I måndags blev Veli-Pekka Säikkälä vald till IF Metalls avtalssekreterare för sjätte gången i rad. När Flamman når honom har den första dagen av kongressen – som hålls i hjärtat av Göteborg, 20 minuters bilfärd från Volvofabriken – precis tagit slut.

Den aktivistgrupp som framfört häftig kritik mot förbundsledningens syn på inflation och löner, senast på Expressens debattsidor, har inte nått sitt mål. Deras förhoppning var att övertyga kongressdeltagarna att blixtändra i dagordningen, så att Industriavtalet – det avtal som i praktiken sätter inriktningen för löneförhandlingarna på större delen av svensk arbetsmarknad – skulle debatteras. Kanske till och med rivas upp.

Så blev det inte. Veli-Pekka Säikkälä är inte förvånad.

– Jag har tittat på den där sidan. Jag tror de hade samlat ihop 180 namn. Vi har 300 000 medlemmar, så stödet för Industriavtalet är starkt. De verkar inte få med så speciellt många på sin idé.

Idén han syftar på kommer från bland andra Karlstadbon, verkstadsarbetaren och Kommunistiska partiet-medlemmen Andreas Köhler. Han vill avveckla Industriavtalet, eftersom det håller nere fackens lönekrav. Det är en verklighetsbeskrivning som Veli-Pekka Säikkälä vänder sig starkt emot.

– Vi har haft en modell som levererat reallöneökningar alla år förutom 2011 och nu 2022. Det vore verkligen att skjuta sig i foten att lämna en framgångsrik modell som sett till att vi fått över 60 procent reallöneökningar de senaste 25 åren, säger han och fortsätter:

– De 20 åren innan dess var det noll och ingenting, och jobben höll på att försvinna från Sverige, vi tappade hela tiden industrijobb till andra länder. Nu ökar vi till och med marknadsandelar, samtidigt som vi kunnat få reallöneökningar. Jag är övertygad om att det vore oerhört dumt, och inte till gagn för våra medlemmar, att lämna den här modellen. Tvärtom, man får inse att något enstaka år kan det bli så att man inte får reallöneökningar.

Han betonar att inflationen måste ned, eftersom den drabbar de människor som har minst marginaler. Men han är också tydlig med att inflationsbekämpning inte är fackens uppgift.

– Det är Riksbankens uppgift. De har räntevapnet som de kan använda sig av. Det ska de ta ansvar för, så ska vi ta ansvar för lönebildningen. Skulle det vara så att förtroendet för att Riksbanken kommer komma ned till inflationsmålet försvinner, då måste vi fundera och förmodligen byta taktik. Men där är vi inte nu. Långsiktigt finns det ett förtroende för att Riksbanken kommer komma ned till tvåprocentsmålet.

– Men det är klart, skulle vi inte längre ha förtroende för att Riksbanken kommer fixa det här, då har vi ett helt annat läge.

Samtidigt har LO-ekonomerna kritiserat Riksbanken för att den använder just ”räntevapnet”, alltså höjer styrräntan. Hur går det ihop?

– LO-ekonomerna tycker att Riksbanken tar i för mycket. Det som händer när man höjer räntan är att man dämpar ekonomin, och de är rädda för att man dämpar ekonomin för mycket. Och skulle vi då kräva ännu högre löneökningar så skulle Riksbanken vara ännu mer aggressiv i sin räntepolitik. De nuvarande räntehöjningarna är betydligt lägre jämfört med vad vi skulle kunna få se om vi kräver full kompensation för inflationen.

– Men det är riktigt att LO är kritiskt och tycker att Riksbanken har tagit i för mycket.

Veli-Pekka Säikkälä säger att inflationsmålet är betydligt viktigare för fackförbunden än för arbetsgivarna. Anledningen är att man utan det målet riskerar en inflationsspiral.

– Förr i tiden, innan Industriavtalet, fanns det inget inflationsmål. Då visste vi aldrig vad inflationen skulle bli. Man fick gissa sig till det. Det innebar att vi fick den här lönespiralen, som gjorde att från 70-talet till början av 90-talet ökade reallönerna nästan ingenting och industrin flyttade ut. Vi höll på att tappa våra jobb. För att rädda upp det fick politikerna göra devalveringar av valutan, som gjorde oss ännu fattigare. Det var bara förlora, förlora.

Förra veckan slöt IF Metalls tyska systerförbund IG Metall ett kollektivavtal som innehåller högre procentsiffror än de svenska fackens utgångsbud. Det antas bli normbildande för andra delar av den tyska arbetsmarknaden. Men Veli-Pekka Säikkälä säger att avtalet inte är jämförbart med den svenska situationen.

– De har träffat ett avtal som innebär att man höjer lägstalönerna om nio månader. Avtalet gäller från 1 okt, och i juni nästa år ska de höja lägstalönerna med 5,3 procent. Året därefter med 3,3 procent, säger han och fortsätter:

– Jag är ganska säker på att våra medlemmar inte skulle vara glada om vi i vår träffar ett avtal som gör att man höjer lägstalönerna 1 januari 2024.

De svenska fackens utgångsbud – 4,4 procents höjning i april – gäller lönenivån på hela arbetsplatsen. De svenska facken kräver också en särskild låglönesatsning som, om den går igenom, i praktiken innebär en högre ökning än 4,4 procent för de med lägst löner.

Oaktat Riksbankens agerande och jämförelserna med andra länder – detta är ett märkligt läge för er, där ni sannolikt ska kommunicera till medlemmar att det blir reallönesänkningar. Finns det någon strategi för hur ni ska göra det utan att tappa medlemmar?

– Jag tror inte att vi tappar medlemmar. Och jag tycker inte vi ska prata så heller, för då blir det ett självspelande piano, ungefär som när Alliansregeringen höjde a-kasseavgifterna 2006. Man sade att det skulle göra att man tappar medlemmar, och då blir det legitimt att hoppa ur, på något vis. Om man är rädd om organisationen pratar man inte på det sättet.

– Men visst, vi har varit ute på våra avtalskonferenser sedan i våras och pratat om den här modellen för lönebildning som vi har. Sedan är det skrämmande att vi inte vet hur elpriser och annat utvecklas, och det här kriget som pågår i Ukraina spär ju på det. Jag har all förståelse för att man tänker att man skulle få kompensation. Men å andra sidan måste vi orka tänka mer långsiktigt, för vi vill ur det här, in i normala gängor och se till att folk får reallöneökningar. Ibland är den snabbaste lösningen inte den bästa lösningen.