När det brittiska flygvapnets Mellanösternhögkvarter i Bagdad 1932 slogs samman med det i Kairo, föddes begreppet Mellanöstern så som vi känner det i dag. Det betecknar ett geografiskt område som visserligen är lite flytande men från vår horisont mer korrekt kan kallas Västasien. Att till exempel Libyen ligger i Asien är förstås lika svårt att hävda som att det ligger öster om Europa. Begreppet Västasien har i alla fall den fördelen att det inte har samma koloniala historia som Mellanöstern.
Ord och ords värde, innehåll eller ”konnotation” är viktiga i det politiska språket. Den som ger orden dess inre betydelse behärskar också oftast politiken. Att begreppet Mellanöstern numera används på en rad språk är naturligtvis en triumf för brittisk imperialism. Tyskarnas vacklande mellan Mellanöstern och Främre Asien (Nahost) är ju i sammanhanget egalt, eftersom även det sistnämnda ordet har brittisk ursprung.
Ett annat geografiskt begrepp i Västasien, Västbanken, har nu fått en närmast antiimperialistiskt betydelse. Det står för något som till stora delar är ockuperat och kontrollerat av en aggressiv och olagligt ockupationsmakt och strävar efter (progressivt) oberoende.

Men så har det inte alltid varit. En gång stod begreppet för jordansk imperialism och var inte populärt bland de araber som numera kallas palestinier. Först efter 1967 fick Västbanken den betydelse det har i dag.
Ett annat ord från samma område som används flitigt är bosättare. Det låter ju nästan lite trevligt, någon som sätter bo. Så har också ordet som har slagit igenom på många språk ett anglosaxiskt förflutet. Det arabiska/franska ordet för samma sak, kolonisatör, har trängts ut ur vårt nyhetsspråk. Med det förmodligen också ett sätt att se på denna företeelse.
Västasien verkar också ha använts flitigare för några decennier sedan än i dag. Man kan ju fundera på varför.
Ett snabbtitt i det elektroniska lägget visar till exempel att ordet Mellanöstern den senaste tiden har använts 66 gånger i en tidning nära dig, medan begreppet Västasien har förekommit två gånger.
Slår man på Västasien i det stora lägget hittar man tämligen snabbt numera avsomnade tidningen Arbetarmakt från 1973 och en skriftställning av Jan Myrdal från 1981, medan mer moderna referenser är sällsynta. Högst ovetenskapligt, men ändå.
Mellanöstern blir det ju egentligen bara om man sitter i en läderfåtölj på en brittisk herrklubb i London och betraktar världen. Och där sitter ju bildligt talat många journalister. I knät på en brittisk imperialist.