Okategoriserade 24 augusti, 2011

Michael Winterbottom leker och jazzar

Malin Krutmeijer summerar en aktuell och populär regissör vars tv-serie nu går upp på bio.

Brittiska tidningar uttryckte skepsis mot regissören Michael Winterbottoms projekt att klippa ner tv-serien The trip till en nätt spelfilm för internationell biodistribution. En film där två medelålders brittiska skådisar åker runt på landsbygden, äter på lyxkrogar och gör maniska imitationer av andra skådespelare – ingen kommer att fatta någonting.

Men filmen
har fått fin kritik, och ska man tro min bekantskapskrets är det redan dags att utfärda kultvarning. Och ja, det är väldigt roligt att se Steve Coogan och Rob Brydon – eller ”Steve Coogan” och ”Rob Brydon” kanske man ska kalla dem, de spelar sig själva i en fiktiv berättelse – babbla sönder den ena utsökta måltiden efter den andra.
Grundstoryn är att Steve Coogan har fått i uppdrag av tidningen The Observer att recensera flotta restauranger i norra England. När flickvännen lämnar honom i sticket, och drar till USA för att förverkliga sin karriär, får gamle kompisen Rob rycka in som ressällskap.
Denne har de senaste åren gjort sig en karriär på att sitta i tv- och radiopaneler och härma folk, och drar omedelbart igång ett Bondfilmsbonanza som leder vidare till halva skådespelareliten. När han kommer till Michael Caine plockar Coogan, som är lite mer framgångsrik och har kämpat för en överseende attityd till vännens excesser, upp handsken. Mitt i femrättersmiddagen blir det fajt om vem som  bäst kan gestalta Caines förändring genom åren. Det är storartad komik.
Sådär går det på. Det säger något om filmen att de bästa scenerna utspelar sig i Coogans landrover mellan vattenhålen. Här finns ingen dramatisk utveckling, bara två taggigt tjabbande kompisar, som ömsom hakar i, ömsom ramlar av jargongen. Och ändå ligger deras öden i livet som en stor, snårig skog och lurar i bakgrunden.

The trip har jämförts med amerikanska Sideways, Alexander Paynes stora succé från 1994, där Paul Giamatti och Thomas Haden Church rumlade runt i Kaliforniens vindistrikt, den ene för att ragga, den andre för att prova vin. Båda är ju komedier, roadmovies och  har medelålders män i huvudrollen. Men Sideways är full av händelser och sätter huvudpersonernas utveckling i fokus – The trip slutar som den började. Brydon återvänder gladeligen till sitt familjeliv, Coogan konfronterar ensamheten i sin lägenhet. Antagligen kan det dröja innan de ses igen.
Ska man fördjupa sig i vad Winterbottoms film egentligen skildrar, så är det kanske själva leken och jazzandet som vi människor håller på med. Ibland för att undvika en alltför seriös kontakt, ibland för att det är så vi vill närma oss varann, ibland bara för skojs skull. Att filmen är så fängslande och underhållande beror på att Coogan och Brydon lyckas fylla imiterandet och småbråkandet med så många nyanser, samtidigt som det hela tiden är gnistrande komedi.

En annan aspekt som drar in åskådaren är laborerandet med ”verkligheten” genom flera fiktiva plan. Rob Brydon och Steve Coogan spelar (precis som i Winterbottoms mindre lyckade A cock and bull story från 2005, för övrigt) ”sig själva”, såsom de kanske skulle ha agerat om berättelsen hade varit ”på riktigt”.
Just den här sortens glidningar är typiska för Michael Winterbottom, som annars är en bred, produktiv regissör vars genrebyten är regel snarare än undantag. I 24 hour party people (2005) berättade han den sanna historien om Manchesters legendariska musikscen från sent 1970- till mitten av 90-talet. Här spelar Steve Coogan skivbolagscefen Tony Wilson, och han adresserar filmen igenom kameran direkt, som en sorts guide till det förflutna, samtidigt som han agerar i de skildrade händelseförloppen.
Den här sortens kontraktsbrytande gentemot publiken – vi förhindras att leva oss in såsom vi är vana – är riskabelt. Det kan ge filmer som är cerebrala, kalla och faktiskt tråkiga, och några av Winterbottoms filmer är just det.

