Okategoriserade 24 augusti, 2011

Michael Winterbottom leker och jazzar

Malin Krutmeijer summerar en aktuell och populär regissör vars tv-serie nu går upp på bio.

Brittiska tidningar uttryckte skepsis mot regissören Michael Winterbottoms projekt att klippa ner tv-serien The trip till en nätt spelfilm för internationell biodistribution. En film där två medelålders brittiska skådisar åker runt på landsbygden, äter på lyxkrogar och gör maniska imitationer av andra skådespelare – ingen kommer att fatta någonting.

Men filmen
har fått fin kritik, och ska man tro min bekantskapskrets är det redan dags att utfärda kultvarning. Och ja, det är väldigt roligt att se Steve Coogan och Rob Brydon – eller ”Steve Coogan” och ”Rob Brydon” kanske man ska kalla dem, de spelar sig själva i en fiktiv berättelse – babbla sönder den ena utsökta måltiden efter den andra.
Grundstoryn är att Steve Coogan har fått i uppdrag av tidningen The Observer att recensera flotta restauranger i norra England. När flickvännen lämnar honom i sticket, och drar till USA för att förverkliga sin karriär, får gamle kompisen Rob rycka in som ressällskap.
Denne har de senaste åren gjort sig en karriär på att sitta i tv- och radiopaneler och härma folk, och drar omedelbart igång ett Bondfilmsbonanza som leder vidare till halva skådespelareliten. När han kommer till Michael Caine plockar Coogan, som är lite mer framgångsrik och har kämpat för en överseende attityd till vännens excesser, upp handsken. Mitt i femrättersmiddagen blir det fajt om vem som  bäst kan gestalta Caines förändring genom åren. Det är storartad komik.
Sådär går det på. Det säger något om filmen att de bästa scenerna utspelar sig i Coogans landrover mellan vattenhålen. Här finns ingen dramatisk utveckling, bara två taggigt tjabbande kompisar, som ömsom hakar i, ömsom ramlar av jargongen. Och ändå ligger deras öden i livet som en stor, snårig skog och lurar i bakgrunden.

The trip har jämförts med amerikanska Sideways, Alexander Paynes stora succé från 1994, där Paul Giamatti och Thomas Haden Church rumlade runt i Kaliforniens vindistrikt, den ene för att ragga, den andre för att prova vin. Båda är ju komedier, roadmovies och  har medelålders män i huvudrollen. Men Sideways är full av händelser och sätter huvudpersonernas utveckling i fokus – The trip slutar som den började. Brydon återvänder gladeligen till sitt familjeliv, Coogan konfronterar ensamheten i sin lägenhet. Antagligen kan det dröja innan de ses igen.
Ska man fördjupa sig i vad Winterbottoms film egentligen skildrar, så är det kanske själva leken och jazzandet som vi människor håller på med. Ibland för att undvika en alltför seriös kontakt, ibland för att det är så vi vill närma oss varann, ibland bara för skojs skull. Att filmen är så fängslande och underhållande beror på att Coogan och Brydon lyckas fylla imiterandet och småbråkandet med så många nyanser, samtidigt som det hela tiden är gnistrande komedi.

En annan aspekt som drar in åskådaren är laborerandet med ”verkligheten” genom flera fiktiva plan. Rob Brydon och Steve Coogan spelar (precis som i Winterbottoms mindre lyckade A cock and bull story från 2005, för övrigt) ”sig själva”, såsom de kanske skulle ha agerat om berättelsen hade varit ”på riktigt”.
Just den här sortens glidningar är typiska för Michael Winterbottom, som annars är en bred, produktiv regissör vars genrebyten är regel snarare än undantag. I 24 hour party people (2005) berättade han den sanna historien om Manchesters legendariska musikscen från sent 1970- till mitten av 90-talet. Här spelar Steve Coogan skivbolagscefen Tony Wilson, och han adresserar filmen igenom kameran direkt, som en sorts guide till det förflutna, samtidigt som han agerar i de skildrade händelseförloppen.
Den här sortens kontraktsbrytande gentemot publiken – vi förhindras att leva oss in såsom vi är vana – är riskabelt. Det kan ge filmer som är cerebrala, kalla och faktiskt tråkiga, och några av Winterbottoms filmer är just det.

