Brittiska tidningar uttryckte skepsis mot regissören Michael Winterbottoms projekt att klippa ner tv-serien The trip till en nätt spelfilm för internationell biodistribution. En film där två medelålders brittiska skådisar åker runt på landsbygden, äter på lyxkrogar och gör maniska imitationer av andra skådespelare – ingen kommer att fatta någonting.
Men filmen har fått fin kritik, och ska man tro min bekantskapskrets är det redan dags att utfärda kultvarning. Och ja, det är väldigt roligt att se Steve Coogan och Rob Brydon – eller ”Steve Coogan” och ”Rob Brydon” kanske man ska kalla dem, de spelar sig själva i en fiktiv berättelse – babbla sönder den ena utsökta måltiden efter den andra.
Grundstoryn är att Steve Coogan har fått i uppdrag av tidningen The Observer att recensera flotta restauranger i norra England. När flickvännen lämnar honom i sticket, och drar till USA för att förverkliga sin karriär, får gamle kompisen Rob rycka in som ressällskap.
Denne har de senaste åren gjort sig en karriär på att sitta i tv- och radiopaneler och härma folk, och drar omedelbart igång ett Bondfilmsbonanza som leder vidare till halva skådespelareliten. När han kommer till Michael Caine plockar Coogan, som är lite mer framgångsrik och har kämpat för en överseende attityd till vännens excesser, upp handsken. Mitt i femrättersmiddagen blir det fajt om vem som bäst kan gestalta Caines förändring genom åren. Det är storartad komik.
Sådär går det på. Det säger något om filmen att de bästa scenerna utspelar sig i Coogans landrover mellan vattenhålen. Här finns ingen dramatisk utveckling, bara två taggigt tjabbande kompisar, som ömsom hakar i, ömsom ramlar av jargongen. Och ändå ligger deras öden i livet som en stor, snårig skog och lurar i bakgrunden.
The trip har jämförts med amerikanska Sideways, Alexander Paynes stora succé från 1994, där Paul Giamatti och Thomas Haden Church rumlade runt i Kaliforniens vindistrikt, den ene för att ragga, den andre för att prova vin. Båda är ju komedier, roadmovies och har medelålders män i huvudrollen. Men Sideways är full av händelser och sätter huvudpersonernas utveckling i fokus – The trip slutar som den började. Brydon återvänder gladeligen till sitt familjeliv, Coogan konfronterar ensamheten i sin lägenhet. Antagligen kan det dröja innan de ses igen.
Ska man fördjupa sig i vad Winterbottoms film egentligen skildrar, så är det kanske själva leken och jazzandet som vi människor håller på med. Ibland för att undvika en alltför seriös kontakt, ibland för att det är så vi vill närma oss varann, ibland bara för skojs skull. Att filmen är så fängslande och underhållande beror på att Coogan och Brydon lyckas fylla imiterandet och småbråkandet med så många nyanser, samtidigt som det hela tiden är gnistrande komedi.
En annan aspekt som drar in åskådaren är laborerandet med ”verkligheten” genom flera fiktiva plan. Rob Brydon och Steve Coogan spelar (precis som i Winterbottoms mindre lyckade A cock and bull story från 2005, för övrigt) ”sig själva”, såsom de kanske skulle ha agerat om berättelsen hade varit ”på riktigt”.
Just den här sortens glidningar är typiska för Michael Winterbottom, som annars är en bred, produktiv regissör vars genrebyten är regel snarare än undantag. I 24 hour party people (2005) berättade han den sanna historien om Manchesters legendariska musikscen från sent 1970- till mitten av 90-talet. Här spelar Steve Coogan skivbolagscefen Tony Wilson, och han adresserar filmen igenom kameran direkt, som en sorts guide till det förflutna, samtidigt som han agerar i de skildrade händelseförloppen.
Den här sortens kontraktsbrytande gentemot publiken – vi förhindras att leva oss in såsom vi är vana – är riskabelt. Det kan ge filmer som är cerebrala, kalla och faktiskt tråkiga, och några av Winterbottoms filmer är just det.
Som sämst är han dock när han regisserar klassisk fiktion, utan problematiserande diskussioner. Förra årets The killer inside me är ett meningslöst, halvhjärtat försök till något slags noir-västern, och science fiction-filmen Code 46 (2003) ett tandlöst triangeldrama.
Som kontrast är han som allra bäst, när verkligheten brinner under en hinna av fiktion. The road to Guantánamo (2006), till exempel, dramatiserar den sanna historien om tre unga britter, som tillfångatas under en resa i Pakistan och hålls fängslade i Guantánomofängelset i två år. De släpptes sedan utan åtal. Filmen är en klaustrofobisk inifrånberättelse, gjord i dokumentärform.
Detsamma kan sägas om In this world från 2002, som är Winterbottoms verkliga mästerverk. Här får vi följa två unga afghanska pojkar, som beslutar sig för att lämna flyktinglägret i norra Pakistan där de vuxit upp, och försöka skapa bättre liv i London. Filmen är inspelad på plats, med amatörer i alla roller, somliga i sina verkliga yrkesroller.
Det är en resa av odysseiska mått, med bil genom Pakistan, Iran och Turkiet, med båt till Italien och vidare ända fram. Pojkarna möter många bra och några dåliga människor, men framför allt visar Winterbottom att det är så här det går ofta till när människor emigrerar. Det är rutin, med livet som insats. Filmen håller de två pojkarnas perspektiv hela vägen, och fram träder en ny sorts hjältar.
