Grekland var utåt sett demokratins vagga och ett turistparadis i början av 1960-talet med delikat mat och goda viner. Men bakom fasaden fanns en annan sida.
– Förspelet till militärkuppen den 21 april 1967 var att det rådde ett grymt förtryck. Det fanns legala oppositionspartier som det starka EDA, Allmänna vänstern. Trots att det var lagligt var man försiktig när man köpte deras tidning. Gick man till partiets lokaler kunde man vara säker på att man hade en säkerhetspolis i hälarna som antecknade vem man var och var man bodde. Statlig tjänst var det inte tal om.
Det säger Alexandros Chrissopoulos, 67, från sitt lilla hus utanför Falkenberg. Han är inom vänsterpartiet och framför allt dess Göteborgsdistrikt, en välkänd figur eftersom han 1979-1991 representerade vpk i riksdagen. Han hade kommit till Sverige tre år innan kuppen och börjat arbeta som truckförare på Göran Persson Trä AB i Göteborg. När demokratin krossades i hans hemland fanns det vid den tidpunkten inte så många greker i Sverige, ett par tusen, säger han, och de organiserade sig i den Antidiktatoriska kommittén som samlades regelbundet på Avenyn i centrala Göteborg.

För att bättre förstå det politiska förspelet till militärkuppen 1967 går vi så långt tillbaka som den 28 oktober 1940. Då anfölls Grekland av Mussolinis fascistiska Italien, som slogs tillbaka. Den 6 april 1941 angreps Grekland återigen, denna gång av Nazityskland. Mot dem bildade grekerna i juni 1941 EAM, Greklands Nationella Befrielsefront på initiativ av Greklands Kommunistiska Parti (KKE) och ett antal vänster- och liberala grupper. Strax efteråt bildades ELAS, den väpnade grenen av EAM. Vid sidan av ELAS opererade även EDES. EDES stod politiskt till höger och hade mindre styrkor som stod i kontakt med och i tjänst hos kungen och England. 1944 hade EAM c:a 1,5 miljoner medlemmar och ELAS en partisanarmé på c:a 200.000 män och kvinnor. I oktober 1944 befriades Grekland från den tyska ockupationen av den egna motståndsrörelsen.
Samma månad anlände brittiska trupper till Aten och i december samma år krävde Storbritannien att ELAS skulle överlämna sina vapen, något som motståndsrörelsen vägrade eftersom kriget fortfarande pågick. Strider bröt ut och pågick i en månad där engelsmännen till och med flygbombade hamnstaden Pireus. I februari 1945 överlämnade ELAS sina vapen med löfte om att en nationell armé skulle bildas och att ingen skulle arresteras eller förföljas. Nästan samtidigt inledde fascistiska grupper en mordvåg som skördade tusentals offer bland kommunistpartiets medlemmar. Val ägde rum i vilket kommunisterna inte deltog eftersom reella demokratiska förutsättningar inte existerade under ockupationen.
Valet präglades av utbrett valfusk och deltagandet var lågt. I slutet av 1946 ansåg KKE att situationen var ohållbar och för att fysiskt försvara sig beslutade partiet att beväpna sig och bildade Greklands Demokratiska Armé (DSE). Inbördeskriget startade och mot sig hade DSE inte bara den nationella armén, uppbyggd av britterna, utan även ockupationsstyrkorna. För första gången använde USA:s bombflyg napalm, en kletig brinnande gelatinmassa som 20 år senare skulle sättas in mot det vietnamesiska folket i massiv skala, ett av historiens värsta krigsbrott.