Som sämst är han dock när han regisserar klassisk fiktion, utan problematiserande diskussioner. Förra årets The killer inside me är ett meningslöst, halvhjärtat försök till något slags noir-västern, och science fiction-filmen Code 46 (2003) ett tandlöst triangeldrama.
Som kontrast är han som allra bäst, när verkligheten brinner under en hinna av fiktion. The road to Guantánamo (2006), till exempel, dramatiserar den sanna historien om tre unga britter, som tillfångatas under en resa i Pakistan och hålls fängslade i Guantánomofängelset i två år. De släpptes sedan utan åtal. Filmen är en klaustrofobisk inifrånberättelse, gjord i dokumentärform.
Detsamma kan sägas om In this world från 2002, som är Winterbottoms verkliga mästerverk. Här får vi följa två unga afghanska pojkar, som beslutar sig för att lämna flyktinglägret i norra Pakistan där de vuxit upp, och försöka skapa bättre liv i London. Filmen är inspelad på plats, med amatörer i alla roller, somliga i sina verkliga yrkesroller.

Det är en resa av odysseiska mått, med bil genom Pakistan, Iran och Turkiet, med båt till Italien och vidare ända fram. Pojkarna möter många bra och några dåliga människor, men framför allt visar Winterbottom att det är så här det går ofta till när människor emigrerar. Det är rutin, med livet som insats. Filmen håller de två pojkarnas perspektiv hela vägen, och fram träder en ny sorts hjältar.

Kultur 14 februari, 2026

En vemodig medelklassmans klagan

Wimans pappabok utspelar sig i backen i en tid när snö inte var en bristvara. Foto: Kajsa Göransson.

Björn Wiman vill skriva intimt om sin papparelation och samtidigt trycka in både den försvinnande snön och det folkhem som flytt. Det blir mer nostalgi än en angelägen skildring av ett barn som längtar efter att bli sett.

Om jag en dag får barn ska jag avråda dem från att bli författare. Inte för att det är en enkel biljett till fattigdom, utan eftersom jag gärna slipper se mina brister förevigas i en bok.

Författare verkar nämligen inte kunna låta bli att göra upp med sina föräldrar – i synnerhet den förälder som drabbats av den tveksamma välsignelsen att ha en y-kromosom, och därmed brukar kallas ”pappa”. Bara i höstas kom ett helt fång pappaböcker, där Jesper Högströms Smultronstället fick särskild uppmärksamhet. Och nu har även Björn Wiman, kulturchef på DN, hakat på trenden. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 14 februari, 2026

Agri Ismaïl: Kulturens mening är inte att göra oss snygga

Kulturen går inte att  använda till något annat än sig själv, vad än Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan, menar Agri Ismail. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

För många år sedan gick jag på en anställningsintervju på en av Londons största juristfirmor. I det minimalistiska väntrummet fanns ett enormt konstverk av Damien Hirst, och jag blickade nervöst runt bland de välkammade unga männen och kvinnorna som redan satt och väntade. En av oss i detta rum skulle få det utannonserade jobbet, troligtvis en av Etonklonerna i skräddarsydda kostymer och brogues från någon av Northamptons kända skomakare.

Det är inte för empatins, källkritikens eller karismans skull man bör vara en konstnärligt intresserad människa, utan för att det ändå finns andra värden än bara pengar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 13 februari, 2026

Rödgrönt raseri mot KD:s möten med Palantir: ”Oerhört allvarligt”

Alice Teodorescu Måwe och Palantirs grundare Peter Thiel. Foto: Rebecca Blackwell/AP, Caisa Rasmussen/TT, Shakh Aivazov/AP.

Alice Teodorescu Måwe mötte det kontroversiella övervakningsbolaget Palantir två gånger i januari. Men när Flamman frågar vad mötena handlade om tar det stopp. ”Väljarna har rätt att veta vems ärenden hon driver”, säger socialdemokraten Evin Incir.

Under januari deltog KD-toppen Alice Teodorescu Måwe i två möten med amerikanska Palantir Technologies. Först träffade hon bolagets Sverigechef Anders Fridén i London, och två veckor senare mötte hon bolaget ännu en gång i Stockholm. 

Palantir har beskrivits som en övervakningsplattform, som gör det möjligt för polismyndigheter och militärledningar att mata in stora mängder data – ofta sekretessklassad – som sedan kan användas för att spåra människor utifrån allt från mejladresser till ögonfärg.

Hanna Gedin, (bilden) EU-politiker för Vänsterpartiet, är kritisk mot mötena:

– Palantir tjänar pengar på folkmordet i Gaza och Iceräderna i USA. Det är inte ett företag som jag vill ska operera i EU-länderna. 

Hon får medhåll av Alice Bah Kuhnke (bilden) från Miljöpartiet.

”Det är anmärkningsvärt omdömeslöst att tacka ja till möten med ett så oerhört kritiserat amerikanskt företag”, skriver hon i ett mejl till Flamman. 

