Att mötet i Durban inte är en särskilt stor händelse för klimataktivister blir tydligt när Flamman ringer runt för att göra intervjuer.
– Nej, jag har ingen koll på mötet alls, säger flera av dem.
En som dock är på plats i Durban är Rikard Warlenius, doktorand i humanekologi.
– Det är inget fel att man möts och försöker lösa det här problemet, men så länge förhandlingarna inte handlar om att få ner utsläppen utan att skapa marknader för nya investeringar och upprätthålla ett skådespel för en oroad värld då är det direkt kontraproduktivt, säger han.
En ny bindningstid för Kyotoprotokollet är den viktigaste frågan i Durban och det som det pratas mest om i korridorerna.
– Det är märkligt att de som alltid har varit kritiska till Kyotoprotokollet nu går omkring i t-shirts där det står ”I love Kyotoprotokollet”. Det visar hur tillbakapressad klimatfrågan har blivit – att det som tidigare blivit så kritiserat nu är en sista försvarslinje som man vill behålla.
Handeln med utsläppsrätter och de många kryphålen i Kyotoprotokollet är de största problemen, tycker han.
– Ett land med åtaganden kan köpa krediter från ett land utan. Om man adderar alla de här kryphålen kan de potentiellt sätt öka utsläppen mer än de förslag på minskningar som finns på bordet.
Nyliberal lösning
Att en ekonomisk kris rasar i Europa har gjort att klimatet hamnat i skymundan. Men Rikard Warlenius tror att det är viktigt att peka på sambanden mellan kriserna.
– Man har en övertro på marknadslösningar och är inte beredd att ta kostnaderna. Vad vi ser är ett typexempel på en nyliberal lösning på klimatkrisen. Och det är även den som är orsaken till den ekonomiska krisen. Samma oansvariga kapital vars enda intresse är att generera så höga vinster som möjligt är de som väntas lösa klimatfrågan. De företag som vanvårdar de äldre är de största aktörerna på utsläppsmarknaden.
Elisabet Strand, talesperson för Klimataktion, skrev i en debattartikel innan mötet att hon inte trodde att mötet skulle rädda oss utan ”i stället verkar världens ledare vilja ta med oss på ett chicken race i blindo. Vi vet inte hur nära vi är stupet, men vi kommer att få hänga med, i full fart”.
Kritiskt läge
– Vi har massvis med forskning som talar om att vi är i ett väldigt kritiskt läge och vi håller på att förlora grunden för vår överlevnad. Vi vet också om vad som behövs göras för att inte gå över gränsen men vi hänger ändå fast vid det här fordonet som går snabbt mot stupet.
Hon tror att de låga förväntningarna på resultatet av Durban är gammal besvikelse som hänger kvar från Köpenhamn 2009 och Cancún 2010.
– Det fanns ju förhoppningar inför Köpenhamnsmötet och ett stort tryck underifrån. Resultatet av det mötet var så långt ifrån vad som behövdes. Efter Köpenhamn och Cancún finns det ingen som har förhoppningar på FN:s klimattoppmöten.
Både Rikard Warlenius och Elisabet Strand tycker att Sverige har varit ganska dåliga på att axla rollen som miljöföredöme.
Ek kan inte tas på allvar
– Lena Ek har bytt åsikt om hur mycket EU:s utsläpp ska minska. När hon var i opposition sa hon att utsläppen ska minska med 30 procent men nu går hon på regeringens linje och vill att de ska minska med 20 procent, vilket är alldeles för lågt. Hon säger saker som att klimatet är vår tids ödesfråga men det går inte att ta henne på allvar när hon inte är beredd att säga att Sverige och EU ska ta sitt ansvar, säger Rikard Warlenius.
Elisabet Strand tycker att Sverige behöver en helomställning:
– Vi är fortfarande kvar i det gamla tänket med ökad konsumtion och nya motorvägar. Det finns en del snack och mindre åtgärder som supermiljöbilen men det är en marginell företeelse, säger hon.
– Vi har inte varit med om det här i modern tid att vi ska minska vår konsumtion. Vi lever i en bild av att allt ska bli mer, större och bättre.