1949 hade motståndsrörelsen förlorat inbördeskriget och KKE förbjöds. Men 1958 trädde kommunisterna återigen fram och utgjorde kärnan i vänsterfronten EDA som fick 25 procent av rösterna i valet, en tendens som successivt förstärktes fram till 1967 då den blev ett maktalternativ. Det är mot denna bakgrund som ”överstarnas kupp” utlöstes 1967 av USA, menar många greker, något som Alexandros Chrissopoulos bekräftar:
– I början av 1960-talet hände någonting. Mikis Theodorakis (som hade stridit i ELAS och var medlem i KKE) började sjunga sina sånger med klara politiska budskap. Folk vände förtrycket ryggen, stora massmöten genomfördes, folket brydde sig inte längre om säkerhetspolisen! Det blev ett vakuum och säkerhetstjänsten förlorade kontrollen och hånades av folket. De och amerikanarna fick kalla fötter, därför genomfördes kuppen den 21 april 1967.
I Sverige satte ett stort solidaritetsarbete för Greklands folk snabbt igång.
– Grekerna skulle demonstrera första gången efter kuppen men det fanns bara ett konsulat i Göteborg men den konsuln var ju svensk! säger Alexandros och har svårt att hålla sig för skratt. Vi knallade i alla fall dit med våra plakat.
Den Antidiktatoriska kommittén hittade snart organisatoriska konturer och greker över hela landet samlades på den första kongressen. Där utsågs en ledning som skulle leda stöd- och solidaritetsarbetet med målet att störta militärjuntan och återinföra demokrati i Grekland. Alexandros utsågs som representant för grekerna i Göteborg. En tidning trycktes och grekerna fick stor hjälp av kommunistiska ungdomsförbundet. En av de främsta uppgifterna var att samla in pengar på arbetsplatser, gator och torg för de många politiska fångarna i Grekland. Överallt ägde det rum aktiviteter för Greklands folk, solidariteten var enorm! menar Alexandros.
– I Tjeckoslovakien fanns det en stor grupp exilgreker som hade flytt dit efter inbördeskriget. De hade tryckerier och från Prag skickades lastbilar och tåg med grekiska böcker till övriga Europa. Jag lånade en lastbil på jobbet och på SJ hämtade vi stora jävla lass med böcker med skönlitteratur, Lenins samlade verk, Marx och vänsterlitteratur som var förbjuden i Grekland. Tullmännen i Göteborg drog åt sig öronen när de såg boklassen. ”Vad fan gör ni med de där böckerna? Säljer du dem eller”? frågade tullarna. ”Nä, för fan, vi delar ut dom i Grekland”, svarade jag. Vi sålde sedan böckerna billigt. Stadsbiblioteket på Götaplatsen tog emot 200 böcker på grekiska. Men efter sex månader fanns det inte en bok kvar. Grekerna snodde varenda bok i tron att de inte skulle få läsa de andra.
– Det politiska klimatet i Sverige var oerhört bra för oss och fientligt mot den grekiska militärjuntan, som isolerades. Vi hade en kille från det grekiska kommunistpartiet i Göteborg som hade koll på när det skulle anlända grekiska båtar till frihamnen i Göteborg. Han ringde oss och vi tog med oss böcker och åkte ut till båtarna och snackade med sjömännen och gav dem böcker. Vi gjorde ett jävligt bra utåtriktat jobb och två, tre gånger per år arrangerade vi demonstrationer i Göteborg med så många som 5.000 demonstranter. Plakaten tillverkade vi på Göran Persson Trä AB, jag snodde en massa virke på kvällarna när det inte fanns en människa på jobbet, skrockar Alexandros högljutt. Så höll vi på fram till 1974, då juntan föll.

Det var under den tiden som Alexandros kom i kontakt med de svenska kommunisterna och han anslöt sig 1970 till vpk. Det var ett omvälvande politiskt år såväl ute i världen som i Sverige, där en explosion av så kallade vilda strejker ägde rum. Den mest omtalade var gruvstrejken i malmfälten som bröt ut i december 1969 och pågick i två månader. Men den hade föregåtts månaden innan av hamnarbetarstrejken i Göteborg. Den satte både arbetsgivarnas envälde och byråkratin inom Transport och LO mot skranket. På 1 maj 1970 kom det till konfrontationer i Göteborg mellan polisen och hamnarbetarna, som av polisen förvägrades att demonstrera med vissa plakat. Alexandros blir ivrig när jag för temat på tal.
– På den tiden hade inte vpk egna 1 majdemonstrationer utan gick med i LO-distriktets. Men de socialdemokratiska ombudsmännen gick och pekade ut plakat för polisen som påstods vara misshälliga för LO. En av dessa ombudsmän var Gösta ”Tjocka” Björk, ombudsman hos Bygg-12:an. Han gillade inte hamnarbetarnas stora banderoll med texten; ”BEKÄMPA LO-BYRÅKRATIN. GÖR FACKFÖRENINGARNA TILL KAMPORGANISATIONER”! När demonstrationståget närmade sig Götaplatsen skickade han snuthästarna på hamnarbetarna för att stoppa dem. Jag slet tag i tyglarna på en av hästarna och den stöp i backen. Det var då Göteborgspostens fotograf tog fotot när jag sprang fram med min fana mot hästen. Det är ju svårt att fälla en stor hästjävel, men han kom fel med huvudet på något sätt så den rasade bara ihop. Men då kom en flock av snutar med batonger och gissa om de bankade på oss allt vad de orkade!

1986 gjorde reportern Janne Josefsson den omtalade dokumentärfilmen ”Med 5:an spårvagn till Örgryte”. Längst bak i vagnen satt Alexandros och inför Josefsson kommenterade han klassresan från stadsdelen Biskopsgården, där arbetare från varven, Volvo, hamnen eller raffinaderierna hade flyttat in i moderna ljusa lägenheter under ”miljonprogrammet” i slutet av 1950- och början av 60-talet. Själv hade Alexandros flyttat dit i slutet av 1970-talet.
Det var en helt annan värld än den värld som Josefsson beskrev när ”5:an” kom fram till ändhållplatsen för den göteborgska överklassens Örgryte.
Hur ser han på Sverige då och nu?
– Det är ett helt annat land, man känner inte igen sig. Då var det solidaritet som gällde, ett helt annat tänkande. Nu är det bara en massa armbågar och individualism. Det är inte klokt. Medmänsklighet… Då var det ett helt annat samhälle, det fanns klasskänsla oavsett om man var en socialdemokratisk eller kommunistisk arbetare. Nu försöker folk på jobben sticka kniven i eller trampa på varandra. Principen om att sparka neråt och slicka uppåt har blivit kutym. Jag är så jävla besviken på samhällsutvecklingen, säger Alexandros som även är djupt besviken på det parti han tillhörde fram till för några år sedan.
Men han lever upp när han nämner hur Latinamerika rör sig framåt, framför allt den ledande politiska roll som Chavez och Venezuela har tagit.
– Den mannen har pondus och darrar inte på stämman, vi får hoppas att han ror socialismen i land, säger han.