Palantir grundades av den radikalkonservativa Peter Thiel, som i dag är ordförande i bolagsstyrelsen. Det operativa ansvaret ligger hos vd:n och medgrundaren Alex Karp, men Thiel besitter fortfarande en strategisk kontroll över bolaget. Bolaget anses stå nära Trumpregeringen, och används bland annat av migrationspolisen Ice. Karp donerade en miljon dollar till Trumps installation i januari 2025.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 februari, 2026

Édouard Louis ilska har blivit slentrian

Kollapsen handlar om den såriga relationen till författarens bror. Men ilska mot familjemedlemmar räcker inte till hur många romaner som helst. Foto: Jean Francois Robert/Modds.

I ”Kollapsen” är det Édouard Louis brors tur att kastas under bussen. Föga överraskande beskrivs han som en ond och våldsam jävel. Ändå känner författaren ingenting, och inte Flammans kritiker heller.

Édouard Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) var en rasande uppgörelse med familjen och uppväxten under trasproletära förhållanden i norra Frankrike. Som många andra blev jag golvad av den. Kombinationen av råhet och ilska med en mer distanserad sociologisk blick framstod som på samma gång äkta som politiskt gångbar. Louis var bara 22 år när boken publicerades, och vi var många som tänkte att det här är en författare att hålla ögonen på.

De flesta av hans böcker har riktat sig mot en specifik familjemedlem. Så även den nya Kollapsen som handlar om hans storebrors för tidiga död. Men även i de böcker som främst handlat om Louis själv, har familjen varit närvarande. Våldets historia – som är hans andra bok – kretsar kring en våldtäkt han blir utsatt för och består av en dialog med hans syster om det som skett. Den följdes senast upp av vad jag menar är hans bästa bok, Vem dödade min far?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 februari, 2026

Vinn ungdomarna, vinn valet!

Det politiska intresset hos unga lever. Foto: Maja Suslin/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Just nu märks ett uppvaknande för samhällsfrågor bland ungdomar, men på ett annat sätt än tidigare. Det mest kända exemplet är Auroramålet, där en grupp unga stämt staten för alltför otillräckliga klimatåtgärder. De traditionella partierna och deras ungdomsförbund har svårt att locka nya medlemmar, men det betyder inte att engagemanget minskar, bara att det sker i andra forum. Sociala medier kommer att ha stor betydelse i den kommande valrörelsen.

Att nå de unga väljarna är grundläggande för ett parti som månar om sin tillväxt

Jag är övertygad om att de partier som bäst lyckas mobilisera de unga väljarna också är de som kommer att gå fram starkast i valet. Likaså att vänstern sitter med flera trumf på hand när det gäller att vinna unga väljare. Men man måste spela sina kort rätt. Annars blir det enkelt för högern att vinna både de ungas sympatier och valet i sin helhet.

Följande områden tror jag är av stort intresse för unga väljare och bör därför beredas plats i valdebatten.

Bostäder. Bygg billiga bostäder på pendelavstånd till större städer, men även på andra ställen där det behövs med hjälp av statliga subventioner. Inrätta förmånliga bolån för unga vuxna.

Skolan. Ge alla ungdomar bättre möjligheter att klara av skolan. Tillsätt mer resurser och öka elevinflytandet. Men gå inte i fällan genom att bara öka kunskapskraven och mängden prov.

Ungdomsjobb. Inför betalda ungdomsjobb i hela landet i anslutning till studierna. Jobben ska ha som syfte att ge ungdomarna kunskap om och erfarenhet av arbetslivet, och att stärka deras självförtroende genom tillit och att tilldela ansvar.

Miljö och klimat. Verka för en grön omställning med hjälp av modern teknik. Underlätta utbyggnaden av solkraft och vindkraft. Inför gratis kollektivtrafik för barn och unga i hela landet. Subventionera ungas tågresande kraftigt.

De här reformförslagen kostar mycket, men är välinvesterade pengar i jämförelse med Tidöhögerns linje om fler fängelser och hårdare tag, skattepengar till vinstdrivande välfärdsföretag och utvisningar av skötsamma, välintegrerade utlandsfödda.

Nämnda reformer skulle även leda till stora samhällsvinster och besparingar. En förbättrad folkhälsa, minskad kriminalitet och skadegörelse samt ett bredare och starkare folkligt samhällsengagemang. En höjd sysselsättningsgrad inom byggsektorn där arbetslösheten är skyhög. Tätare bemanning inom skolan, vilket avlastar en hårt pressad lärarkår. Fler arbeten inom utveckling av grön energi.