Som sämst är han dock när han regisserar klassisk fiktion, utan problematiserande diskussioner. Förra årets The killer inside me är ett meningslöst, halvhjärtat försök till något slags noir-västern, och science fiction-filmen Code 46 (2003) ett tandlöst triangeldrama.
Som kontrast är han som allra bäst, när verkligheten brinner under en hinna av fiktion. The road to Guantánamo (2006), till exempel, dramatiserar den sanna historien om tre unga britter, som tillfångatas under en resa i Pakistan och hålls fängslade i Guantánomofängelset i två år. De släpptes sedan utan åtal. Filmen är en klaustrofobisk inifrånberättelse, gjord i dokumentärform.
Detsamma kan sägas om In this world från 2002, som är Winterbottoms verkliga mästerverk. Här får vi följa två unga afghanska pojkar, som beslutar sig för att lämna flyktinglägret i norra Pakistan där de vuxit upp, och försöka skapa bättre liv i London. Filmen är inspelad på plats, med amatörer i alla roller, somliga i sina verkliga yrkesroller.

Det är en resa av odysseiska mått, med bil genom Pakistan, Iran och Turkiet, med båt till Italien och vidare ända fram. Pojkarna möter många bra och några dåliga människor, men framför allt visar Winterbottom att det är så här det går ofta till när människor emigrerar. Det är rutin, med livet som insats. Filmen håller de två pojkarnas perspektiv hela vägen, och fram träder en ny sorts hjältar.

Inrikes/Nyheter 01 februari, 2026

Epsteins medhjälpare skriven hos Mexikos ambassadör

Foto: USA:s justitiedepartement / Wikipedia Commons.

70-åringen gav Jeffrey Epstein tillgång till mängder av unga kvinnor – och tjänade stora pengar. Sedan fyra år tillbaka står han skriven som boende på den mexikanska ambassadörens residens i Djursholm.

I går var Flamman först med att rapportera om Epsteins långvariga svenska medhjälpare – en man i 70-årsåldern som står skriven på en exklusiv fastighet i Djursholm. 

Nu kan Flamman avslöja att fastigheten ägs av den mexikanska ambassaden i Sverige. Villa Iltakallio, som den anrika byggnaden kallas, är residens för landets ambassadör Alejandro Alday González med familj. Bland husets tidigare invånare märks den nationalromantiska poeten Verner von Heidenstam.

Enligt folkbokföringen ska även Epsteins medhjälpare ha flyttat dit för fyra år sedan, och har sedan dess stått skriven på adressen som en av fyra boende.

I ett inlägg på Linkedin under söndagskvällen skriver ambassaden att den inte har någon koppling till mannen, samt att ambassadören och hans familj ”inte under någon tidpunkt haft kännedom om individen i fråga”. De skriver också att en man med samma namn tidigare varit anställd som kock på residenset, men att anställningen avslutades i november 2022.

Den 70-åriga mannen förekommer tusentals gånger i de handlingar som i fredags offentliggjordes av det amerikanska justitiedepartementet. I en handling som tycks komma från en polisutredning nämns svensken som ”påstådd rekryterare”. 

Genom handlingarna har Flamman kunnat fastslå att mannen under ett tiotal år tog emot hundratusentals kronor från den amerikanska miljardären. Bara mellan 2017 och 2018 tog 70-åringen emot runt 350 000 kronor från Epstein. Pengarna har förts över till såväl ett svenskt bankkonto som konton i Dubai och Thailand. 

Samtidigt förmedlade svensken unga kvinnor till Jeffrey Epstein via sina kontakter på modellagenturer runt om i världen. I mejlen skickade han bilder på lättklädda unga kvinnor som Epstein fick utvärdera. Godkändes de av miljardären såg den svenska medhjälparen till att arrangera ett möte.

