Alltså. Man blir ju nyfiken. Vilka är dom? De som röstade in de främlingsfientliga i riksdagen. Statistiskt sett borde vi ju alla känna ett par stycken. Vi skåningar ett helt gäng. Men jag kan inte komma på någon i bekantskapskretsen och skickade därför i förra veckan ut en inbjudan på Twitter och Facebook om en diskret träff på något café.
Förr innebar det här inget som helst problem. Rasister var två meter långa, minst lika breda och uppehöll sig företrädesvis kring centralstationer eller möjligtvis utanför stängslet på någon musikfestival. Även under rusningstid eller i feta festivalköer var det omöjligt att ta miste på dem på grund av deras obefintliga frisyrer och voluminösa tatueringar.
Med Sverigedemokraterna har allt blivit annorlunda. SD är nu större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet men inga hjärndöda ramsor där kossor och svanar rimmar på Kosovoalbanar ekar längre på centralstationerna. Nej, anhängarna tiger som muren de vill upprätta längs nationens gränser. Inte en enda liten pub-diskussion med SD-väljare har jag ramlat över.
Fast vi har Jimmie Åkesson. Han syns i media alla fall och det mest hela tiden. Men helylle – Jimmie super sig knappast drängfull på hemgjord fulöl under skräniga festivalhelger eller snackar politik på puben. På sin höjd tar Jimmie sig en fyra egenkryddat brännvin medan han i sin välbonade timmerstuga softar till de knastriga tonerna av Ack Värmeland du sköna som spelas på hans gamla 78-varvare.
Jimmie Åkesson är född 1979 vilket är på tok för sent för en riktig svensk. För riktiga svenskar lyssnar som sagt på alster ur den svenska musikskatten och inte på den negermusik som dagens musikfestivaler tillhandahåller. Riktiga svenskar hugger ved och rensar bär på sin fritid. De vandrar långa sträckor med egentäljda spatserkäppar, iförda Graningekängor och med strumporna uppdragna till knäna. Det är inte svårt att se framför sig hur svärmorsdrömmen Jimmie Åkesson raskt och rödkindad marscherar genom Sölvesborgsledens bokskogar i sitt kära Heimat. Visslande på någon beredskapsschlager av Ulla Billquist.
För riktiga svenskar är hemkära. Visst. Jimmie Åkesson och partitoppen måste förstås ofta lämna hembygdens trygghet. Det är deras jobb. Men det är inte Jimmie eller partikadern som i grunden utgör partiet. Det är förstås fotfolket och väljarna. Och de vill uppenbarligen varken trängas med hip-hopkidsen på musikfestivaler eller diskutera politik på tågstationer eller pubar eller överhuvudtaget någonstans utanför internet. De verkar mest hålla sig hemma framför dum- och databurkarna och snickrar de inte nationalromantiska lusthus med Ernst, så skickar de anonyma hatmejl och röstar på Jimmie för att få ha sina bokskogar i fred från thailändska bärplockare.
På sätt och vis gillade jag gårdagens rasister bättre. Deras åsikter var på intet sätt vettigare men de kunde i alla fall inte beskyllas för att vara folkskygga stugsittare. Dessutom föredrog de soffan på valdagen.
Ok, jag överdriver. Jag tror inte SD:s väljare i första hand lockades av partikaderns sturska rasism utan snarare av den rädsla som föds ur ett hårdnande klassamhälle. Ingen har heller i skrivande student vågat svara på min fikainbjudan.