Läs mer

Satsningarna skulle tryggas ekonomiskt genom återinförande av förmögenhetsskatten samtidigt som vi börjar jämna ut de rekordstora ekonomiska klyftorna.

Att nå de unga väljarna är grundläggande för ett parti som månar om sin tillväxt, och säkrar väljare på längre sikt. Därför är det hög tid att föra ut dessa frågor i valrörelsen och bevisa för väljarna att en progressiv vänsterpolitik inte bara är fullt möjlig, utan också betydligt mer önskvärd och human än en repressiv och orättvis högerpolitik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 12 februari, 2026

Kan Norges två socialistpartier enas mot miljardärerna?

Norska stortinget byggt i Lego. Foto: Petter Evertsen.

Norge har två vänsterpartier i parlamentet, samtidigt som unga väljare driver högerut och miljardärerna kraftsamlar. Är landets socialister splittrade i onödan – eller kan mångfalden leda dem till seger? Flamman reser till Oslo för att förstå varför två inte kan bli en.

– Han stod vid vår valstuga och rageade.

Marian Hussein, vice partiledare för Sosialistisk venstreparti, pekar ut mot Eidsvolls plass där snön yr i vinden. Stora salen är byggd med fönster mot torget så att protester där utifrån kan höras in. Över slottet en bit bort vajar den norska kungaflaggan mot en gråmulen himmel. Kungen är i stan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 11 februari, 2026

Ungersk oppositionsledare hotas med sexfilm: ”Ger inte efter”

Péter Magyar är tidigare medlem i Ungerns regeringsparti Fidesz, men är i dag Orbáns främsta utmanare om makten.

Partiledaren för Ungerns största oppositionsparti, Tisza, skriver på X att Orbán-anhängare hotar att läcka en sexfilm på honom under tisdagen. De har utpressat och hotat med videoinspelningar och förtal under lång tid, skriver han.

– Ja, jag är en 45-årig man, och jag är van vid att ha sex, skriver den ungerska oppositionsledaren Péter Magyar på X.

I inlägget hävdar Magyar, som leder det ungerska oppositionspartiet Tisza, att anhängare av Viktor Orbán under tisdagen kommer offentliggöra en sexfilm på honom och hans tidigare flickvän. Videon är enligt Magyar inspelad med hemlig utrustning, möjligen förfalskad, och har under dagen skickats som länk till flera reportrar, skriver han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 februari, 2026

Paulina Sokolow: Att skratta med nazister gör inte judar tryggare

Anna Nachmans kontakter med högerextrema är inget att skratta åt. Foto: Wikimedia (montage).

Som begravningsansvarig i Judiska församlingen har Fokusskribenten Anna Nachman ett ansvar att vara inkännande mot alla sorters judar. I stället reserverar hon sin förståelse för nazister och antisemiter.

– Varför låter sig judiska män omskäras?

– Judiska tjejer tar inte i något som inte har minst 20 procent avdrag. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

18-åring döms för att ha kallat trafikinspektör rasist

18-årige ”Adam” ilsknade till när han kuggade uppkörningen – och hamnade i rätten. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När Adam, 18, missade sin uppkörning kallade han förarprövaren rasist. ”Grovt nedsättande”, menar domstolen, som dömer honom för förolämpning mot tjänsteman.

Att kalla en tjänsteman rasist kan numera vara olagligt, enligt en ny dom från Kristianstads tingsrätt. Där dömdes 18-årige ”Adam” nyligen för hot och förolämpning mot tjänsteman. Enligt domen kallade han en förarprövare för rasist och hotade honom dessutom med våld.

Det var i augusti förra året som ”Adam” körde upp tillsammans med den 34-årige trafikinspektören. Försöket att ta körkort var hans tredje i ordningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

LO vill avskaffa 40-timmarsveckan: ”Ska tillhöra historien”

LO:s ordförande Johan Lindholm och avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä på pressträffen i LO-borgen. Foto: Lars Schröder/TT.

Arbetstiden ska sänkas, meddelade LO förra veckan. Dit ska man nå genom förhandlingar med näringslivet, som dock säger tvärt nej. Nu vill Vänsterpartiet öppna för lagstiftning om förhandlingarna kraschar.

– 40-timmarsveckan ska tillhöra historien, säger LO:s ordförande Johan Lindholm vid pressträffen i fackorganisationens ”borg” vid Norra Bantorget i Stockholm.

Där lägger han tillsammans med fem andra fackliga företrädare fram den strategi som ska leda fram till en kortare arbetsvecka. I presentationen pekar man på bland annat grannländerna Danmark och Norge som lagstadgat om 37 respektive 37,5 timmars arbetsvecka.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)