Kontakterna tycks inte ha påverkats av att Jeffrey Epsteins brott blivit allmänt kända. Han hade tät kontakt med bland annat den franske modellagenten Jean-Luc Brunel, som var en del av Epsteins innersta krets och själv hittades död i sin cell efter att ha åtalats för sexbrott. Brunel ska ha introducerat honom och Epstein för varandra.

Den sista kontakten mellan 70-åringen och Epstein två ägde rum bara två dagar innan Epstein arresterades i juli 2019. Bara veckor senare hittades Epstein död i sin cell. 

I de tre miljoner handlingar som offentliggjordes av det amerikanska justitiedepartementet förekommer det mejl där 70-åringen refererar till Mexiko. Sommaren 2016 skriver han till Epstein och frågar om han vill chatta med ”mexikanska framtida modeller”.

Innan den 70-årige mannen skrev sig på den mexikanska ambassadens fastighet har han varit skriven som inneboende på en mängd adresser i Enskede i södra Stockholm. Samtidigt har han tillbringat stora delar av sin tid i utlandet, bland annat i Bulgarien och Spanien. 2015 beslutade Skatteverket att avregistrera honom från folkbokföringen med anledning av att han saknade känd hemvist, något som mannen utan framgång försökte överklaga.

I oktober 2021 registrerades han i stället som boende i den mexikanska ambassadörens hem.

I Sverige är det brottsligt att skriva sig på en adress där man inte bor. Däremot sker ingen automatisk prövning när en person anger en ny adress, och det behöver heller inte godkännas av fastighetens ägare.

Alejandro Alday González utsågs till Mexikos ambassadör i Sverige år 2023. Varken hans eller den tidigare ambassadörens namn förekommer i Epsteindokumenten.

Artikeln har uppdaterats med en kommentar från den mexikanska ambassaden.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 01 februari, 2026

Petter Hellström: Drevet mot Zita är antisemitismens spegelbild

Biografen Zita har av en rad borgerliga debattörer anklagats för antisemitism efter att ha kallat sig en ”apartheidfri zon”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Anklagelserna mot biografen Zita visar att många högerdebattörer inte kan skilja på judar och staten Israel. Resultatet är en förvirrad debatt som i praktiken förstärker antisemitismen.

Jag brukade tänka att de ständiga anklagelserna om antisemitism var ett uttryck för försåtlig retorik. Ett sätt att misstänkliggöra Israelkritik genom att klistra på den starkast möjliga etiketten. Men jag börjar tro att många debattörer på högerkanten faktiskt inte förstår skillnaden mellan judar och staten Israel. Att de på allvar tror att de bekämpar antisemitism, även när effekten blir den motsatta.

Senast var det personalen på Stockholmsbiografen Zita som anklagades för att ha infört en ”judefri zon”, efter att de hade hörsammat den palestinska BDS-rörelsens uppmaning att välja bort varor och tjänster som bidrar till israeliska folkrättsbrott. Biografen hann knappt utropa sin ”apartheidfria zon” innan hotbilden blev så allvarlig att de backade ur.

För tydlighetens skull bör det kanske sägas att Zita såklart inte införde en ”judefri zon”. Biografen visar ofta filmer av judiska filmskapare, och inte sällan med en uttalat judisk tematik. När de anslöt sig till BDS-rörelsens initiativ gjorde de också tydligt att de inte tänkte sluta visa israeliska filmer. Det var med andra ord oklart om biografens ställningstagande skulle ha några konsekvenser utöver att rensa kylarna från Coca-Cola.

Anklagelserna var inte desto mindre grova – och förvirrande.

Medan moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner talade om ”antisemitisk propaganda”, menade hans kollega Dennis Wedin att Zita bedrev en ”exkluderande absurd aktivistpolitik” som bidrag till ”en farlig utveckling” under en tid ”när antisemitismen växer”. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gick längre och hävdade att biografens ställningstagande mot apartheid i Israel ”rent konkret” innebar apartheid mot svenska judar, eftersom kampanjen begränsade judars möjligheter att ”röra sig var de ville i samhället”.

Före detta komikern Aron Flam skulle som vanligt vara värst och tapetserade fasaden med hakkors och nazistiska slagord i frakturstil.

