är lågt och valet gäller en institution med begränsad makt, långt från människors vardag. Och som om inte det vore nog kom SVT:s orättvisa granskning av toppkandidaten Malin Björks traktamenten bara ett par veckor före valet.
Men inga bortförklaringar kan skyla över att valet var en katastrof både för de rödgröna i stort och för Vänsterpartiet i synnerhet. Att V står och stampar på drygt 6 procent trots Feministiskt initiativs kollaps och Miljöpartiets tillbakagång är faktiskt anmärkningsvärt. Särskilt sorgligt är det låga stödet bland de yngsta väljarna. Bara 4 procent i åldern 18 till 21 röstade på V enligt SVT:s vallokalsundersökning. I EU-valet 2009 när Vänsterpartiet totalt sett var mindre än idag låg det på 7 procent.
Att partiet som profilerat sig som det bästa klimatpartiet och det enda som garanterar en socialt rättvis klimatomställning inte alls tycks kapitalisera på den våg av klimatmedvetenhet, skolstrejker och protester som svept över Sverige och Europa sedan förra sommaren ger skäl till eftertanke.
Vänsterns analys är ju i grunden rätt. Både klimatförändringarna och den växande nationalismen kräver mer vänsterpolitik. Utan ökad jämlikhet kan högerpopulismen inte stoppas, och en radikal klimatomställning förutsätter omfördelning och social rättvisa – om inte annat för att den annars kommer att möta en brutal backlash som snabbt kan utnyttjas av reaktionära krafter.
I linje med den analysen har Vänsterpartiets stoiskt tagit på sig uppgiften att sälja in klimatpolitik till arbetarklassen. Det är oljebolagen och miljardärerna som ska betala för omställningen, inte vanligt folk, försäkrar partiets företrädare. För det har man rentav anklagats för att vara populister, på Expressens ledarsida: ”Folket ska alltså fås att tro att klimatkrisen kommer att kräva en gigantisk omvandling av samhället – men att just svenska väljare ska slippa uppoffringar.”
I värsta fall lyckas vänstern alltså stöta bort både klimataktivisterna och arbetarklassen, snarare än att ena båda i kampen för klimaträttvisa
Vänsterpartiets problem är dock knappast för mycket populism, utan snarare att man i sin iver att sälja in klimatfrågan till traditionella vänsterväljare låter just som ett ganska traditionellt vänsterparti – som gärna värnar om miljön så länge jobben eller arbetarklassens livsstil inte hotas. Och dessutom låter man som ett ganska tråkigt sånt som pratar mer om reformer och ansvarstagande än om behovet av ett genomgripande systemskifte, mer om vem som ska betala än om hur omställningen kan skapa ett bättre samhälle för oss alla.
När skolstrejkande barn och ungdomar ber vuxenvärlden att ta sitt ansvar och sluta flyga svarar Vänsterpartiet karaktärsenligt med att föreslå en ”progressiv flygskatt”. Det är nämligen viktigt att ”alla Sveriges Carl Bildtare” (en referens som för övrigt lär har flugit högt över många förstagångsväljares huvuden) måste ändra sin livsstil mest, som Jonas Sjöstedt har slagit fast. Rimligt kanske, men det är faktiskt inte konstigt om klimatradikaliserade unga uppfattar en vänster som inte ens kan säga rakt ut att vi alla måste sluta flyga till Thailand som irrelevant eller rentav som en bromskloss.
Man kan också fråga sig hur effektiv Vänsterpartiets ”populism” i klimatfrågan egentligen är. Det är förmodligen en ganska klen tröst för arbetarfamiljen som måste avstå framtida charterresor att Carl Bildt måste avstå ännu mer. Att de rika ska betala mer lindrar i sig inte oron bland låginkomsttagare på glesbygden som oroar sig för höjda bensinpriser. I värsta fall lyckas vänstern alltså stöta bort både klimataktivisterna och arbetarklassen, snarare än att ena båda i kampen för klimaträttvisa.
Samtidigt finns det inget som säger att det måste förbli så. Inga väljare är förlorade för alltid, och särskilt inte förstagångsväljare. Än finns tid att lära och putsa på strategier och budskap. De politiska förslagen finns ju i mångt och mycket där, till exempel i Vänsterpartiets nya program för Klimaträttvisa som innehåller såväl satsningar på glesbygden och ökat statligt ansvar för samhällsservice i ekonomiskt svaga kommuner som ett ”massivt grönt investeringsprogram” för ett fossilfritt Europa. Med så mycket bra politik är det synd att göra Carl Bildts flygande till en central punkt i den politiska kommunikationen.