Gemensamt för debattörerna som stod bakom drevet var påståendet att Zitas ställningstagande stängde ute judar. Många slängde sig också med tyska fraser för att inskärpa den poängen. Lifvendahl menade att Zita hade blivit en ”Judenfrei” zon, medan Flam använde ordet ”Judenrein”. Budskapet var tydligt: att ta ställning mot israeliska övergrepp är att diskriminera mot judar.

Därmed har man också anslutit sig till antisemitismens idévärld. För om det är antisemitiskt att inte köpa israeliska produkter och tjänster i protest mot den israeliska statens övergrepp, förutsätter man att alla judar bär kollektivt ansvar för den israeliska statens handlingar. Om judar inte kan vistas i en ”apartheidfri zon” bara för att de är judar, reduceras de i praktiken till representanter för den israeliska staten. 

Att hålla en hel folkgrupp ansvarig för vad en stat gör är rasistiskt. Det är rasistiskt att hålla alla judar kollektivt ansvariga för ”den judiska staten” Israels övergrepp. På samma sätt som det är rasistiskt att hålla alla muslimer ansvariga för ”den islamiska republiken” Irans övergrepp.

Att ändå göra det kräver ett konspiratoriskt tänkande. Antingen måste man tro att världens alla judar eller muslimer ingår i en hemlig konspiration. Eller så måste man tro att all kritik som framförs mot de fanatiska makthavarna i Jerusalem och Teheran egentligen handlar om något annat.

Det finns bevisligen fall där kritik av Israel går över i antisemitism. Precis som det finns fall där kritik av jihadister och mullor är riktad mot muslimer i allmänhet.

Men att reflexmässigt tolka varje ställningstagande som uttryck för dold rasism leder in i ett konspiratoriskt universum, där alla motbevis tas som tecken på att man är något på spåren. För den som befinner sig i det universumet kan det faktum att Zita i förra veckan visade Lanzmanns dokumentär ”Shoah” tas som intäkt för att de döljer något.

De konspiratoriska anklagelserna är inte ett försvar mot antisemitismen. De är antisemitismens spegelbild.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Hind Rajabs öde borde inte ha gjorts till thriller

Amer Hlehel, Clara Khoury, Motaz Malhees spelar hjälparbetarna på larmcentralen i Ramallah. Foto: Juan Sarmiento G/Folkets bio.

När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 30 januari, 2026

Aktivisterna som beväpnar Ukrainafronten

På Fria Ukrainas plats kan Gunnar Hökmark och gamla trotskister skaka hand –  åtminstone tills det blir fred. Foto: Liz Fällman.

I källargångar under Kupjansk förs ett utnötningskrig mot ryska drönare och artilleri. I Stockholm förs en annan strid: om vänsterns rätt – och skyldighet – att stödja ett land som slåss för sitt självbestämmande, även med vapen.

44-åriga Vadim Sova skriver till Flamman på Whatsapp, översatt av Google. Han skickar bilder på beväpnade män i trånga, dunkla krypin, dit små strålar dagsljus tränger genom kamouflagenäten.

”Vi bor i källare och andra rum under mark, när vi inte sitter på eldgivningspass. Jag är i stan hela tiden, att förflytta sig är bara möjligt i dåligt väder. Ryska drönare finns överallt i skyn. Artilleri och målsökande bomber skadar konstant våra kanonpositioner, broarna över floden, och själva staden.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 januari, 2026

S vill se poliskontroll av samtlig HVB-personal: ”Marknadsmisslyckande”

Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Socialdemokraterna vill se hårdare bakgrundskontroller för personalen på HVB-hem. Med sig har de även Vårdföretagarna – som dock motsätter sig planerna på att ta över HVB-hem för unga kriminella i offentlig regi.

All personal som arbetar på HVB-hem ska bakgrundskontrolleras av polisen. Det förslaget lägger Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på onsdagen.

– Vi måste rensa ut de kriminella ur den här verksamheten, säger han, och lyfter fram att förslagen redan tagits fram av arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)